Eric Clapton
| Eric Clapton CBE | |
 Clapton på Royal Albert Hall i maj 2017 | |
| Född | Eric Patrick Clapton 30 mars 1945 Ripley, Surrey, England |
|---|---|
| Yrke/uppdrag | Gitarrist · sångare-låtskrivare · musikproducent |
| År som aktiv | 1962– |
| Maka | Pattie Boyd (g. 1979–1989) Melia McEnery (g. 2002–) |
| Barn | 5 |
| Musikkarriär | |
| Genre(r) | Bluesrock · rock · poprock · blues · mjukrock |
| Instrument | Gitarr · sång |
| Skivbolag | Polydor · Atco · RSO · Warner Bros. · Duck · Reprise · Surfdog |
| Relaterade artister | The Yardbirds · John Mayall & the Bluesbreakers · Cream · Plastic Ono Band · Blind Faith · Delaney & Bonnie and Friends · Derek and the Dominos |
| Webbplats | |
| ericclapton.com | |
Eric Patrick Clapton CBE,[1] född 30 mars 1945 i Ripley, Surrey,[2] är en brittisk gitarrist och sångare.
Clapton ses av många som en av de allra största gitarristerna, bland annat rankades han som nummer två på tidningen Rolling Stones lista över de hundra största gitarristerna genom tiderna.[3] Han är den enda musikern som valts in tre gånger i Rock and Roll Hall of Fame, dels med grupperna The Yardbirds 1992[4], Cream 1993[4] och dels som soloartist 2000.[5] Till Claptons största hits hör "Layla", "Tears in Heaven", "Wonderful Tonight", en cover av Bob Marleys "I Shot the Sheriff", "Cocaine", en J.J. Cale-cover och "Change the World".
Claptons musik har alltid varit bluesinfluerad trots att han under 1970- och 1980-talet mest spelade popmusik. Under 2000-talet har han allt mer återvänt till bluesen och bland annat gjort en skiva med Robert Johnson-covers[6] och samarbetat med B.B. King.[7]
Karriär
[redigera | redigera wikitext]När han föddes var hans mor 16 år och hans far hade uppdrag som soldat så han växte upp med sin mormor och styvmorfar.[2] Clapton började sin karriär som gitarrist i bluesgruppen The Yardbirds på 1960-talet.[2] Han lämnade Yardbirds 1965 för att spela med John Mayall's Bluesbreakers.[2] Under åren 1966–1968 var han medlem i supergruppen Cream tillsammans med Jack Bruce och Ginger Baker.[2] 1968 tillfrågades Eric Clapton av George Harrison om han med sitt virtuosa gitarrspel kunde medverka vid Beatles inspelning av "While My Guitar Gently Weeps", vilket han också gjorde.[8] 1969 var han med och bildade den mycket kortvariga gruppen Blind Faith. Han turnerade sedan med Delaney & Bonnie & Friends vilket resulterade i livealbumen On Tour with Eric Clapton och Delaney & Bonnie & Friends Live in Copenhagen, December 10th 1969.
1970 släppte Clapton sin kanske mest hyllade skiva, dubbelalbumet Layla and Other Assorted Love Songs med bandet Derek and the Dominos. Denna skiva har av många ansetts som ett av Claptons bästa album.[9] År 1974 fick Clapton en stor hit med sin inspelning av Bob Marley-låten "I Shot the Sheriff". Det var under 1970-talet som Clapton var som mest populär, men han gjorde även en hel del material under 1980-talet. 1984 medverkade Clapton på Roger Waters soloalbum The Pros and Cons of Hitch Hiking, samt på den turné som följde. Clapton har även komponerat filmmusik till en rad filmer, bland andra Dödligt vapen-filmerna (tillsammans med Michael Kamen och David Sanborn).
Den 20 mars 1991 omkom Claptons fyraårige son Conor när han föll från fönstret till en lägenhet i New York på 53:e våningen,[10] något som Clapton bearbetade genom att tillsammans med Will Jennings skriva den numera klassiska låten "Tears in Heaven". Låten fanns ursprungligen med i filmen Rush från 1991.
