SE505452C2 - En implanteringsbar fragmentklämma/stöd samt förfarande för framställning därav - Google Patents

Description

505 452 l5 20 25 30 35 grund av gipset tills benfragmenten har läkts; detta resulterar ofta i avsevärd styvhet. Denna styvhet är inte begränsad enbart till handleden och underarmen. Att armen görs orörlig resulterar ofta hos en äldre person även i avsevärd styvhet hos fingrarna, armbågen liksom axeln.

Dessutom är denna teknik mycket begränsad när det gäller dess förmåga att hålla annat än de mest enkla, mest stabila frakturmönsterna i riktig inriktning. Ostabila frakturer förskjuts vanligen åter under läkningen, vilket kan leda till artrit och smärta.

Extern fixering innefattar användningen av stift med relativt stor dia- meter införda i fingrarnas mellanhandsben och in i stràlbenet ovanför frakturen. Dessa stiftgrupper förbinds sedan med en stång eller ram, för att huvudsakligen kringgå frakturläget. Vanligen placeras tvâ stift i handen och tvä stift i stràlbenet. Ramen kan även dra isär handleden för att stödja frakturreponeringen, genom att utnyttja den mjuka väv- nadshylsan runt frakturen för att hjälpa till att pressa in fragmenten i läge. Även om extern fixering har sina förespråkare, har det sina problem. Handleden och handen hålls stelt av ramen och stiften genom huden tenderar att irritera senorna och orsaka ärrbildning. Dessa pro- blem orsakar tillsammans avsevärd styvhet i bàde handleden och fing- rarna. Greppfunktionsförlusten är ofta ett större handikapp än fraktu- ren. Infektion vid stiftet kan också uppträda och äventyra resultaten.

Genom extern fixering kan man inte uppnå en anatomisk reponering av fragmenten. För närvarande används extern fixering för kraftigt kommi- nuterade, fragmenterade frakturer. öppen reponering innebär att man gör ett snitt över handleden, repone- rar fragmenten och använder plattor, skruvar och stift efter behov. För Colles frakturer används vanligen inte öppen reponering och intern fix- ering, av flera orsaker. För det första kan traumat förbundet med dis- sektionen och exponeringen leda till ärrbildning på senorna, förlust av glidning samt styvhet. För det andra kan dissektionen störa blodför- sörjningen till fragmenten, vilket kan resultera i försenad sammanväxt och ibland att det inte sker nàgon sammanväxt. För det tredje tenderar fragmenten att vara små och benen sköra; att borra hål och skruva in skruvar gör ofta att dessa delar fragmenteras ytterligare, vilket gör anatomisk reponering ännu svårare. För det fjärde uppträder de flesta l0 l5 20 25 30 35 505 452 fragmenten och förskjutningarna vid vanliga Colles frakturer på den dorsala sidan och strálbenets oregelbundenhet i detta omrâde tillsam- mans med de mànga senor som finns nära benet pà denna sida gör att det inte är önskvärt att placera plattor och skruvar dorsalt. Slutligen be- stàr dessa frakturer ofta av flera smà bitar som mäste reponeras i ett pusselliknande arrangemang, vilket inte är enkelt att behandla genom fixering med platta och skruvar.

Perkutan stiftning innefattar att placera smà, styva stift, även be- nämnda "K-wires", genom frakturfragment. Stiften kan föras in direkt genom huden samtidigt som man iakttar frakturen med hjälp av en fluoro- skopienhet. Begränsade, små snitt kan även utnyttjas. Vanligen är stiftdiametern i intervallet fràn 0,010" till 0,250" där de mest an- vända stiftstorlekarna i USA är 0,045" och 0,054". Stiftning har vissa fördelar. Att använda en perkutan eller begränsat öppen teknik för att fästa fragmenten möjliggör intern fixering av frakturen. Detta ger viss ytterligare stabilitet internt som inte kan fås när frakturen behandlas med endast ett gipsförband. Fragmenten vid dessa frakturer tenderar att vara smà och benet att vara skört. Som ett resultat av detta är i denna miljö stift lämpligare att använda vid fixering än skruvar. Det är mindre risk att ett stift med liten diameter försvagar fragmentet och komminuterar det ytterligare jämfört med skruvhàl, även om dessa är gjorda för benskruvar med liten diameter.

