Nothing Special   »   [go: up one dir, main page]

Hoppa till innehållet

Nat King Cole

Från Wikipedia
Nat King Cole
Nat King Cole i New York 1947.
FödelsenamnNathaniel Adams Coles
Född17 mars 1919
Montgomery, Alabama, USA
Död15 februari 1965 (45 år)
Santa Monica, Kalifornien, USA
BakgrundUSA USA
GenrerJazz, blues, swing, populärmusik
RollSångare, musiker, låtskrivare
InstrumentPiano, gitarr
År som aktiv19351965
SkivbolagDecca, Capitol Records
ArtistsamarbetenNatalie Cole, Frank Sinatra, Dean Martin

Nat King Cole (eg. Nathaniel Adams Coles), född 17 mars 1919 i Montgomery, Alabama, död 15 februari 1965 i Santa Monica, Kalifornien, var en populär amerikansk jazzpianist och jazzsångare. Nat King Cole är dock mest känd som crooner för långsamma mjukt sjungna låtar.

Cole uppträdde i Sverige 1950 och 1954.[2]

Hans dotter Natalie Cole var också artist, och har bland annat sjungit in faderns sånger på skiva. Hennes inspelning av låten "Unforgettable", som använde en gammal inspelning och modern teknik för att låta henne göra en duett med den avlidne fadern, väckte stor uppmärksamhet.[3]

Nat King Cole invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 2000.[4]

Cole avled 15 februari 1965 i sviterna av lungcancer.[5]

Nathaniel Adams Coles föddes i Montgomery, Alabama, den 17 mars 1919. Han hade tre bröder: Eddie (1910–1970), Ike (1927–2001) och Freddy (1931–2020),[6] och en halvsyster, Joyce Coles.[7] Var och en av Cole-bröderna gjorde karriärer inom musik. [7] När Nat King Cole var fyra år gammal flyttade familjen till Chicago, Illinois, där hans far, Edward Coles, blev baptistpredikant.[8]

Cole lärde sig att spela orgel av sin mamma, Perlina Coles, kyrkans organist.[9] Hans första föreställning var "Yes! We Have No Bananas" vid fyra års ålder.[10] Han började formella lektioner vid 12 års ålder[11] och lärde sig jazz, gospel och klassisk musikpiano "från Johann Sebastian Bach till Sergej Rachmaninov."[12] Som ung gick han med i "Bud Billiken Club"-band för The Chicago Defender.[13]

Familjen Cole flyttade till stadsdelen Bronzeville i Chicago,[14] där han deltog i Wendell Phillips Academy High School,[15] den skola där Sam Cooke gick några år senare.[16] Cole deltog i Walter Dyetts musikprogram vid DuSable High School.[17] Han smög ut från huset för att besöka klubbar och satt ute för att höra Louis Armstrong, Earl Hines och Jimmie Noone.[18]

Tidig karriär

[redigera | redigera wikitext]
Foto av Nat King Cole, Paramount Theater, New York City, november 1946

När han var 15 år lämnade Cole gymnasiet för att få en musikkarriär. Sedan hans bror Eddie, en basist, kom hem från turné med Noble Sissle, bildade de en sextett och spelade in två singlar för Decca 1936 som Eddie Coles Swingsters. De uppträdde i musikalen Shuffle Along. Nat Cole åkte på turné med musikalen. År 1937 gifte han sig med Nadine Robinson, som var medlem i sällskapet. Sedan showen hade slutat i Los Angeles bosatte sig Cole och Nadine där, medan han letade efter arbete. Han ledde ett storband och hittade sedan arbete som pianistnattklubbar. När en klubbägare bad honom att bilda ett band anställde han basisten Wesley Prince och gitarristen Oscar Moore. De kallade sig King Cole Swingsters efter ett barnrim där "Old King Cole was a merry old soul." De bytte namn till King Cole Trio innan de gjorde transkriptionsskivor och spelade in för små skivbolag.[19]

Cole spelade in "Sweet Lorraine" 1940, och det blev hans första hit.[20] Enligt legenden började hans karriär som sångare när en berusad barvakt krävde att han skulle sjunga låten. Cole sade att den här historien lät bra, så han argumenterade inte med den. Det var faktiskt en kund en natt som krävde att han skulle sjunga, men eftersom det var en låt som Cole inte kände till, sjöng han istället "Sweet Lorraine". När folk hörde Coles sångtalang begärde de fler sånger, och han var tvungen att sjunga.[21]

