Myrtenskogssångare

	Myrtenskogssångare; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Hane i häckningsdräkt
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Skogssångare; Parulidae
Släkte	Setophaga
Art	Myrtenskogssångare; S. coronata
Vetenskapligt namn
	§ Setophaga coronata
Auktor	Linné, 1766
Utbredning
	Myrtenskogssångarens utbredningsområde, där orange betecknar häckningsområde, blått vistelse vintertid och gult områden som passeras under flyttningen.
Synonymer
	Dendroica coronata

Myrtenskogssångare^[2] (Setophaga coronata) är en vida utbredd nordamerikansk skogssångare, den i Europa oftast påträffade arten i familjen liksom den i Nordamerika nordligast övervintrande. Artens systematik är omdiskuterad.^[3]

Kännetecken

Utseende

Myrtenskogssångaren är en rätt stor och långstjärtad skogssångare med kraftig, mörk näbb. I alla dräkter har den en iögonfallande gul övergump, vit strupe och dubbla vita vingband, egenskaper den endast delar med de närbesläktade arterna guatemalaskogssångare och gulhakad skogssångare (se systematik nedan).

I häckningsdräkt är hanen huvudsakligen grå med streckning på rygg och bröst, vitt på strupen och en bit upp halssidan, vitt ögonbrynsstreck, kontrasterande mörk kind samt gul på flanker och en liten fläck på hjässan. Honans dräkt är en blekare version av hanens. Utanför häckningstid är arten brun ovan med en liten gul fläck vid knogen. I flykten syns vita teckningar på stjärten.^[4]

Liknande gulhakad skogssångare har en mer begränsad strupfläck som i häckningsdräkt är gul istället för vit, mindre tydligt ögonbrynsstreck, ingen kontrasterande mörk kind samt vita kanter på större täckarna som skapar en stor vit vingfläck.^[4]

Läten

Myrtenskogssångarens sång är en rätt entonig och mjuk ramsa som tonar ut på slutet.^[4] Locklätet är ett blött och hårt smackande tjick som ofta hörs i flykten.^[5]

Utbredning och systematik

Myrtenskogssångaren är en del av artkomplexet gulgumpad skogssångare som traditionellt omfattar fyra taxon med följande utbredning:

coronata – häckar i norra Alaska, Kanada och norra USA; flyttar vintertid söderut till Panama och Västindien
auduboni – häckar i sydvästra Kanada och västra USA; flyttar vintertid söderut till västra Honduras
nigrifrons – stannfågel i Sierra Madre Occidental i västra Mexiko (Chihuahua till Durango)
goldmani – stannfågel i höga bergstrakter i södra Chiapas (Volcán Tacaná) och västra Guatemala

Komplexet behandlades länge som egna arter, myrtenskogssångaren (coronata) och gulhakad skogssångare (audoboni, inklusive nigrifrons och goldmani) på grund av distinkta skillnaderna i utseendet dem emellan. Efter att hybridisering noterats där auduboni och coronata möts slogs de 1973 samman till en och samma art.

Efter nya studier har röster höjts för att återigen särskilja dem som egna arter, och även lyfta upp den genetiskt mest avvikande goldmani som egen art. En teori är att auduboni är ett resultat av historisk hybridisering mellan coronata och taxonet nigrifrons, på liknande sätt som italiensk sparv är resultatet av hybridisering mellan spansk sparv och gråsparv men som nu uppträder som egen art. Hybridisering förekommer än idag men är begränsad, vilket tyder på att det finns barriärer för genflöde mellan coronata och auduboni, ett argument för att de uppträder som egna arter.^[6]^[7]^[8]^[9]

Flera taxonomiska auktoriteter har följt dessa nya resultat, bland annat International Ornithological Congress (IOC), Birdlife International och sedan 2018 Birdlife Sverige. IOC urskiljer tre arter i komplexet: coronata, gulhakad skogssångare (S. auduboni, inklusive nigrifrons) och guatemalaskogssångare (S. goldmani).^[3] Birdlife International inkluderar goldmani i auduboni. Tongivande Clements et al behandlar komplexet fortfarande som en och samma art.^[10]

Vissa delar upp coronata vidare i två underarter med följande utbredning:^[3]^[11]

coronata – södra Kanada (från nordcentrala Alberta österut till Newfoundland och Nova Scotia) och nordöstra USA (Minnesota och Wisconsin österut till New England); flyttar till sydöstra USA, östra Centralamerika, Karibien och Bermuda
hooveri – Alaska och nordvästra Kanada (Yukon, centrala och södra Northwest Territories och norra British Columbia); flyttar huvudsakligen till västra USA och Centralamerika.