Stiftning har emellertid sina problem. För att fästa ett fragment måste det finnas ett stabilt ben intill för att fästa stiftet. Ofta är den enda stabila benbiten det proximala fragmentet, som kan ligga på en viss sträcka från och i en svär vinkel i förhållande till fragmentet som skall stiftas. Eftersom stiften har en liten diameter, är risken stor att de böjs eller förskjuts om den stabila bendelen ligger rela- tivt långt borta från frakturfragmentet. Detta minskar stiftets möjlig- het att bibehålla fragmentläget och stör i sin tur läkningsprocessen.

I vissa fall förs multipla fragment samman som en kortlek, genom att fixera ett fragment vid en stabil, proximal del och sedan stifta ett andra fragment vid den första delen, vilken antas vara stabiliserad av det första stiftet. Detta gör ofta hela enheten beroende pà ett eller 505 452 lO 15 20 25 30 35 flera stift som kan vara i ingrepp med den stabila, proximala cortexen på ett visst avstånd från frakturfragmentet. Sådana situationer är ofta ostabila.

Eftersom stift har en stark tendens att böjas och förskjutas p g a le- dens rörelse används stift knappast aldrig utan gipsförband. Detta be- tyder att patienten fortfarande utsätts för de sedvanliga komplikatio- nerna med styvhet och funktionsförlust som är förbundna med gipsför- band.

Sökandens patentansökan SE 9500285-3 beskriver ett förfarande för att använda stift tillsammans med en stiftplatta för fixering och stabili- sering av stiftet eller stiften som går genom benfragmenten. Detta för- farande övervinner många av de problem som fanns hos tidigare förfaran- den för att behandla många typer av Colles frakturer vid användning av stift. Det uppnår målet att tillhandahålla styv fixering av fraktur- fragmenten samtidigt som det tillåter omedelbar rörelse för leden.

Stiftning av frakturen är emellertid varken lämplig eller ens möjlig för alla typer av Colles frakturer. För att använda stift krävs ofta en stabil benbit för att fästa stiftet placerad på fragmentets motsatta cortex från där stiftet förs in. Om den enda närliggande, fasta benbi- ten är placerad på cortexen invid frakturfragmentet, blir stiftning en geometrisk omöjlighet. Ett exempel på en sådan situation är när en Col- les fraktur resulterar i ett dorsalt armbågsbenfragment och en fraktur hos den motsatta volara strålbensytan. Vid dessa fall finns ingen sta- bil cortex tillgänglig för de vinklar pà stiftinförning som är tekniskt möjliga.

I vissa fall kommer själva hålet bildat genom införandet av ett stift eller en skruv för att fästa ett litet fragment kraftigt att försvaga fragmentet och äventyra fixering och stabilitet. I sådana situationer kan dessa anordningar ytterligare splittra frakturen.

I andra situationer resulterar frakturer på det distala stràlbenet i flera bitar, vilket bildar dorsala, palmara och intraartikulära frag- ment. I sådana fall är det svårt att stödja de olika fragmenten i det 15 20 25 30 35 505 452 lämpliga, anatomiska läget med endast stift. Dessutom är fragment som är helt intraartikulära ej lämpliga att behandla med endast stiftning, eftersom ett stift som gär genom en ledyta kan förstöra den intillig- gande ledytan, vilket resulterar i svär artrit.

Lösningen pà ovannämnda problem erhålls med hjälp av en anordning en- ligt patentkravets 1 kännetecknande del.

Anordningen enligt uppfinningen har tvâ basfunktioner; nämligen, en stödfunktion och en klämfunktion. Den ena funktionen eller båda funk- tionerna kan utnyttjas beroende pà den speciella utföringsform som väljs för att behandla frakturen.