Karriär som vokalist

[redigera | redigera wikitext]

1941 spelade trion in "That Ain't Right" för Decca, följt nästa år av "All for You" för skivbolaget Excelsior.[19] De spelade också in "I'm Lost", en låt skriven av Otis René, ägaren till Excelsior.[22]

Cole uppträdde i den första Jazz at the Philharmonic-konserterna 1944. Han omnämndes av Mercury Records som "Shorty Nadine", en avledning av hans frus namn, eftersom han hade ett exklusivt kontrakt med Capitol[23] sedan han undertecknade för dem året innan. Han spelade in med Illinois Jacquet och Lester Young.[20]

King Cole Trio Time på NBC med Cole på piano, Oscar Moore på gitarr och Johnny Miller på dubbelbas, 1947

1946 sände trion King Cole Trio Time ett 15-minuters radioprogram. Detta var det första radioprogram som sponsrades av en svart musiker. Mellan 1946 och 1948 spelade trion in radiotranskriptioner för Capitol Records Transcription Service.[24][25] De uppträdde också i radioprogrammen Swing Soiree, Old Gold, The Chesterfield Supper Club, Kraft Music Hall och The Orson Welles Almanac.[26][27]

Cole började spela in och framföra poporienterat material där han ofta åtföljdes av en stråkorkester. Hans ställning som populär stjärna cementerades av hits som "All for You" (1943), "The Christmas Song" (1947), "(Get Your Kicks on) Route 66", "(I Love You) for sentimental reasons" (1946), "There! I've Said It Again" (1947), "Nature Boy" (1948), "Frosty The Snowman", "Mona Lisa" (nr 1-låt från 1950), "Orange colored Sky" (1950), "Too Young" (låt nr 1 1951).[28]

Den 7 juni 1953 uppträdde Cole för den berömda nionde Cavalcade of Jazz-konserten som hölls på Wrigley Field i Chicago, producerad av Leon Hefflin, Sr. och hans mexikanska Jazzmen, och Louis Armstrong och hans All Stars med Velma Middleton.[29][30] [29] [30]

Den 5 november 1956 debuterade Nat 'King' Cole Show på NBC. Programmet var ett av de första där värdarna var afroamerikaner. Från början var programmet femton minuter långt, men utökades till en halvtimme i juli 1957. Rheingold Beer var regional sponsor, men saknade nationell sponsor. Showen hade ekonomiska problem, trots ansträngningar från NBC, Harry Belafonte, Tony Bennett, Ella Fitzgerald, Eartha Kitt, Frankie Laine, Peggy Lee och Mel Tormé.[31] Cole bestämde sig för att avsluta programmet. Det sista avsnittet sändes den 17 december 1957.[32] Cole kommenterade bristen på sponsring och sade strax efter att det hade avslutats: "Madison Avenue är rädda för det mörka."[33]

Under hela 1950-talet fortsatte Cole att spela in hits som sålde miljoner över hela världen, som "Smile", "Pretend", "A Blossom Fell" och "If I May". Hans pophits var samarbeten med Nelson Riddle,[34] Gordon Jenkins och Ralph Carmichael. Riddle arrangerade flera av Coles 1950-album, inklusive Nat King Cole Sings for Two in Love (1953), hans första 10-tums LP. 1955 nådde "Darling, Je Vous Aime Beaucoup" nummer 7 på Billboard-listan. Love Is the Thing blev nummer ett på listan i april 1957.

