Lester B. Pearson

Lester B. Pearson
Född	Lester Bowles Pearson 23 april 1897[1][2][3] Toronto, Kanada
Död	27 december 1972 (75 år) Ottawa, Kanada
Begravd	Maclaren Cemetery[4]
Medborgare i	Kanada
Utbildad vid	University of Toronto St John's College, Oxford Peterborough Collegiate
Sysselsättning	Politiker, historiker, diplomat, ishockeyspelare, militär
Befattning
Ledamot av Kronrådet Kanadas ambassadör i USA (1944–1946) Ledamot av Kanadas underhus, Algoma East (1948–1968) Ordförande för FN:s generalförsamling Kanadas officiella oppositionsledare (1958–1963) Partiledare för Kanadas liberala parti (1958–1968) Kanadas premiärminister (1963–1968) Carleton Universitys kansler (1969–1972)[5]
Arbetsgivare	University of Toronto Förenta nationerna Carleton University
Känd för	Grundare av FN:s fredsbevarande styrkor
Politiskt parti
Kanadas liberala parti
Maka	Maryon Pearson (g. 1925–1972, personens död)
Barn	Geoffrey Pearson (f. 1927)
Föräldrar	Reverend Edwin Arthur Pearson[6]
Utmärkelser
Canadian Newsmaker of the Year (1950) Hedersdoktor vid Lavaluniversitetet (1952)[7] Nobels fredspris (1957)[8][9] Companion av Kanadaorden (1968) Herzlpriset (Zionist Organization of America) (1969) Förtjänstorden (1971) Albert B. Corey Prize (1974)[10] Hedersdoktor vid University of Toronto Hedersdoktor vid McGill University Canadian Baseball Hall of Fame Officer av Brittiska imperieorden 1914–15 Star Drottning Elizabeth II:s kröningsmedalj Hedersdoktor vid Universitetet i Ottawa Hedersdoktor vid Princeton University Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Hedersdoktor vid Oxfords universitet Tjeckiska Segermedaljen Hedersdoktor vid Harvard University
Namnteckning
Redigera Wikidata

Lester Bowles "Mike" Pearson, född 23 april 1897 i Newtonbrook i Toronto i Ontario, död 27 december 1972 i Ottawa, var en kanadensisk diplomat och politiker, partiledare för Liberal Party 1958–1968 och Kanadas premiärminister från 1963 till 1968.^[11]

Pearson var även landets utrikesminister från 1948 till 1957. Han representerade Kanada i FN och var ordförande i generalförsamlingen 1952–1953. Han belönades med Nobels fredspris 1957 för sin roll i Suezkrisen.^[11] FN:s fredsbevarande styrkor är hans skapelse.^[11]

Pearson var son till en metodistpastor och flyttade med pappans arbete mellan olika församlingar i provinsen Ontario. Han påbörjade studier i historia vid University of Toronto, men vid första världskrigets utbrott tog han värvning i Kanadas armé som sjukvårdare (Canadian Army Medical Corps). 1915 tjänstgjorde han vid fronten i Grekland. Efter två år förflyttades Pearson till Royal Flying Corps men den militära karriären tog ett hastigt slut då han blev påkörd av en buss i London och skickades hem till Kanada som krigsinvalid.^[11]

Pearson var en duktig student och tog 1919 sin bachelorexamen och fick ett stipendium från Massey Foundation för att studera vid Oxfords universitet. Han studerade mellan 1921 och 1923 vid St John's College, Oxford där han tog en ytterligare en bachelorexamen och en masterexamen i historia. Åter i Kanada anställdes han som lektor i historia vid University of Toronto.^[11]

1927 tog han anställning i Kanadas utrikesdepartement. Han var stationerad vid Kanadas diplomatiska representation i Storbritannien (engelska: High Commission of Canada in the United Kingdom) från 1935 till 1941 (samväldesriken benämner emellertid inte en ambassad i ett annat samväldesrike för ambassad). 1942 skickades han som andreman till ambassaden i Washington, D.C. och 1945 utsågs Pearson till Kanadas ambassadör i USA. 1946 kallades han åter till Ottawa av premiärminister Mackenzie King och kom därefter primärt att arbeta med Kanadas relationer till sina två viktigaste allierade, USA och Storbritannien.^[11]

1948 utsågs Pearson till Kanadas utrikesminister. Han belönades med Nobels fredspris 1957 för sin roll i Suezkrisen.^[11]

Pearson efterträdde 1963 den brittiskvänliga premiärministern John Diefenbaker och vidtog snabbt en rad åtgärder i syfte att minska beroendet av Storbritannien och tillmötesgå den franskspråkiga befolkningen bland annat genom att lägga grunden till Kanadas flagga med det röda lönnlövet 1965. Han gjorde också franskan till ett officiellt språk jämställt med engelskan. Samtidigt ökade han det bilaterala samarbetet med USA och tillät genom ett avtal 1963 amerikanska kärnvapenbaser i Kanada.^[12][11]

Han var också i sin ungdom ishockeyspelare. NHL-utmärkelsen Lester B. Pearson Award är uppkallad efter honom.