Ett exempel på stödfunktionen är att bidra till reponeringen av ett helt intraartikulärt fragment. Eftersom detta fragment finns helt inuti leden är det inte möjligt att placera en fixeringsanordning direkt ge- nom den utan att störa ledytorna. En lösning för att stabilisera dessa fragmenttyper är att fylla bengraft bakom fragmentet, för att pressa det mot ledens andra sida. Detta kräver ben frán en benbank eller borttagning av ben från ett annat ställe på samma patient. Båda dessa alternativ ger ytterligare risk för patienten. Ett stödstift enligt uppfinningen ger en stabilare anordning för att stödja ett sådant fragment, utan riskerna med bengraft.

Stödstiftets huvudsakliga utformning är för att tillhandahålla ett stöd pà ett benfragments intraossala yta för att hindra att fragmentet rör sig i en speciell riktning. I en utföringsform har stödstiftet en del som får passera genom en öppning i cortex (antingen via frakturen eller via borrade häl) och som sedan kan placeras för att stödja ett intra- artikulärt fragment från den önskade riktningen.

Klämfunktionen är användbar för att stabilisera ett fragment när det inte är motiverat med ett stift eller en skruv som går genom benet.

Funktionen kombinerar ett intraossalt och extraossalt stöd invid en gemensam bencortex. I de fall där det inte finns någon motstående, stabil cortex eller i fall där ytterligare häl i fragmentet skulle orsaka ytterligare splittring, kan en klämma för små fragment användas. 505 lO l5 20 25 30 35 452 En klämma för små fragment enligt uppfinningen möjliggör att litet fragment gripes och fästes vid cortex hos benet invid fragmentet.

Det huvudsakliga ändamålet med klämman för små fragment är att tillhan- dahålla en form för att gripa ett litet fragment på dess övre och nedre yta, vilket fragment sedan kan fästas vid en intilliggande stabil bendel. I dess föredragna utföringsformer består klämman för små frag- ment av två huvuddelar. En del används för att gripa och stödja frag- mentet från det kortikala benets intraossala yta medan den andra delen används för att gripa den extraossala ytan. Delarna "kläms" samman för att säkert gripa fragmentet och fästs sedan vid den intilliggande cor- texen hos stabilt ben.

På detta sätt möjliggör klämman för små fragment att små fragment grips, placeras, stöds och fästs i ett anatomiskt läge. Eftersom frag- menten hålls på plats genom greppverkan från anordningens "fingrar", är så- som hos viktuppbärande leder. För frakturer hos det distala strålbenet den inte lämplig för frakturer med stora krafter över frakturläget, är den emellertid ideal för att stödja fixeringen, vilken fixering kan vara tillräckligt styv för att undvika användningen av ett gipsförband. Ändamålsenliga utföringsformer av föreliggande uppfinning anges i de beroende patentkraven.

Föreliggande uppfinning kommer nu att beskrivas mer detaljerat nedan, med hjälp av utföringsformer visade i ritningarna. I bifogade ritningar visar: fig 1 en typisk fragmentbild för Colles frakturer; fig 2-4 vyer uppifrån, från sidan respektive från änden över en första utföringsform av uppfinningen; fig 5 i snittvy applicering av anordningen enligt figurerna 2-4 pà en fraktur; lO 20 25 30 35 fig fig fig 12-14 fig 15a-15f fig 16-18 fig 19-20 fig 21-23 fig 24-26 27-28 fig fig 29 505 452 vyer ovanifrân, fràn sidan respektive änden utföringsform av uppfinningen; vyer ovanifràn, fran sidan respektive änden utföringsform av uppfinningen; vyer ovanifràn, från sidan respektive änden utföringsform av uppfinningen; över en andra över en tredje över en fjärde appliceringen av anordningen enligt figurerna 12-14 pà en fraktur; vyer ovanifràn, fràn sidan respektive änden utföringsform av uppfinningen; applicering av anordningen enligt figurerna fraktur; vyer ovanifràn, fràn sidan respektive änden utföringsform av uppfinningen; vyer ovanifràn, fràn sidan respektive änden utföringsform av uppfinningen; applicering av anordningen enligt figurerna fraktur; och över en femte 16-18 på en över en sjätte över en sjunde 24-26 pà en i snittvy applicering av en kombinerad anordning enligt uppfinningen pà en fraktur.