1959 fick han ett Grammy Award for Best Performance By a "Top 40" Artist för "Midnight Flyer".[35]

Capitol Records Building, känt som "Huset Nat som byggde" på Vine Street

Diskografi i urval

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Rock and Roll Hall of Fame-ID: nat-king-cole.[källa från Wikidata]
  2. ^ Helander, Olle (1955). Ungdomens jazzkalender. Stockholm: Wennerberg. sid. 16. Libris 1452774 
  3. ^ Buskin, Richard (januari 2004). ”CLASSIC TRACKS: Natalie Cole & Nat 'King' Cole 'Unforgettable'” (på engelska). https://www.soundonsound.com/techniques/classic-tracks-natalie-cole-nat-king-cole-unforgettable. Läst 25 december 2020. 
  4. ^ Rock and Roll Hall of Fame – Nat "King" Cole
  5. ^ Weekes, Paul (16 februari 1965). ”From the Archives: Nat 'King' Cole dies of cancer at 45” (på engelska). https://www.latimes.com/local/obituaries/archives/la-me-nat-king-cole-19650216-story.html. Läst 26 december 2020. 
  6. ^ ”NPR's Jazz Profiles: Freddy Cole”. www.npr.org. https://www.npr.org/programs/jazzprofiles/archive/cole_f.html. 
  7. ^ [a b] ”How I got the jazz gene: seven artists reveal their roots”. thestar.com. https://www.thestar.com/entertainment/music/2015/06/12/how-i-got-the-jazz-gene-seven-artists-reveal-their-roots.html. 
  8. ^ ”The Pittsburgh Courier from Pittsburgh, Pennsylvania, on February 13, 1965 • Page 2”. Newspapers.com. https://www.newspapers.com/newspage/38486512/. Läst 26 december 2020=. 
  9. ^ Hornsby Jr., Alton (23 augusti 2011). Black America: A State-by-State Historical Encyclopedia. ABC-CLIO. Sid. 12–. ISBN 978-0-313-34112-0. https://books.google.com/books?id=TkGMnE6g1qMC&pg=PA12. 
  10. ^ ”From the Archives: Nat 'King' Cole dies of cancer at 45”. Los Angeles Times. 16 februari 1965. ISSN 0458-3035. https://www.latimes.com/local/obituaries/archives/la-me-nat-king-cole-19650216-story.html. Läst 26 december 2020. 
  11. ^ ”From the Archives: Nat 'King' Cole dies of cancer at 45”. Los Angeles Times. 16 februari 1965. ISSN 0458-3035. https://www.latimes.com/local/obituaries/archives/la-me-nat-king-cole-19650216-story.html. Läst 26 december 2020. 
  12. ^ Ruuth, Marianne (1992). Nat King Cole. Holloway House Publishing. Sid. 32–. ISBN 978-0-87067-593-5. https://books.google.com/books?id=-k6G_T83wRIC&pg=PA32. 
  13. ^ Hinton, Rachel (9 augusti 2018). ”Bud Billiken Day Parade reaches 89th year”. Chicago Sun-Times. https://chicago.suntimes.com/2018/8/9/18394524/bud-billiken-day-parade-reaches-89th-year. Läst 26 december 2020. 
  14. ^ Brewer Jr., John M. (20 June 2007). Pittsburgh Jazz. Arcadia Publishing. Sid. 37–. ISBN 978-1-4396-3464-6. https://books.google.com/books?id=_P7HunpICbYC&pg=PT37. 
  15. ^ ”Arkiverade kopian”. tribunedigital-chicagotribune. Arkiverad från originalet den 3 september 2017. https://web.archive.org/web/20170903142436/http://articles.chicagotribune.com/2002-12-15/news/0212150244_1_new-uniforms-harlem-globetrotters-american-stock-exchange. Läst 26 december 2020. 
  16. ^ ”Tracing the Highs and Tragic End of Sam Cooke”. NPR. https://www.npr.org/2006/01/19/5163408/tracing-the-highs-and-tragic-end-of-sam-cooke. 
  17. ^ Bonner, Wilma F. (1 January 2011). The Sumner Story: Capturing Our History Preserving Our Legacy. Morgan James Publishing. Sid. 162–. ISBN 978-1-60037-782-2. https://books.google.com/books?id=1bb7OdRybtIC&pg=PA162. 
  18. ^ ”Arkiverade kopian”. History Channel. 20 juni 2016. Arkiverad från originalet den 3 september 2017. https://web.archive.org/web/20170903115042/https://www.historychannel.com.au/articles/nat-king-cole-is-born/. Läst 26 december 2020. 
  19. ^ [a b] Ruhlmann, William. ”Nat King Cole”. AllMusic. https://www.allmusic.com/artist/nat-king-cole-mn0000317093/biography. Läst 26 december 2020. 