Släktestillhörighet

Tidigare placerades arten i Dendroica, men detta släkte inkluderas numera i Setophaga efter genetiska studier.^[12]

Myrtenskogssångare i Europa

Myrtenskogssångare är en sällsynt gäst i Europa, huvudsakligen från oktober till mitten av november.^[13] Den har framför allt setts på Island (17 fynd till och med 2015), i Storbritannien (18 fynd), i Azorerna (16 fynd) samt på Irland (16 fynd). Den har också setts i Norge, Nederländerna, Spanien och Kanarieöarna.^[13]

Levnadssätt

Myrtenskogssångaren häckar i öppna barrskogar och skogsbryn, och övervintrar i öppet buskig landskap som sanddyner och fältkanter, framför allt där det finns fruktbärande buskar som en och pors.^[4] Den ses ofta i små flockar eller sitta exponerat upprätt på jakt efter insekter som den fångar likt en flugsnappare.^[4] Fåglar som flugit fel till Europa ses hoppande på marken i kort gräs, ofta i sällskap med piplärkor.^[5]

Status

Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses vara stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC).^[1]

Källor

^ [a b] Birdlife International 2023 Setophaga coronata . Från: IUCN 2023. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2023-2. Läst 10 december 2023.
^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
^ [a b c] Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.
^ [a b c d e] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 340. ISBN 0-679-45120-X
^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 404. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Toews, D.P.L., M. Mandic, J.G. Richards, and .E. Irwin (2014), Migration, Mitochondria, and the Yellow-rumped Warbler, Evolution 68, 241-255.
^ Brelsford, A., and D.E. Irwin (2009), Incipient Speciation Despite Little Assortative Mating: The Yellow-Rumped Warbler Hybrid Zone, Evolution 63, 3050-3060.
^ Brelsford, A., B. Milá and D.E. Irwin (2011), Hybrid origin of Audubon's warbler, Mol. Ecol. 20, 2380-2389.
^ Milá, B., D.P.L. Toews, T.B. Smith, and R.K. Wayne (2011), A cryptic contact zone between divergent mitochondrial DNA lineages in southwestern North America supports past introgressive hybridization in the yellow-rumped warbler complex (Aves: Dendroica coronata), Biol. J. Linn. Soc. 103, 696-706.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
^ Curson, J. (2018). Myrtle Warbler (Setophaga coronata). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61471 18 september 2018).
^ Lovette, Irby J. et al. (2010). ”A comprehensive multilocus phylogeny for the wood-warblers and a revised classification of the Parulidae (Aves)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 57 (2): sid. 753–770. doi:10.1016/j.ympev.2010.07.018. PMID 20696258. Arkiverad från originalet den 3 november 2013. https://web.archive.org/web/20131103125129/http://www.bio.sdsu.edu/pub/burns/Lovetteetal2010.pdf.
^ [a b] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 231. ISBN 978-84-941892-9-6

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör myrtenskogssångare.
Bilder & media
Wikispecies har information om Setophaga coronata.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] Birdlife International 2023 Setophaga coronata . Från: IUCN 2023. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2023-2. Läst 10 december 2023.

[SOF-2] Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14

[IOC-3] [a b c] Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi : 10.14344/IOC.ML.8.1.

[Sibley-4] [a b c d e] Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Eastern North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 340. ISBN 0-679-45120-X

[Fågelguiden-5] [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 404. ISBN 978-91-7424-039-9

[6] Toews, D.P.L., M. Mandic, J.G. Richards, and .E. Irwin (2014), Migration, Mitochondria, and the Yellow-rumped Warbler, Evolution 68, 241-255.

[7] Brelsford, A., and D.E. Irwin (2009), Incipient Speciation Despite Little Assortative Mating: The Yellow-Rumped Warbler Hybrid Zone, Evolution 63, 3050-3060.

[8] Brelsford, A., B. Milá and D.E. Irwin (2011), Hybrid origin of Audubon's warbler, Mol. Ecol. 20, 2380-2389.

[9] Milá, B., D.P.L. Toews, T.B. Smith, and R.K. Wayne (2011), A cryptic contact zone between divergent mitochondrial DNA lineages in southwestern North America supports past introgressive hybridization in the yellow-rumped warbler complex (Aves: Dendroica coronata), Biol. J. Linn. Soc. 103, 696-706.

[CC-10] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11

[11] Curson, J. (2018). Myrtle Warbler (Setophaga coronata). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61471 18 september 2018).

[lovette10-12] Lovette, Irby J. et al. (2010). ”A comprehensive multilocus phylogeny for the wood-warblers and a revised classification of the Parulidae (Aves)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 57 (2): sid. 753–770. doi:10.1016/j.ympev.2010.07.018. PMID 20696258. Arkiverad från originalet den 3 november 2013. https://web.archive.org/web/20131103125129/http://www.bio.sdsu.edu/pub/burns/Lovetteetal2010.pdf.

[Mitchell-13] [a b] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 231. ISBN 978-84-941892-9-6

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]