I figur 1 visas en typisk fragmentbild hos det distala strálbenet 81. I detta fall bildas tre fragment 82, 85, 86. Ett dorsalt fragment 82 pà armbágsbensidan, ett intraartikulärt fragment 85 samt ett palmarläpp- fragment 86. Detta fragmentmönster används endast i beskrivande syfte för att förklara uppfinningen. 505 452 lO l5 20 25 30 35 För fixeringen av det intraartikulära fragmentet 85 används ett stöd enligt uppfinningen. Vid utföringsformen visad i figurerna 2-4 finns endast en huvuddel, nämligen en första del 41 eller ett stödstift. Den första delens 41 distala ände är utformad som ett stöd 49. I denna ut- föringsform har den första delen 41 en U-form i vy ovanifrán, och är försedd med spetsiga utspràng 45 för ingrepp med bencortex. Stödstiftet fästs vid det stabila benet med en benskruv 44 som samverkar med en bricka 46.

Stöd för ett intraartikulärt fragment 85 fràn den intraossala sidan är inte begränsat till användning vid det distala strálbenet. Andra leder såsom armbågen, knäet och fotleden är lämpliga för denna typ av anord- ning. ' Figur 5 visar applicering av stödstiftet enligt figurerna 2-4 pá en fraktur. Stödstiftet förs upp bakom fragmentet 85 för att trycka det mot den intilliggande cortexen. I detta läge fästs anordningen vid det stabila benet 81 med benskruven 44 som samverkar med brickan 46. De spetsiga utspràngen 45 hjälper till för att ge en stabil fixering.

Denna anordning 41 är tillräckligt styv för att tillåta att fragmentet 85 hålls kvar i läge mot ledens motsatta sida. Å andra sidan är anord- ningen 41 tillräckligt böjlig för att tas bort efter frakturläkning utan större splittring av benet. Denna anordning 41 stöder således fràn fragmentets intraossala sida. De stödplattor som finns i dag placerar stödet pà benets yttre yta.

Det noteras dessutom att anordningen 41 ger ett intraossalt stöd för kortikalfragmentet 82 som visat i figur 5. Anordningen ger ett stabilt golv mot vilket detta kortikala fragment kan stödja, vilket ger ytter- ligare stabilitet för detta fragment. Det är lätt att inse att denna anordning kan användas som ett intraossalt stöd för antingen ett intra- artikulärt fragment, ett ej stabilt kortikalt fragment eller en kombi- nation av dessa.

För fixeringen av det dorsala fragmentet 82 pà armbàgsbensidan används en klämma för smà fragment enligt uppfinningen. Det huvudsakliga ända- målet med klämman för smà fragment är att tillhandahålla en slags sam- l0 15 20 25 30 35 505 452 manklämningseffekt för fixering av fragmentet 82. Denna effekt kombine- rar ett intraossalt stöd med ett extraossalt stöd för att ytterligare hindra fragmentrörelse, utan behovet för störande borrning genom frag- mentet. Fragmentklämman är tillverkad av tvâ delar. Den första delen griper fragmentet 82 frän undersidan och den andra delen griper frag- mentets 82 övre yta.

I en första utföringsform för fragmentklämman visad i figurerna 6-8 har den första delen 1 tvâ tvärgàende brickor eller tungor 6, 7. Den distala 7 av dessa verkar som en stödpunkt eller rotationsaxel för den första delen 1 pà den andra delen 2. Detta hindrar att den första delen 1 lyfts upp och ut från den andra delen 2.

Både den första delen 1 och den andra delen 2 har spetsiga utspràng 5 för ingrepp med bencortex.

I denna utföringsform är den första delen 1 linjär i vy ovanifrän och böjd i sidovy, där den främre, böjda delen är avsedd att gripa och stödja på fragmentets 82 intraossala sida. Den andra delen 2 har en allmän U-form med tvâ ben 3. För att fästa komponenterna vid det sta- bila benet 81 förs benskruvar 4 genom häl i brickorna 6, 7.

