Amiral

För fjärilen amiral, se amiralfjäril.

Amiral är en flaggmansgrad och i allmänhet den högsta militära graden i ett lands flotta. Den näst högsta graden kallas viceamiral och tredje högsta graden är konteramiral. Ordet kan härledas från arabiskans amir-al-bahr, "Havets herre", under vilken titel ledaren för den muslimska medelhavsflottan blev känd under 1100-talet. Termen togs till användning i Europa i Konungariket Sicilien på 1100-talet. Normanderna behöll araber i sin tjänst efter erövringen av ön och utnyttjade dem inom administration, vetenskap, arkitektur och krigsmakt. Befälhavaren över den kungliga sicilianska flottan fick titeln ”amiraglio”. Termen fördes vidare till Europa av korsriddare, som analogt med latinets admirabilis stavade den "admirable".

Sverige

I dagens Sverige är praxis att endast kungen (eller regerande drottning) och överbefälhavaren (om denne är officer i flottan) innehar den högsta amiralsgraden med 4 stjärnor, vilket i praktiken innebär att viceamiral (3 stjärnor, motsvarande generallöjtnant) och/eller konteramiral (2 stjärnor, motsvarande generalmajor) är de högsta amiralsgraderna bland tjänstgörande yrkesofficerare i Försvarsmakten. Under 1900-talet har flera tidigare marinchefer som varit viceamiraler i aktiv tjänst tilldelats den högsta amiralsgraden i samband med sin pensionsavgång.

I dagligt tal tilltalas viceamiraler, konteramiraler och flottiljamiraler (1 stjärna, motsvarande brigadgeneral) som "amiral".

Ett trettiotal svenska amiraler är begravda på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm.

Gradbeteckningar från 2003

I Sverige bär amiralen på axelklaff och till sjöstridsdräkt fyra silverbroderade stjärnor på botten av en generalsgalon. På ärm till innerkavaj bärs, sedan 2003, en tjock galon runt ärmen, två smalare galoner ovanför samt överst en galon med ögla.

Flottan (sjöstridsdräkt, axelklaff)
Flottan (innerkavaj)

Före 2003 bars en stor ögla av generalsgalon omringad av fyra silverbroderade stjärnor. Detta ändrades för att få en mer internationell standardisering, likt motsvarande grad i Storbritanniens flotta

Gradbeteckning 1972-2003

Före 2003 bar svenska amiraler på ärmen för tillämplig uniform en 45 mm guldgalon m/51 (med eklöv) format som en ögla. För den högsta amiralsgraden bars på vardera sida av öglan, ovanför samt inuti, totalt 4 stycken 25 mm silvriga stjärnor m/30.^[1]

Innan Tjänsteställningsreformen 1972 bar den högsta amiralsgraden 3 stjärnor, viceamiral 2 stjärnor och konteramiral 1 stjärna.

Axelklaffshylsa
Gradbeteckning på ärm

Historik

Äldre amiralsgrader i svenska flottan var Storamiral, översteamiral, underamiral, riksamiral, amiralgeneral, generalamiral, schoutbynacht med flera. När den svenska statsförvaltningen reformerades under 1600-talet utgjordes ett av departementen av amiralitetet, chef för amiralitetskollegium blev riksamiralen.

Svenska amiraler av olika grader

Storamiral

Titel på flottans högste styresman näst konungen, i Sverige buren av endast två personer:

Hertig Karl, sedermera Karl XIII.
Kronprins Oscar, sedermera konung Oscar I.

Sveriges riksamiraler

Riksamiral var den högsta flaggmansgraden i Sverige; den tredje i rang av de fem höga riksämbetsmännen under 1600-talet. Riksamiralen ledde amiralitetskollegiums arbete.

Namn	Bild	Födelse	Tillträde	Frånträde	Död	Källor
Clas Eriksson Fleming Svea rikes amiral		Cirka 1530	1571	1595	13 april 1597
Joachim Scheel		Cirka 1531	1596	11 juni 1602	1606	^[2]
Axel Ryning Riksens amiral		1552	1602	1611	8 januari 1620
Göran Nilsson Gyllenstierna		31 december 1575	1611	24 augusti 1618
Carl Carlsson Gyllenhielm		4 mars 1574	1620	17 mars 1650
Gabriel Bengtsson Oxenstierna		18 mars 1586	1652	12 december 1656
Carl Gustaf Wrangel		23 december 1613	1657	1664	25 juni 1676
Gustaf Otto Stenbock		7 september 1614	1664	1676	24 september 1685
Namn	Bild	Födelse	Tillträde	Frånträde	Död	Källor

1676 blev Gustaf Otto Stenbock avsatt av Karl XI och istället utnämnd till översteamiral. Med hans död 1685 upphörde ämbetet i denna form. Generalamiralen Hans Wachtmeister, som nu blev konungens förtroendeman i flottans förvaltning, hade en väsentligt annan ställning än den forne riksamiralen.

