Mpox

Mpox upptäcktes först år 1958 under en undersökning av krabbmakaker, en trädlevande art av apor, som hölls som experimentdjur på Statens Seruminstitut i Köpenhamn i Danmark. De påföljande tio åren hittades åtta ytterligare fall i USA och Nederländerna bland apor som fångats i Indien, Malaysia och Filippinerna. Det första fallet av mpox hos människa inträffade 1970 i Kongo-Kinshasa, då en nio-månaders pojke blev sjuk i mpox.^[9]

Mellan 1981 och 1986 utförde WHO flera studier i Kongo-Kinshasa och fann bland annat att 338 sjuka människor hade fått mpox-viruset. Av dessa hade 33 hade avlidit. Majoriteten av de drabbade var barn (86%). Den främsta infektionskällan bedömdes vara kontakt med smittade djur (72 %). År 1986 rapporterades ett stort utbrott i området Katako-Kombe i Kongo-Kinshasa. Under året som hittades 88 människor med mpox.^[10]

De flesta utbrott av mpox hos människa har observerats i de afrikanska regnskogarna, men under 2003 rapporterades det första fallet av mpox hos människa utanför Afrika. Viruset hade identifierats i Wisconsin i USA, då en treårig flicka blev sjuk efter att ha blivit biten av en prärievarg. Under månaderna som följde rapporterades 72 ytterligare fall av samma smitta, vilket betraktades som ett omfattande utbrott. Undersökningar kunde spåra smittan till en distributör i Illinois, som hade importerat exotiska djur från Ghana i Västafrika.^[11]

År 2005 skedde ett utbrott i den sydsudanesiska delstaten Unity dock utan några inrapporterade dödsfall.^[12] Efter en tid med ett antal sporadiska, mindre utbrott rapporterades 2016 åter ett större utbrott, denna gång i Centralafrikanska republiken, med två dödsfall som följd. Sjukdomen anses idag vara endemisk i vissa delar av Afrika.^[4]

Från maj 2022 pågick ett större utbrott, med många bekräftat sjuka personer i över 77 länder.^[13] Sveriges regering klassade mpox som allmänfarlig sjukdom 20 maj 2022,^[14] följt av att Världshälsoorganisationen den 23 juli 2022 deklarerade sjukdomen som ett internationellt hot mot människors hälsa.^[15][16] WHO förklarade sedan 11 maj 2023 att sjukdomen inte längre utgjorde ett internationellt hälsonödläge (PHEIC).^[17] Under detta utbrott hittades omkring 300 fall av mpox i Sverige.^[18]

Ett nytt utbrott i delar av Afrika kom 2024, nu med varianten klad I som bedöms som mer smittsam, i Demokratiska republiken Kongo samt länder i närheten. Även detta blev klassat som internationellt hälsonödläge av WHO. Det första fallet utanför Afrika diagnostiserades i Sverige i augusti 2024.^[18]

Mpox kallades fram till år 2022 för apkoppor, monkeypox på engelska. Efter en rad möten med internationella experter beslutade Världshälsoorganisationen att byta namn till mpox, då det gamla namnet kunde ses som ett diskriminerande och stigmatiserande namn. Bokstaven M i mpox kommer ifrån ordet Monkey.^[19]

Mpox är ett stort DNA-virus med DNA:t inkapslat i en hantelformad proteinstruktur. Det har en oval, något rektangulär, viruskropp^{[förtydliga]}. Virusets storlek varierar och kan vara mellan 220 och 450 nm långt med en diameter mellan 140 och 260 nm.^{[3][20][ifrågasatt uppgift]}

Genom laboratorieundersökningar går det att urskilja mpox som annars har en identisk morfologi med de virus som ingår i släktet ortopoxvirus. Till skillnad från de andra medlemmarna i ortopox-släktet ger appkoppsviruset upphov till blodfyllda blåsor vid infektion hos människor.^{[20][förtydliga]}

Inne i värdorganismen sker virusets replikation i cellernas cytoplasma. Virusets proteiner binder till glykosaminoglykaner på värdcellens yta, så att viruset genom denna bindning kan ta sig in i cellen genom endocytos. Vid endocytosen fuserar viruset med plasmamembranet, det yttre membranet bryts ned av enzymer, och den virala kapsiden med virusets arvsmassa hamnar i värdcellens cytoplasma.^[5]

