Digraf

Inom grafteori används ibland termen digraf för att beteckna en riktad graf.

Digraf
ll i katalanska (uttal: /lj/) är en digraf. Betydelse – två bokstäver som uttalas som ett ljud Exempel – lj i ljung, sj i själ Relaterat begrepp – ligatur (sammanskrivning av bokstäver), trigraf (tre bokstäver som motsvarar ett ljud)

En digraf är två eller fler bokstäver (grafem) som tillsammans betecknar ett språkljud (fonem),^[1] till exempel hj i Hjalmar och lj i ljus.

Digraf ska skiljas från den snarlika termen ligatur. Detta senare är en sammanskrivning av två (oftast två) tecken till ett nytt tecken (bokstav). Exempel är æ (från a och e) och œ (från o och e)^[1] samt typografiska sammanskrivningar med bland annat f (exempel: fi och fl). Även en del vanliga svenska bokstäver har ursprung som ligaturer (w ur v och v; även å ur a och o)

Ett antal ljud (fonem) skrivs i standardsvenska språket i form av digrafer. Nedan listas några av dessa:

• j-ljud: hj, lj, dj
• sje-ljud: ch, sh, si, sj
• tje-ljud: kj, tj
• ä-ljud: ae (ofta i namn)
• ö-ljud: oe (ofta i namn)
• /u/: ou (lånord från franska), oo (lånord från engelska)

En variant av digraf är dubbelskrivna konsonanter, som i standardsvenskan inte betecknar ett annat och längre konsonantfonem^[a] och ofta syns efter kort vokal.

Fördjupning: Trigraf

Ett relaterat begrepp är trigraf, som är tre bokstäver som bildar ett ljud.^[2] Här är några exempel ur standardsvenska:

• sje-ljud: sch, skj, ssi, stj

Betecknen trigraf finns i svensk skrift sedan 1867,^[3] medan digraf först användes i svensk skrift 1828.^[4]

• ligatur

• Digraf i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)