Sveriges amiralgeneraler

En amiralsgrad, som under Karl XI:s tid innehades av nedan nämnda person, men sedan icke funnits (se även generalamiral).

Hans Wachtmeister (1641–1714), utnämnd till amiralgeneral 1681. Under åren 1680-1700 lade han ner ett hårt arbete på att rusta upp flottan. När kriget kom 1700 gick Wachtmeister till sjöss i spetsen för sitt livsverk. Anses tillsammans med Henrik af Trolle och Claes Larsson Fleming vara den svenska flottans bästa organisatör genom tiderna.

Sveriges generalamiraler

Gustav III utfärdade 1780 instruktion för generalamiralen, vilken ensam blev K. M:ts ansvarig för örlogsflottans bestånd och förkovran.

Generalamiralsämbetet har beklätts av (siffrorna avser de år de innehaft titeln):

Lorentz Creutz d.ä. Utnämnd till generalamiral 1675, stupade som sådan i sjöslaget utanför Ölands södra udde 1676.
Henrik Henriksson Horn af Åminne (1618–1693) Utnämnd till generalamiral 1677 led han på grund av sin totala okunskap om sjövapnet ett fatalt nederlag mot den danske amiralen Nils Juel 1 juli samma år.
Henrik af Trolle 1780–1784. Anses som den största organisatören av det svenska sjövapnet under 1700-talets mitt.
Carl August Ehrensvärd 1792–1794
Johan af Puke 1812
Victor von Stedingk 1818
Olof Rudolf Cederström 1823–1828

Sveriges amiraler

Jakob Bagge
Klas Horn 1564
Bengt Halstensson Bagge 1569
Claes Larsson Fleming 1620
Johan Bär 1676
Hans Clerck 1676
Erik Carlsson Sjöblad 1676
Claas Uggla 1676
Gustaf Adolph Sparre 1690
Cornelius Ankarstierna 1692
Evert Fredrik Taube 1700
Carl Ruuth 1710
Claes Sparre 1712 (överamiral 1715, president i Amiralitetskollegiet 1719–1727)
Gustaf von Psilander 1715
Edvard Didrik Taube 1719 (överamiral 1734)
Nils Ehrenschiöld 1721
Theodor Ankarcrona 1742
Carl Hans Sparre 1754 (president i Amiralitetskollegiet 1759–1770)
Erik Arvid Sparre 1755 (president i Amiralitetskollegiet 1771–1775)
David Ankarloo 1760
Johan af Puke 1808
Salomon von Rajalin 1809
Henrik Johan Nauckhoff 1817
Magnus Palmqvist 1818
Otto Gustaf Nordensköld 1845
Carl Fredrik Coyet 1849
Johan Henrik Kreüger 1857
Carl August Gyllengranat 1858
HM Konung Oscar II 1872
Christian Anders Sundin 1884
Fredrik von Otter 1900
Hjalmar af Klintberg 1903
HM Konung Gustaf V 1907
Louis Palander af Vega 1910
Wilhem Dyrssen 1923
Greve Carl August Ehrensvärd 1924
Henning von Krusenstierna 1927
Otto Emil Lybeck 1936
Fabian Tamm 1947
HM Konung Gustaf VI Adolf 1950
Stig H:son Ericson 1961
HKH Hertigen av Halland (Prins Bertil) 1969
Åke Lindemalm 1970
HM Konung Carl XVI Gustaf 1973
Bengt Lundvall 1978
Bror Stefenson 1991

