Skandinaviska
 |
Den här artikelns encyklopediska relevans för Wikipedia framgår inte. (2024-10) Motivering: väldefinierat begrepp eller något hemsnickrat? uselt källäge Lägg gärna till fakta och källhänvisningar som visar att artikelns ämne har uppmärksammats i oberoende källor och passar i ett upplagsverk, varefter mallen kan tas bort. Om det inte går att påvisa relevans kan du föreslå att artikeln raderas eller infogas i en annan artikel. Om du tar bort mallen eller föreslår radering, motivera gärna på diskussionssidan. |
 |
Det har föreslagits att denna text bör infogas i Nordiska språk (2022-09) (Se diskussion) |
 |
Den här sidan eller avsnittet innehåller ifrågasatta faktauppgifter. (2022-09) Motivering: artikeln vekrar från början ha varit väldigt POV-ig och skriven med utgångspunkt i idén om skandinaviska som språk som allenarådande (vilket den inte verkar vara). faktakoll behövs. Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| skandinaviska | |
| Uttal | [skandɪˈnɒːvɪska] |
|---|---|
| Talas i |  Danmark Finland Norge Sverige |
| Region | Norden |
| Antal talare | cirka 22 miljoner |
| Status | växande |
| Språkfamilj | Indoeuropeiska språk
|
| latinska alfabetet | |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐3 | – |
Området där skandinaviska språk talas. | |
Skandinaviska (även fastlandsnordiska) är enligt vissa språkvetare det dialektkontinuum som utgörs av språken danska, norska och svenska samt dess dialekter. Fastlandsskandinaviska och fastlandsnordiska används också som namn på den grupp som de tre, betraktade som enskilda språk, utgör.
Språket talas av ca 22 miljoner invånare i länderna Sverige, Norge, Danmark och på den finländska kusten. I praktiken delas språkområdet in enligt nationsgränserna i svenska, norska och danska, vilka betraktas som enskilda språk.[1] De finlandssvenska dialekterna anses då ingå i svenska språket. Indelningen markeras av att respektive nation har sina egna skriftspråk – två i fallet med norskan. Det är också i praktiken som synen på språkområdet som ett dialektkontinuum gör sig gällande, eftersom skandinavisktalande personer i varierande mån förstår varandra.
Skandinaviska inordnas i den nordiska språkgruppen, som i sin tur ingår i den större germanska språkgruppen på det indoeuropeiska språkträdet.
Dialektgrupper eller språk
[redigera | redigera wikitext]Man brukar dela in den fastlandsskandinaviska språkgruppen i svenska, norska och danska, men det råder diskussion om huruvida dessa bör ses som språk eller dialektgrupp. Rent praktiskt är de en dialektgrupp sedan ömsesidig förståelse förekommer hos talare av de tre dialektgrupperna.[2] Till skillnad från ordet språk används dock begreppet dialektkontinuum där någon form av ömsesidig förståelse finns. När ett dialektkontinuum kartläggs är det irrelevant hur de omfattade dialekterna delas in i nationella enskilda språk.
Formellt betraktas svenska, norska och danska som olika språk på grund av den statspolitiska uppdelningen av Skandinavien. Detta markeras av ländernas skilda skriftspråk (danska, bokmål, nynorska och svenska). Detta kan bidra till uppfattningen att de utgör skilda språk. Skandinavien kan här jämföras med Kina, där situationen är den omvända. Språkområdet utgörs istället av ett land med ett skriftsystem (kinesiska tecken) och en gemensam beteckning för talade språk i området (kinesiska). I praktiken täcker området flera språk eller dialektgrupper som inte är ömsesidigt begripliga. I Skandinavien delas istället ömsesidigt begripliga dialektgrupper formellt upp i tre talade språk och fyra skriftspråk över minst tre länder.
Kritiker till synen på skandinaviska som ett enda språk brukar hänvisa till att den ömsesidiga begripligheten är mycket asymmetrisk och att problem i kommunikation kan förekomma när man försöker prata om djupare tankar och idéer. Vidare är den ömsesidiga förståelsen mycket regionsbaserad. Danska dialekters fonologi skiljer sig mycket från svenska och norska dialekter.[3] Dessa omständigheter tas dock med i beräkningen när begreppet dialektkontinuum istället används.
Exempel på gränsöverskridande dialekter
[redigera | redigera wikitext]Fastlandsnordiska dialekter har påfallande svaga inbördes gränser, i synnerhet jämfört med hur mycket de skiljer sig från de isländska och färöiska språkområdena. Ett exempel på en namngiven dialekt som överskrider skandinaviska språk- och nationsgränser är den norsk-svenska dialekten trönderska, och i någon mån även härjedalska. Vidare har nordnorska, norrländska och österbottniska mål gemensamma kännetecken, liksom skånska och danska dialekter. Jämtska har tidigare ansetts tillhöra den östnorska dialektgruppen.[4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Lindgren, Birgitta & Havaas, Anitha (2012). Snacka skandinaviska. Prodicta. sid. 10. Läst 26 juni 2020
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 30 juli 2007. https://archive.is/20070730163229/http://www.norden.org/nordenssprak/kap5/5a.asp. Läst 12 juni 2010.
- ^ J. Moberg, C. Gooskens, J. Nerbonne, N. Vaillette (2007). Conditional Entropy Measures Intelligibility among Related Languages, Proceedings of the 17th Meeting of Computational Linguistics in the Netherlands, pp. 51-66.
- ^ Noreen, Adolf. Nordisk familjebok (Uggleupplagan). sid. 1319-1320. https://runeberg.org/nfbs/0720.html
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