1992 spelade Clapton in albumet Unplugged i samarbete med MTV Unplugged som samtidigt spelade in en konsertfilm av sessionen.
År 1997 medverkade Clapton under pseudonymen "X-sample" i ett för honom udda projekt. Tillsammans med Simon Climie spelade de in skivan Retail Therapy under namnet T.D.F.[11] som är en akronym för Totally Dysfunctional Family. Albumet som är instrumentalt består av en blandning av rock, techno och världsmusik och är, enligt Claptons självbiografi, musik ursprungligen komponerad för en av Giorgio Armanis modeshower.[12] Climie har efter detta i egenskap av producent, musiker och kompositör kommit att jobba med Clapton på flera album.[13]
2004 arrangerade Clapton en gitarrfestival, Crossroads Guitar Festival i Dallas i Texas i USA.[14] 2007 arrangerade han för andra gången Crossroads Guitar Festival, den här gången i Chicago i Illinois.[15]
2005 återförenades Cream och gav en serie konserter i Royal Albert Hall.[16]
Clapton har fortsatt med turnéer över i stort sett hela världen och även medverkat vid ett antal hyllningskonserter för avlidna och framstående musiker.
Eric Claptons självbiografi, med titeln Clapton - Självbiografin, publicerades på svenska år 2008, i översättning av Elisabet Fredholm.[17]
Fender Stratocaster är den gitarrmodell som Clapton huvudsakligen använder sig av sedan 1970.[18] I början av karriären använde han bl a en Fender Telecaster och 1966 gick han över till att huvudsakligen spela på en Gibson Les Paul.
I Cream använde han bl a en Gibson SG och en Gibson ES335.
Eric Clapton har tillägnats ett flertal s k signaturgitarrer, däribland en Fender Stratocaster som har försetts med en inbyggd boost-effekt som kan aktiveras genom att vrida på en av tonkontrollerna. [19]
Sin första Fender Stratocaster köpte han redan 12 maj 1967[20] och den började användas 1970 på den första soloskivan, under turnén med Derek and the Dominos samt på skivan Layla and Other Assorted Love Songs.[21][22]
Under en konsert i Danmark 1974 använde han även en Telecaster.[23]
Utmärkelser
[redigera | redigera wikitext]Asteroiden 4305 Clapton är uppkallad efter honom.[24]
Diskografi, solo
[redigera | redigera wikitext]Studioalbum
[redigera | redigera wikitext]- 1970 – Eric Clapton
- 1974 – 461 Ocean Boulevard
- 1975 – There's One in Every Crowd
- 1976 – No Reason to Cry
- 1977 – Slowhand
- 1978 – Backless
- 1981 – Another Ticket
- 1983 – Money and Cigarettes
- 1985 – Behind the Sun
- 1986 – August
- 1989 – Homeboy (soundtrack)
- 1989 – Journeyman
- 1992 – Rush (soundtrack)
- 1994 – From the Cradle
- 1998 – Pilgrim
- 2000 – Riding with the King (med B.B. King)
- 2001 – Reptile
- 2004 – Me and Mr. Johnson
- 2004 – Sessions for Robert J
- 2005 – Back Home
- 2006 – The Road to Escondido (med J. J. Cale)
- 2010 – Clapton
- 2013 – Old Sock
- 2014 – The Breeze: An Appreciation of JJ Cale
- 2016 – I Still Do
- 2018 – Happy Xmas
- 2024 – Meanwhile
Livealbum
[redigera | redigera wikitext]- 1973 – Eric Clapton's Rainbow Concert
- 1975 – E.C. Was Here
- 1980 – Just One Night
- 1991 – 24 Nights
- 1992 – Unplugged
- 1998 – Eric Clapton: Live in Hyde Park
- 2002 – One More Car, One More Rider
- 2008 – Live at Budokan 2001
Filmografi (urval)
[redigera | redigera wikitext]- 1987 – Dödligt vapen
- 1989 – Dödligt vapen 2
- 1991 – Rush
- 1992 – Dödligt vapen 3
- 1998 – Dödligt vapen 4
- 1998 – Blues Brothers 2000
- 1999 – Berättelsen om oss
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ The Telegraph: Ex-rebel Clapton receives his CBE
- ^ [a b c d e] Rolling Stone: Eric Clapton Bio
- ^ ”Rolling Stone: 100 Greatest Guitarists”. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121021001507/http://www.rollingstone.com/music/lists/100-greatest-guitarists-20111123/eric-clapton-20111122. Läst 3 juni 2018.