Sveriges viceamiraler

Olof von Unge, adlad år 1712.
Fredrik Henrik af Chapman, 1791, fd Varvschef i Karlskrona.
Carl Olof Cronstedt den äldre, 1801, fd Chef för Skärgårdsflottan.
Carl Johan af Wirsén, 1825
Gustaf af Klint, 1825
Carl Reinhold Nordenskiöld, 1858, fd Befälhavande vid flottbasen i Karlskrona.
Carl Gustaf von Otter, 1889
Philip Virgin, 1889, fd Chef för Stockholms örlogsstation
Knut Peyron, 1897, fd Chef för Marinförvaltningen
Jarl Christerson, 1898, fd Sjöförsvarsminister
Oscar Bernadotte, 1903.
Carl Olsen, 1908, fd Chef för Marinförvaltningen
Carl Hjulhammar, 1911, fd Befälhavare för flottans station i Karlskrona
Gustaf Dyrssen, 1917, fd Chef för Marinförvaltningen
Gustaf Lagercrantz, 1919, fd Stationsbefälhavare i Karlskrona
Carl Alarik Wachtmeister, 1925, fd Chef för Kustflottan
Henry Lindberg 1925, fd Chef för Marinförvaltningen
Fredrik Riben, 1930, fd Chef för Kustflottan
John Schneidler, 1932, fd Chef för Marinförvaltningen
Charles de Champs, 1934, 1:a Chefen för svenska Marinen
Harald Åkermark, 1934, fd Chef för Kustflottan
Claës Lindsström 1942, fd Chef för Ostkustens marindistrikt
Helge Strömbäck, 1945, fd Chef för Marinen
Hans Simonsson 1945, fd Chef för Sydkustens marindistrikt
Gunnar Bjurner 1947, fd Chef för Marinförvaltningen
Gösta Ehrensvärd 1950, fd Chef för Sydkustens marindistrikt^[3]
Erik Anderberg 1957, fd Chef för Ostkustens marindistrikt
Erik Samuelson 1958, fd Chef för Kustflottan^[4]
Gunnar Jedeur-Palmgren 1962, fd Souschef för Marinförvaltningen
Erik af Klint, 1966, fd Chef för Kustflottan
Bertil Berthelsson, 1967, fd Chef för Kustflottan
Oscar Krokstedt, 1968, fd Militärbefälhavare för Södra militärområdet
Holger Henning, 1970, fd Chef för Försvarets kommandoexpedition
Per Rudberg, 1978, fd Chef för Marinen
Bengt Schuback, 1978, fd Chef för Marinen
Dick Börjesson, 1990, fd Chef för Marinen
Peter Nordbeck, 1994, fd Chef för Marinen
Frank Rosenius, 1998, kungens stabschef, fd vice ÖB
Jan Thörnqvist, 2016, Försvarsmaktens insatschef
Jonas Haggren 2018, Chef för Högkvarteret

Kända svenska konteramiraler

Reinhold von Feilitzen (1815–1898) chef för Förvaltningen av sjöärendena/Marinförvaltningen 1871–1883
Wilhelm Dyrssen 1904 fd chef för kustflottan och Sjöminister
Carl-Fredrik Algernon (1925–1987), fd chef för krigsmaterielinspektionen
Claes Tornberg, fd Chef för kustflottan och rektor för Försvarshögskolan
Arvid Lindman fd statsminister
Ewa Skoog Haslum, Sveriges första kvinnliga marinchef

Tyskland

Tyska amiraler under andra världskriget

Conrad Albrecht, generalamiral 1939
Johannes Bachmann, stupad 2 april 1945
Hermann Böhm, generalamiral 1941
Wilhelm Canaris, amiral 1940, avrättad 9 april 1945
Rolf Carls, generalamiral 1940, stupad 15 april 1945
Otto Ciliax, amiral 1943
Karl Dönitz, storamiral 1943
Paul Fanger, stupad 15 april 1945
Hermann von Fischel, död i sovjetisk krigsfångenskap 1950
Kurt Fricke, stupad 2 maj 1945
Hans Georg von Friedeburg, generalamiral 1945, självmord 23 maj 1945
Günter Guse, död i rysk krigsfångenskap 1953
Oskar Kummetz, generalamiral 1944
Günther Lütjens, stupad ombord på Bismarck 27 maj 1941
Wilhelm Marschall, generalamiral 1943
Wilhelm Prentzel, självmord 2 maj 1945
Erich Raeder, storamiral 1939
Alfred Saalwächter, generalamiral 1940, död i rysk krigsfångenskap 1945
Otto Schniewind, generalamiral 1944
Otto von Schrader, självmord 19 juli 1945
Otto Schultze, generalamiral 1942
Walter Warzecha, generalamiral 1944
Karl Witzell, generalamiral 1941

Referenser

^ Uniformsreglemente för Försvarsmakten 1999. sid. 270
^ Nordisk familjebok
^ ”191 (Vem är Vem? / Skåne, Halland, Blekinge 1966)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vemarvem/skane66/0215.html. Läst 24 mars 2019.
^ ”704 (Vem är Vem? / Svealand utom Stor-Stockholm 1964)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vemarvem/svea64/0728.html. Läst 24 mars 2019.

Nordisk familjebok, andra upplagan, Stockholm 1904–1926

[1] Uniformsreglemente för Försvarsmakten 1999. sid. 270

[2] Nordisk familjebok

[3] ”191 (Vem är Vem? / Skåne, Halland, Blekinge 1966)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vemarvem/skane66/0215.html. Läst 24 mars 2019.

[4] ”704 (Vem är Vem? / Svealand utom Stor-Stockholm 1964)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vemarvem/svea64/0728.html. Läst 24 mars 2019.

[1]

[2]

[3]

[4]