Torontos internationella flygplats är från 1984 uppkallad efter honom. I tv-programmet The Greatest Canadian som sändes på CBC under 2004 röstades Pearson fram till nummer 6.^[13]

• Wikimedia Commons har media som rör Lester B. Pearson.
  Bilder & media
• Lester Bowles Pearson hos Nobelstiftelsen (på engelska)

v • r Kanadas premiärministrar Macdonald · Mackenzie · Abbott · Thompson · Bowell · Tupper · Laurier · Borden · Meighen · King · Bennett · Saint-Laurent · Diefenbaker · Pearson · P. Trudeau · Clark · Turner · Mulroney · Campbell · Chrétien · Martin · Harper · J. Trudeau

v • r Mottagare av Nobels fredspris 1901–1925 Dunant / Passy (1901) · Ducommun / Gobat (1902) · Cremer (1903) · Institut de droit international (1904) · Suttner (1905) · Roosevelt (1906) · Moneta / Renault (1907) · Arnoldson / Bajer (1908) · Beernaert / Estournelles de Constant (1909) · International Peace Bureau (1910) · Asser / Fried (1911) · Root (1912) · La Fontaine (1913) · Internationella Rödakorskommittén (1917) · Wilson (1919) · Bourgeois (1920) · Branting / Lange (1921) · Nansen (1922) · Chamberlain / Dawes (1925) 1926–1950 Briand / Stresemann (1926) · Buisson / Quidde (1927) · Kellogg (1929) · Söderblom (1930) · Addams / Butler (1931) · Angell (1933) · Henderson (1934) · Ossietzky (1935) · Lamas (1936) · Cecil (1937) · Nansenbyrån (1938) · Internationella Rödakorskommittén (1944) · Hull (1945) · Balch / Mott (1946) · Kväkarna (1947) · Orr (1949) · Bunche (1950) 1951–1975 Jouhaux (1951) · Schweitzer (1952) · Marshall (1953) · FN:s flyktingkommissariat (1954) · Pearson (1957) · Pire (1958) · Noel-Baker (1959) · Lutuli (1960) · Hammarskjöld (1961) · Pauling (1962) · Internationella Rödakorskommittén (1963) · King (1964) · UNICEF (1965) · Cassin (1968) · Internationella arbetsorganisationen (1969) · Borlaug (1970) · Brandt (1971) · Kissinger / Le (1973) · MacBride / Sato (1974) · Sacharov (1975) 1976–2000 Williams / Corrigan (1976) · AI (1977) · Sadat / Begin (1978) · Moder Teresa (1979) · Esquivel (1980) · FN:s flyktingkommissariat (1981) · Myrdal / García Robles (1982) · Wałęsa (1983) · Tutu (1984) · Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen (1985) · Wiesel (1986) · Arias (1987) · FN:s fredsbevarande styrkor (1988) · Dalai lama (1989) · Gorbatjov (1990) · Suu Kyi (1991) · Menchú (1992) · Mandela / de Klerk (1993) · Arafat / Peres / Rabin (1994) · Rotblat / Pugwashrörelsen (1995) · Belo / Ramos-Horta (1996) · International Campaign to Ban Landmines / J. Williams (1997) · Hume / Trimble (1998) · Läkare utan gränser (1999) · Kim (2000) 2001–nutid FN / Kofi Annan (2001) · Carter (2002) · Ebadi (2003) · Maathai (2004) · Internationella atomenergiorganet / ElBaradei (2005) · Grameen Bank / Yunus (2006) · Gore / FN:s klimatpanel (2007) · Ahtisaari (2008) · Obama (2009) · Xiaobo (2010)  · Sirleaf / Gbowee / Karman (2011) · Europeiska unionen (2012) · Organisationen för förbud mot kemiska vapen (2013) · Yousafzai / Satyarthi (2014) · Tunisiens nationella dialogkvartett (2015) · Santos (2016) · International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (2017) · Mukwege / Murad (2018) · Abiy Ahmed (2019) · Världslivsmedelsprogrammet (2020) · Ressa / Muratov (2021) · Bjaljatski / Memorial / Center for Civil Liberties (2022) · Mohammadi (2023) · Nihon Hidankyo (2024)