- ^ [a b] Rock & Roll Hall of Fame: Eric Clapton, Cream, The Yardbirds
- ^ Rock and Roll Hall of Fame – Eric Clapton
- ^ Fricke, David (24 mars 2004). ”Eric Clapton Me and Mr. Johnson”. rollingstone.com. http://www.rollingstone.com/music/albumreviews/me-and-mr-johnson-20040324. Läst 29 april 2014.
- ^ ”Eric Clapton – Riding with the king”. discogs.com. http://www.discogs.com/BB-King--Eric-Clapton-Riding-With-The-King/master/85205. Läst 29 april 2014.
- ^ Hill, Tim (2007). ”Clapton takes session man role on George's song” (på engelska). Daily Mail – Then there was music – The Beatles. Trans Atlantic Press. sid. 330. ISBN 978-0-9545267-7-1
- ^ ”Readers' Poll: Eric Clapton's Top 10 Guitar Albums”. guitarworld.com. Arkiverad från originalet den 29 april 2014. https://web.archive.org/web/20140429205221/http://www.guitarworld.com/readers-poll-eric-claptons-top-10-guitar-albums#slide-9. Läst 29 april 2014.
- ^ The New York Times: Eric Clapton's Son Killed in a 49-Story Fall
- ^ Erlewine, Thomas. ”T.D.F – Retail Therapy”. allmusic.com. http://www.allmusic.com/album/retail-therapy-mw0000092409. Läst 29 april 2014.
- ^ Clapton, Eric (2008) (på engelska). The Autobiography. Arrow Books Ltd. sid. 294-295. ISBN 9780099505495
- ^ ”Simon Climie”. allmusic.com. http://www.allmusic.com/artist/simon-climie-mn0000040214. Läst 29 april 2014.
- ^ PBS: Eric Clapton’s Crossroads Guitar Festival
- ^ IMDb: Crossroads Guitar Festival, Chicago (2007)
- ^ Royal Albert Hall: Eric Clapton's most memorable Royal Albert Hall moments
- ^ ”Blaskan: Eric Clapton — Självbiografin. Översättning: Elisabet Fredholm”. Arkiverad från originalet den 31 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100131063942/http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer88/Musik/musikbok_eric_clapton_sjalvbiografin.html. Läst 4 juni 2018.
- ^ ”The guitar gear behind Derek and the Dminos Layla”. https://www.guitarplayer.com/gear/the-guitar-gear-behind-derek-and-the-dominos-layla.
- ^ The Origins of Fender signature guitars
- ^ Eric Clapton’s 1956 Fender Stratocaster “Brownie”
- ^ The Guitar gear behind Derek and the Dominos Layla
- ^ Clapton, Eric (2007). Clapton, The Autobiography. Broadway Books. sid. 544. ISBN 9780385518512. https://archive.org/details/claptonautobiogr00clap
- ^ GroundGuitar: Eric Clapton’s Guitars and Gear
- ^ ”Minor Planet Center 4305 Clapton” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=4305. Läst 17 september 2023.
Litteratur
[redigera | redigera wikitext]Eric Clapton: Clapton: självbiografin, 2008
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]Wikimedia Commons har media som rör Eric Clapton.
- Eric Claptons officiella webbsida (engelska)
- Eric Clapton Portal, The Eric Clapton Fan Club Magazine (engelska)
- Eric Clapton på Internet Movie Database (engelska)
|