  20. ^ [a b] Yanow, Scott (2000). Swing. San Francisco: Miller Freeman. Sid. 203. ISBN 978-0-87930-600-7. https://archive.org/details/swing00yano/page/203. 
  21. ^ Cole, Maria (september 1971). Nat King Cole: An Intimate Biography. William Morrow. ISBN 978-0688021535. https://archive.org/details/natkingcoleintim00cole. 
  22. ^ "Buck-Five Disk of Indies Seen Different Ways". Billboard. September 1, 1945. Retrieved 26 december 2020.
  23. ^ ”Nat King Cole Biography”. Highstreets.co.uk. http://highstreets.co.uk/kcc/html/biograph.htm. Läst 31 januari 2016.  Arkiverad 16 januari 2016 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160116040836/http://highstreets.co.uk/kcc/html/biograph.htm. Läst 26 december 2020. 
  24. ^ ”Capitol Transcriptions ad”. Broadcasting. 28 juni 1948. http://www.americanradiohistory.com/Archive-BC/BC-1948/1948-06-28-BC.pdf. Läst 26 december 2020. 
  25. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200224222107/http://www.otrsite.com/logs/logk1025.htm. Läst 26 december 2020. 
  26. ^ ”Radio Almanac”. Radio Almanac. RadioGOLDINdex. http://radiogoldindex.com/cgi-local/p2.cgi?ProgramName=Radio%20Almanac. Läst 26 december 2020.  Arkiverad 15 september 2018 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 september 2018. https://web.archive.org/web/20180915215501/http://radiogoldindex.com/cgi-local/p2.cgi?ProgramName=Radio%20Almanac. Läst 26 december 2020. 
  27. ^ ”Orson Welles Almanac — Part 1”. Orson Welles Almanac — Part 1. Internet Archive. https://archive.org/details/1944OrsonWellesRadioAlmanacpart1. Läst 26 december 2020. 
  28. ^ Billboard website”, Billboard.com, https://www.billboard.com/bbcom/charts/yearend_chart_display.jsp?f=The+Billboard+Hot+100&g=Year-end+Singles&year=1951, läst 26 december 2020 
  29. ^ Reed, Tom. (1992). The Black music history of Los Angeles, its roots : 50 years in Black music : a classical pictorial history of Los Angeles Black music of the 20s, 30s, 40s, 50s and 60s : photographic essays that define the people, the artistry and their contributions to the wonderful world of entertainment (1st, limited). Los Angeles: Black Accent on L.A. Press. ISBN 096329086X. OCLC 28801394. 
  30. ^ “Nat King Cole Star of Cavalcade” Headliner AD Los Angeles Sentinel May 28, 1953.
  31. ^ Chilton, Karen (15 oktober 2009). ”Hazel Scott's Lifetime of High Notes”. smithsonian.com. Smithsonian. http://www.smithsonianmag.com/womens-history/hazel-scotts-lifetime-of-high-notes-145939027/. Läst 26 december 2020. ”[Hazel Scott was] the first black performer to host her own nationally syndicated television show....” 
  32. ^ Gourse, Leslie (1991). Unforgettable : the life and mystique of Nat King Cole. New York: St. Martin's Press. Sid. 185. https://archive.org/details/unforgettable00lesl. ”The network supported this show from the beginning. From Mr. Sarnoff on down, they tried to sell it to agencies. They could have dropped it after the first thirteen weeks. Shows that made more money than mine were dropped. They offered me a new time at 7:00 p.m. on Saturdays on a cooperative basis, but I decided not to take it. I feel played out.” 
  33. ^ ”Study: Ad Agencies Exhibit 'Pervasive Racial Discrimination' | News”. AdAge.com. 2009-01-08. http://adage.com/article?article_id=133638. Läst 26 december 2020. 
  34. ^ ”Pop Chronicles Interviews #131 - Nat "King" Cole”. Pop Chronicles. University of North Texas Libraries. Arkiverad från originalet den 2009-04-02. https://web.archive.org/web/20090402023122/http://www.library.unt.edu/music/special-collections/john-gilliland/index-to-interviews. 
  35. ^ ”Grammy Awards 1959”. Grammy. http://www.awardsandshows.com/features/grammy-awards-1959-239.html. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]