Denna fixering fäster även komponenterna 1, 2 vid varandra. Eftersom de första och andra delarna 1, 2 ej är direkt kopplade, kan kirurgen först föra upp den första delen 1 distalt eller proximalt beroende på storle- ken pä fragmentet han försöker fixera. När väl anordningen har applice- rats kan emellertid inte de tvâ delarna 1, 2 röra sig relativt varandra längre. Tvärbrickornas 6, 7 tryck pá den andra delen 2 för huvudsakli- gen samman de första och andra delarna 1, 2.

I en andra utföringsform för fragmentklämman visad i figurerna 9-11 har den första delen 11 ett tvärstift 17, som verkar som en stödpunkt för den första delens rotation. Som i den första utföringsformen är den första delen 11 linjär med en böjd del i sidovy och den andra delen 12 har en allmän U-form med tvà ben 13 sett i vy ovanifràn och är linjär i sidovy. 505 l0 15 20 25 30 35 452 10 Fixering för den andra utföringsformen àstadkommens med benskruvar 14 som passerar genom en anpassad bricka 16. Brickan 16 laser de första och andra delarna 11, 12 vid varandra liksom vid benet 81.

Både de första och andra delarna 11, 12 har spetsiga utspràng 15 för ingrepp med bencortex.

En tredje utföringsform av fragmentklämman visas i figurerna 12-14. I denna utföringsform har de första och andra delarna 21, 22 samma all- männa form som vid utföringsformerna enligt ovan. De är dessutom för- sedda med spetsiga utspràng 25 för ingrepp med bencortex.

Den andra delen 22 har ett tvärsnitt 27 och en tvärslà 26 som överbryg- gar den andra delens 22 ben 23. Tvärslán 26 är försedd med en öppning för att ta emot en benskruv 24 som fäster anordningen vid det stabila benet 81. Tvärslàn 26 används även för att infänga en uppàtriktad krok 28 pà den första delen 21. gränsats till tvâ komponenter.

I denna utföringsform har anordningen be- Figurerna 15a-15f visar ett sätt att fästa anordningen enligt den 21 pla- ceras först genom att den får passera genom frakturen 83. Om sä krävs tredje utföringsformen vid ett stabilt ben 81. Den första delen tas en skära 84 bort eller görs ett häl genom benet för att möjliggöra för den första delen 21 att passera. När den första delen har placerats med det spetsiga utsprànget 25 i ingrepp med och stödjande ett ej sta- bilt fragments 87 intraossala sida, placeras den andra delen 22 ovanpå den första delen 21 i ett läge där den första delens 21 krok 28 in- fångas av tvärslàn 26. Slutligen fäster en benskruv 24, som passerar genom en öppning i tvärslàn 26, anordningen vid det stabila benet. När skruven 24 skruvas ät kommer utspràngen 25 hos de första och andra de- larna 21, 22 att gå i ingrepp med bencortex och stabilisera anordning- ens läge. Benfragmentet 87 kläms således in mellan de första och andra delarna 21, 22 och fästs vid det stabila benet 81.

I vissa fall görs ett häl i det stabila benet en sträcka fràn det fak- tiska frakturläget. Den första delen förs in genom nämnda hål. Resten av anordningen fästs som beskrivet ovan. Ibland används en speciell 15 20 25 30 35 505 452 ll tapp- eller klämanordning för att temporärt fixera den första delen vid det stabila benet. Det ej stabila fragmentet placeras sedan ovanpå den första delens intraossala armar och den andra delen placeras därefter ovanpå. Slutligen ersätts tappen med en skruv och bricka.

I figurerna 16-18 visas en fjärde utföringsform av fragmentklämman en- ligt uppfinningen. Denna utföringsform påminner om de tidigare utfö- ringsformerna genom att den har en första, linjär del 31 och en andra U-formad del 32 med två ben 33. De första och andra delarna 31, 32 har utsprång 35 för ingrepp med bencortex.

