Tillnamn

I äldre tid, framför allt i folkmun, användes ofta binamn som karaktäriserade innehavaren som tillägg till förnamn(en). Ett binamn kan härledas på många olika sätt, till exempel innehavarens yrke (Petter Skomakare), utseende (Halfdan Långe), egenskap (Ivan den förskräcklige) etc. Till skillnad från namnen givna av föräldrarna (för- och släktnamn) är binamn oftast givna av personens omgivning. Ibland fogades binamnet ihop med ett förnamn, till exempel Smed-Per eller Torpar-Erik. De flesta i det gamla bondesamhället saknade dock binamn. De identifierades i stället vanligen genom en upplysning om var de bodde, Nils i Backa, Börta i Sörtorp, och så vidare. Fortfarande används sådana namn i vissa områden: Jurmo-Per, Brunskärs-Maja, Aspö-Erik.

En speciell form av binamn med officiell giltighet var soldatnamnen som tilldelades soldater under indelningsverkets tid och användes tillsammans med, från slutet av 1800-talet i stället för det vanliga patronymikon, till exempel Erik Stolt, Per Kanon, Gustaf Bönfält. Före 1800-talets slut gick soldatnamnet oftast inte i arv, det var också vanligt att soldaten lade av dem då han lämnade det militära.

I Bibeln är det vanligt att personer får tillnamn efter sin hemort, som Simon från Kyrene eller Josef från Arimataia.

Kungligheter med samma namn har ofta tillnamn, till exempel:

• Pippin den lille, far till Karl den store
• Erik den läspe och halte
• Johanna den vansinniga
• Didrik den beträngde

Tillnamn används även för geografiska namn:

• Kongo-Brazzaville
• Kongo-Kinshasa

• Den store
• Nom de guerre
• Epitet