Nothing Special   »   [go: up one dir, main page]

Skölden

stjärnbild på södra stjärnhimlen

Skölden (Scutumlatin) är en liten stjärnbildsödra stjärnhimlen nära himmelsekvatorn.[1][2] Konstellationen är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.

Skölden
Scutum
Lista över stjärnor i Skölden
Latinskt namnScutum
FörkortningSct
Rektascension18,7 h
Deklination-10°
Area109 grad² (84)
Huvudstjärnor2
Bayer/Flamsteedstjärnor7
Stjärnor med exoplaneter1
Stjärnor med skenbar magnitud < 30
Stjärnor närmare än 50 ljusår0
Ljusaste stjärnanAlfa Scuti (3,85m)
Närmaste stjärnanLHS 3398 (41,54 )
Messierobjekt2
Meteorregninga
Närliggande stjärnbilderÖrnen, Skytten, Ormen
Synlig vid latituder mellan +80° och −90°
Bäst synlig klockan 21:00 under augusti.

Historik

redigera

Stjärnbilden namngavs 1690 av den polske astronomen Johannes Hevelius. Hevelius ursprungliga namn på konstellationen var Scutum Sobiescii eller Sobieskis sköld efter den polske krigarkungen Johan III Sobieski av Polen i egenskap av kristenhetens räddare efter hans stora seger över Osmanerna i slaget vid Wien 1683.

Stjärnor

redigera
 
Stjärnbilden Skölden (Scutum) som den kan ses med blotta ögat.

Det här är de ljusaste stjärnorna i konstellationen.[2]

  • α - Alfa Scuti (Ionnina, 1 Scuti) är en K-stjärna som tidigare tillhörde Örnens stjärnbild och hade namnet 1 Aquilae. Den har magnitud 3,85.
  • β - Beta Scuti (6 Scuti) är en dubbelstjärna med magnitud 4,22.
  • γ - Gamma Scuti (2 Scuti) är en vit jätte med magnitud 4,67.
  • δ - Delta Scuti är en varibel stjärna, som är prototyp för dvärg-cepheiderna. Magnituden är ungefär 4,72.
  • ε - Epsilon Scuti (3 Scuti) är ett flerstjärnesystem 4,88.
  • η - Eta Scuti (9 Scuti) 4,83.[3]
  • ζ - Zeta Scuti 4,68.
  • UY Scuti är troligtvis den största upptäckta stjärnan, 5 miljarder gånger Solens storlek.

Djuprymdsobjekt

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9 
  2. ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7 
  3. ^ Wagman, M. (1987). ”Flamsteed's Missing Stars”. Journal for the History of Astronomy 18: sid. 212–213. 
  4. ^ ”Scutum Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/scutum-constellation/. Läst 18 januari 2014. 

Externa länkar

redigera