I denna utföringsform finns inga tvärtungor på den första delen 31, i stället hindrar själva benfragmentet att den första delen 31 lyfts upp från den andra delen 32. Den första delens 31 proximala ände har en krok 38 som tillåter att en skruv 34 passerar. Skruven passerar via en bricka 36. Denna utformning är billig och enkel att tillverka. Applice- ring av denna anordning på ett ben visas i figurerna 19 och 20. Figur 20 visar ett tvärsnitt taget längs linjen XX-XX i figur 19.

Som i exemplet visat i figurerna 15a-15f får den första delen 31 först passera genom frakturen 83, där en skära antingen har tagits ut eller inte tagits ut. När den första delen 31 är i läge placeras den andra delen 32 med den andra delens 32 ben 33 på båda sidor om den första de- len 31 och med benens 33 distala ändar på fragmentets 82 ovansida.

Brickan 36 placeras sedan så att den överbryggar den andra delens 32 ben 33. Brickan 36 har en öppning för att ta emot en benskruv 34 i linje med mitten för den första delens 31 krok 38. Benskruven 34 fäster slutligen anordningen vid det stabila benet 81 varvid de första och andra delarnas 31, 32 distala ändar klämmer fragmentet 83 mellan sig.

Den första delen 31 bildar således ett intraossalt stöd och den andra delen 32 bildar ett extraossalt stöd.

Vissa utföringsformer för klämman för små fragment möjliggör att den första delen placeras på en varierbar sträcka längs den första kompo- nenten vilket möjliggör att centrala "fingrar" sträcker sig lika långt som eller längre än de yttre fingrarna om sä önskas eller mycket kor- tare om så önskas. Detta särdrag möjliggör att böjningen i den första 505 452 10 15 20 25 30 35 12 delen placeras i nivàn för frakturläget där den möjliggör att den första delen förs upp mot benfragmentets 82 inre cortex.

De ovan beskrivna utföringsformerna är endast exempel pâ möjliga form- givningar för en anordning enligt uppfinningen. I andra utföringsformer kombineras olika delar hos de visade utföringsformerna med olika delar från de andra utföringsformerna. I ytterligare utföringsformer har sä- ledes både den första och andra delen U-form i vy ovanifrân, varierar längden för U-formens ben, varierar antalet armar på de intraossala och extraossala sidorna etc. I en utföringsform finns tvà armar intraossalt och en arm extraossalt.

Vid utföringsformen visad i figur 21-23 är klämman för små fragment tillverkad i ett stycke. Klämman innefattar en bas 62 och en i sidovy böjd första del 61 för att gripa och stödja pâ ett benfragments intra- ossala sida. För att gripa och stödja pà benfragmentets extraossala sida är klämman försedd med tvâ i sidvy raka ben 63, vilka är paral- lella med den första, böjda delen 61. Både den första delen 61 och de tva benen har spetsiga utspráng 65 för ingrepp med cortex.

För att fästa klämman vid det stabila benet päförs benskruvar 64 via häl i klämmans bas 62.

I figurerna 24-26 visas en ytterligare utföringsform enligt uppfin- ningen, vilken utföringsform har både en klämmande funktion och en funktion som intraartikulärt stöd. Den första delen 71 har en allmän U- form i vy ovanifràn med tvâ ben 77 förbundna via en ögla. I sidovy bildar den första delens 71 ben 77 ett intraartikulärt stöd 79 förbun- det med änden av en böjd del hos benen 77, vilken böjda del samverkar med den andra delens 72 ben 73 för att gripa ett benfragment.

För att fästa klämman och det intraartikulära stödet vid det stabila benet används en benskruv 74. Skruven 74 passerar genom en bricka 76 som överbryggar den andra delens 72 ben 73 och passerar genom den första delens ögla 78. l5 20 25 30 35 505 452 13 Ett exempel på applicering av anordningen enligt figurerna 24-26 visas i figurerna 27 och 28. Figur 28 visar ett tvärsnitt längs linjen XXVIII-XXVIII i figur 27. Den första delen 71 får först passera genom frakturen, där en skåra antingen har eller inte har tagits upp, eller genom en öppning gjord i det stabila benet. För att placera den första delen 71 med det intraartikulära stödet 79 och benen 77 i de önskade lägena kan det vara nödvändigt att böja någon av delarna något i den ena eller andra riktningen. När den första delen 71 har placerats, pla- ceras det ej stabila fragmentet 82 som skall gripas av fragmentklämman ovanpå den första delens 71 ben 77, vilka ben 77 verkar som ett stöd för fragmentet 82. Den andra delen 72 och brickan 76 placeras sedan.

