Ulf Kristersson: Skillnad mellan sidversioner

Ulf Kristersson
Ulf Kristersson, 2019.
Moderaternas partiledare
Innehar befattningen
Tillträdde befattningen  1 oktober 2017
Företrädare	Anna Kinberg Batra
Sveriges socialförsäkringsminister
Tid i befattningen 5 oktober 2010–3 oktober 2014
Monark	Carl XVI Gustaf
Statsminister	Fredrik Reinfeldt
Företrädare	Cristina Husmark Pehrsson
Efterträdare	Annika Strandhäll
Ledamot av Sveriges riksdag
Mandatperiod 1991–1994 (ersättare) 1994–1998 1998–2000 2014–2018 2018–2022
Valkrets	Södermanlands län
Uppdrag i riksdagen
Lista Ordinarie ledamot
Född	Ulf Hjalmar Kristersson 29 december 1963 (60 år) Lunds domkyrkoförsamling, Malmöhus län[1]
Politiskt parti	Moderaterna
Alma mater	Uppsala universitet (Civilekonom)
Yrke	Civilekonom Politiker
Maka	Birgitta Ed (1991–)[2]
Barn	3 (adopterade)

Ulf Hjalmar Ed Kristersson, född 29 december 1963 i Lund i Malmöhus län, är en svensk moderat politiker. Han är partiledare för Moderaterna sedan 2017. Han var Sveriges socialförsäkringsminister åren 2010–2014 i Regeringen Reinfeldt, samt socialborgarråd i Stockholms stad 2006–2010. Ulf Kristersson är utbildad civilekonom.^[3]

Den 1 september 2017 meddelade Kristersson att han stod till valberedningens förfogande för att efterträda Anna Kinberg Batra som partiledare för Moderaterna.^[4] Den 21 september 2017 nominerades han av en enig valberedning till ny partiledare och den 1 oktober 2017 tillträdde han som partiledare.^[5] Han ledde Moderaterna genom Riksdagsvalet i Sverige 2018.

Kristersson bodde i sin födelsestad Lund fram till fem års ålder. Han är därefter uppvuxen i Torshälla utanför Eskilstuna^[6] och är son till ekonomikonsulten, fil.kand. Lars Kristersson (1938–2015) och adjunkten Karin Kristersson (född Axelsson, 1938–2020^[7]).

Han gick gymnasiet på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna, där han gick ut 1983. Han gjorde därefter värnplikt som plutonsbefäl åren 1983–1984 vid Upplands regemente (S 1) i Enköpings garnison.^[3] Han flyttade därefter till Uppsala för att studera företagsekonomi och nationalekonomi vid Uppsala universitet. Han avlade där civilekonomexamen 1992. Under studietiden var han även aktiv vid Södermanlands-Nerikes nation och var bland annat dess programsekreterare. På majmiddagen 2013 blev han hedersledamot vid nationen.^[3]

Kristersson är bosatt i Strängnäs. Han är sedan 1991 gift med Birgitta Ed. Paret har tre döttrar som är adopterade från Kina.^[8] Hustrun Birgitta har arbetat som bland annat PR-konsult, men utbildar sig sedan 2018 till präst.^[9]

Kristersson var marknadschef för Timbro förlag 1995–1998, parallellt med sitt uppdrag som riksdagsledamot.^[3] År 1994 gav han även ut boken Non-working Generation på förlaget. I boken argumenterar han emot den svenska modellen och välfärdsstaten, som han jämför med apartheid och anser trycker ner människor i passivitet.^[10][11]

Under perioden 2000–2001 arbetade Kristersson som kommunikationsdirektör hos IT-företaget Connecta i Stockholm. Efter fusionen med Information Highway bytte företaget namn till Adcore AB.^[12] Åren 2001–2002 var han även kommunikationskonsult hos företaget Network AB.^[13] Han valde under den perioden att anlita svart städhjälp under något år, vilket han svarade i en enkät när han åter var aktiv inom politiken. Han motiverade det med att han inte var politiskt förtroendevald eller representant längre, men att han tyckte det var felaktigt och en svag förklaring.^[14]

Kristersson var styrelseordförande i Adoptionscentrum åren 2003–2005.^[12] Under hans period som ordförande skakades Adoptionscentrum av en skandal där kidnappade barn från Kina förmedlats till svenska familjer^[15].