Virusets förökning sker i "virusfabriker" i cytoplasman, där det först produceras en sfärisk och omogen viruspartikel som sedan snabbt mognar till ett intracellulärt moget virus (IMV). Denna tar sig sedan ut ur cellen genom att dess cellmembran bryts ned, cellen lyserar och dör. IMV-virus kan också skaffa sig ett andra membran från trans-Golgi och som ett s.k. EEV-virus (External Enveloped Virion) frigöra sig från cellen genom exocytos.^[5]

För att lyckas med replikationen måste ett ortopoxvirus förhindra cellens aktivering av egen programmerad celldöd, apoptos, som annars sker vid virala infektioner. Viruset gör detta genom att på olika sätt motverka cellens mekanismer för att uppnå apoptos. Det använder olika proteiner undvika immunförsvaret.^[21]

 

Ortopoxvirus^{[förtydliga]} kan infektera ett stort antal däggdjursarter. Antikroppar mot viruset har upptäckts hos flera mindre däggdjur, men viruset har bara isolerats från djur ett fåtal gånger; en gång från en en ryggstrimmig trädekorre och en gång från en apa av arten Cercocebus atys. Det är fortfarande inte känt vilka arter som är virusets primära reservoarer.^[22]

Mänskliga virusinfektioner har initialt varit kopplade till djur och spridning från människa till människa har setts som ovanliga, om än det skett i nära regelbundna relationer. Smittspridning från människa till människa sker dock lättare med virus av klad I. Ortopoxvirus sprids mellan organismer via saliv/respiratorisk utsöndring, sårvätska eller avföring.^[6]

Virusinfektionen anses spridas främst i kontakt med levande eller döda djur. I västra och centrala Afrika kan jakt bidra till infektionsspridningen. De senaste årens ökningar av utbrott kan också bero på att människor och djur kommit närmare varandra på grund av demografiska förändringar, skogsskövling, klimatförändringar och människoförflyttningar. Yttre faktorer kan leda till att människor söker föda bland alternativa proteinkällor, t.ex. gnagare och apor.^[22]

I Afrika lever många människor fattigt och är beroende av skogen för mat och materiel. Låg levnadsstandard i kombination med riskbeteende i kontakt med djur, har visat sig starkt öka risken för att drabbas av virusinfektionen.^[23]

 

Sjukdomens symtom påminner om smittkoppor men är vanligen mildare. Inkubationstiden är i regel mellan 6 och 16 dagar. Sjukdomens första fas karakteriseras av feber, huvudvärk, ryggsmärta, muskelsmärta, orkeslöshet och förstorade lymfkörtlar; det sistnämnda är en av skillnaderna mellan mpox och smittkoppor. Andra fasen inträder cirka 1-3 dagar efter att febern har inträtt och karakteriseras av hudutslag, vanligtvis först på den plats där viruset kommit in i kroppen och sedan även på resten av kroppen. Utslagen genomgår ett antal olika stadier innan de slutligen torkar in och försvinner. Sjukdomen varar mellan 2 och 4 veckor innan symptomen helt har klingat av. Ärrbildning kan förekomma.

I centrala Afrika, där sjukdomen har varit vanligast, är det cirka 1 av 10 personer som dör av sjukdomen.^[4][24] Inom ramen av det utbrott som började 2022 har dödligheten utanför Afrika varit mycket låg.

Det finns vaccin (Jynneos/Imvanex) som har effekt både mot smittkoppor och mot mpox. Folkhälsomyndigheten rekommenderar förebyggande vaccination till personer som har påtagligt hög risk att utsättas för mpox.^{[Förmodligen lades denna uppgift in 2022. Vad gäller nu??]}

Prognosen anses god då de allra flesta tillfrisknar. Behandling för att lindra symtomen ges så länge det behövs. Personer som tidigare vaccinerats mot smittkoppor har visats ha ett visst skydd även mot mpox, och människor som jobbar nära sjukdomen och viruset rekommenderas därför att ta smittkoppsvaccin. Studier pågår kring behandling av mpoxinfektion med antivirala medel och immunoglobuliner.^[4][24]

• Mpox hos Folkhälsomyndigheten
•   Wikispecies har information om Mpox.
  Artförteckning
•   Wikimedia Commons har media som rör Mpox.