Brickan 76 överbryggar den andra delens 72 ben 73 och har en öpppning för att ta emot benskruven 74 i linje med mitten för den första delens 71 ögla 78. Slutligen fäster benskruven 74 anordningen på det stabila benet 81, varvid de första och andra delarnas ben 73, 77 klämmer det dorsala fragmentet 82 på armbågsbenssidan mellan sig samtidigt som den första delens 71 intraartikulära stöd 79 stöder ett intraartikulärt fragment 85.

I figur 29 visas en ytterligare anordning applicerad på en fraktur, vilken anordning har både en klämmande funktion och en funktion som in- traartikulärt stöd. I denna utföringsform griper den första delen 51 på ett första fragments 82 undersida samtidigt som ett intraartikulärt stöd 59 hos den första delen 51 tvingar ett andra fragment 85 mot le- dens motsatta sida. Den andra delen 52 griper på det första fragmentets 82 övre sida. Denna anordning är fäst vid det stabila benet 81 med en benskruv 54 som passerar genom en bricka 56. Som vid de tidigare utfö- ringsformerna används spetsiga utsprång för att stabilisera anordningen ytterligare.

I vissa utföringsformer finns inga spetsiga utsprång och i andra utföringsformer finns ett eller flera upphöjda områden för kontakt med benet. I en ytterligare utföringsform (ej visad) används en första del i två stycken, vilka kan kopplas samman vid införandet vid läget för benpenetrering. 505 452 15 20 25 30 35 14 Förfarandet för utplacering av anordningen enligt uppfinningen kräver ibland att en smal benskåra tas bort för att möjliggöra för den första delen att passera. Den första delen är tillräckligt böjlig för att möjliggöra att den tas bort genom att helt enkelt föra detta element proximalt vid tidpunkten för att ta bort anordningen.

Som en möjlighet (ej visad) levereras både den första delens och den andra delens ben raka, dvs ej böjda i sidovy. I ett sådant fall böjs den första delens ben efter behov beroende på frakturläge, fragmentens storlek, etc, innan applicering av kirurgen. Vid denna utföringsform är det möjligt att kapa benens ändar till en önskad längd och att valfritt böja till en spets vid änden om så önskas.

De första och andra delarna enligt denna anordning är företrädesvis tillverkade av trådar med en diameter mellan 0,010" och 0,250". I en utföringsform används trådar med diametern 0,045" och i en andra utfö- ringsform används trådar med diametern 0,054". I andra utföringsformer är de första och andra delarna inte tillverkade av trådar, i vilka fall tvärsnittet för benen hos vardera delen har formen av en stav, platta, triangel, hexagonal eller liknande.

I en ytterligare utföringsform (ej visad) är åtminstone ett ben hos den första och/eller andra delen böjt eller vinklat i vy ovanifrån. De en- ligt ovan böjda eller krökta delarna är företrädesvis anordnade vid be- nens ändar, men i vissa utföringsformer har benen (eller benet) i sin helhet en böjd eller vinklad form sedd uppifrån.

Uttrycken nedre, övre, etc, såsom används i beskrivningen används en- dast för att underlätta denna och hänvisar endast till ritningarna som det hänvisas till, utan några begränsningar av den faktiska utform- ningen av produkterna.

Den detaljerade beskrivningen ovan har endast avsett ett begränsat an- tal utföringsformer av föreliggande uppfinning, men fackmannen inser enkelt att föreliggande uppfinning innefattar ett stort antal utfö- ringsformer utan att man avviker från bifogade patentkravs innehåll och omfång.

Claims (1)

1. l0 l5 20 25 30 35 505 452 15 PATENTKRAV Implanteringsbar anordning för fixering av ett eller flera benfrag- ment (82,85) vid ett intilliggande, stabilt ben (81), k ä n n e t e c k n a d därav, att anordningen innefattar åtmin- stone en första del (1,11,21,3l,41,51,61,71) med en böjd del avsedd att gá fràn det stabila benets (81) yttre yta till ett intraossalt läge för kontakt med och stöd mot fragmentens (82,85) intraossala sida. Anordning enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a d därav, att den första delen (1,11,21,31,41,51,61§71) har ett eller flera ben för kontakt med den intraossala ytan, att den första delen (1,l1,21,31,41,51,61,71) är tillräckligt böjlig för att tas bort efter att frakturen har läkt och/eller att den första delen (1,11,21,31,41,51,6l,71) är fäst vid det stabila benet (81). Anordning enligt något av föregående krav, k ä n n e t e c k n a d därav, att den innefattar åtminstone en andra del (2,12,22,32,52, 62,72) som i samverkan med den första delen (1,11,21,31,51,61,71) klämmer ett benfragment (82) däremellan. Anordning enligt krav 3, k ä n n e t e c k n a d därav, att bade de första och andra delarna (1,11,21,31,41,51,61,71; 2,12,22,32, 52,62,72) har ett eller flera utspràng (5,15,25,35,45,55) för in- grepp med bencortex. Anordning enligt nágot av föregående krav, k ä n n e t e c k n a d därav, att den är fäst vid det stabila benet (81) med en eller flera skruvar (4,14,24,34,44,54,64,74), stift, trådar, blad, klam- ror, klämmor eller indirekt samverkan med en annan anordning säkert fäst vid det stabila benet (81) och/eller att den första delen (1,11,21,31,51,61,71) kan placeras oberoende av den andra delen (2,12,22,32,52,62,72) innan fixering. l0 lS 20 25 30 35 505 452 10. 11. 12. 16 Anordning enligt något av kraven 3-5, k ä n n e t e c k n a d därav, att den andra delen (2,12,22,32,52,62,72) har ett eller flera ben för kontakt med den extraossala ytan. Anordning enligt något av kraven 3-6, k ä n n e t e c k n a d därav, att längden för benen hos den första och/eller andra delen är olika, och/eller att längden för benen varierar mellan den första delen och den andra delen. k ä n n e t e c k n a d därav, att den första delen (41,51,71) är böjd för att ligga an mot den intraossala sidan hos ett intraartikulärt fragment (85) eller ett kortikalt fragment (82,87) och att den första delen (41,51,71) har en form som överensstämmer med den intraossala delen av det in- traartikulära fragmentet (85) eller det kortikala fragmentet (82,87). Anordning enligt något av föregående krav, k ä n n e t e c k n a d därav, att den första delen (51,71) i samverkan med den andra delen (52,72) inklämmer ett benfragment (82) däremellan samtidigt som den första delen (51,71) stödjer (59,79) ett andra benfragment (85). Anordning enligt något av föregående krav, Anordning enligt nagot av föregående krav, k ä n n e t e c k n a d därav, att både den första delen (1,11,21,31,41,51,61,7l) och den andra delen (2,12,22,32,52,62,72) är tillverkade av stift med en diameter i intervallet mellan 0,010" och 0,250" och/eller att ett eller flera ben hos den första och/eller andra delen är krökta el- ler vinklade i vy ovanifràn. Förfarande för att framställa anordningen enligt något av föregå- ende krav, k ä n n e t e c k n a t därav, att benet eller benen hos den första delen böjs innan applicering vid operationstillfäl- let beroende pà frakturläge och fragmentens läge och form. Förfarande enligt krav 11, k ä n n e t e c k n a t därav, att ändarna av den första och/eller andra delens ben kapas innan appli- cering. 10 13. 505 452 17 Förfarande enligt krav 12, k ä n n e t e c k n a t därav, att de kapade ändarna böjs ti11 en spets vid änden innan app1icering.