Under sin gymnasietid på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna, bildade Kristersson, tillsammans med några vänner, en MSU- förening (Moderat Skolungdom), på skolan. Där beskriver Kristersson att hans politiska engagemang tog fart. ^[16]

Efter avslutade akademiska studier var Kristersson åren 1988–1992 ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Vid förbundsstämman i Lycksele 1992 förlorade Kristersson ordförandevalet med tre röster mot utmanaren Fredrik Reinfeldt i vad som kommit att kallas ”Slaget i Lycksele”.^[17] Kristersson ansågs under denna tid representera en mer nyliberal falang inom ungdomsförbundet, medan Reinfeldt representerade en mer konservativ falang.^[11]

Kristersson valdes in i riksdagen för Moderaterna i riksdagsvalet 1991 som riksdagsledamot från Stockholms stad. Han var riksdagsledamot fram till våren 2000. Under denna period i riksdagen var han i olika perioder ledamot i socialförsäkringsutskottet, utbildningsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och riksdagens revisorer. Han var under några år även vice ordförande för Moderaterna i Stockholm. Han lämnade riksdagen våren 2000 för att arbeta för IT-företaget Connecta.^[17][3]

Kristersson var tillbaka i politiken efter valet 2002 då han blev finanskommunalråd i Strängnäs kommun.^[18] Inför valet 2006 var han ordförande i Moderaternas familjepolitiska arbetsgrupp. Efter valet blev han socialborgarråd i Stockholms stad.^[18] Under tiden som socialborgarråd fick han ett hyreskontrakt på en fem-rumslägenhet i Stockholm av Ersta Diakonisällskap. Eftersom Stockholms stad gjorde upphandlingar och gav ekonomiskt bistånd till Ersta Diakonisällskap, bland annat för bostäder åt utsatta, startades en förundersökning om mutbrott av både Ulf Kristersson och en person i föreningens ledning. Enligt ett internt policydokument skulle lägenheterna i det aktuella huset reservas för nyanställda och studerande på föreningens högskola.^[19][20] Förundersökningen lades sedermera ned med motiveringen att Ulf Kristersson inte hade direkt makt över bidragsutdelningen.^[21] Under 2008 var han ordförande i Moderaternas migrations- och integrationspolitiska arbetsgrupp. Inför riksdagsvalet 2010 var han ordförande i Alliansens familjepolitiska arbetsgrupp och även Moderaternas talesperson i social- och familjepolitiska frågor.^[22]

Efter riksdagsvalet 2010 tillträdde Kristersson som socialförsäkringsminister i regeringen Reinfeldt. Han efterträdde Cristina Husmark Pehrsson.^[17]

Kristersson första uppdrag blev att se över regeringens tidigare sjukförsäkringsreform och att genomföra ett antal reformer. Resultatet av Kristerssons arbete med detta presenterades under våren 2011 och var en del av regeringens budgetproposition inför 2012. I samband med detta vägrade regeringen och Kristersson att följa riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas, men ändrade sig i mars 2012.^[23]

Regeringen Reinfeldt avgick efter riksdagsvalet 2014. Kristersson utsågs i december 2014 till Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson och blev vice ordförande i finansutskottet i riksdagen.^[17] Han lämnade detta uppdrag, och efterträddes av Elisabeth Svantesson, i oktober 2017 då han valdes till ny partiledare för Moderaterna.^[3]

Den 1 oktober 2017 valdes Kristersson till Moderaternas partiledare vid en extra partistämma på Clarion Sign i Stockholm.^[24] Han efterträdde Anna Kinberg Batra, med knappt ett år kvar till riksdagsvalet 2018.^[25]

Efter partiledarbytet i oktober 2017 ökade stödet för Moderaterna i olika opinionsmätningar och i nyhetsmedier talades det om en ”Kristersson-effekt”.^[26] Enligt en mätning från Demoskop i januari 2018 nådde partiet sitt högsta väljarstöd på över ett år med 22,6 procent.^[27] I februari 2018 var partiet uppe på 25 procent i Skops mätning.^[28] Senare under våren och sommaren 2018 vände emellertid opinionssiffrorna nedåt med ett väljarstöd på mellan 15 och 20 procent i flera olika mätningar.^[29][30]

I sitt installationstal slog Ulf Kristersson fast att Sverige ska bli ett land för hoppfulla och att Moderaterna ska vara ett parti för hoppfulla.^[31]

I flera andra tal har Ulf Kristersson särskilt lyft frågan om social rörlighet.^[32]

Han deltog i sin första partiledardebatt den 8 oktober 2017 i SVT:s Agenda.^[33]

I valrörelsen inför riksdagsvalet 2018 har Kristersson framhållit vikten av en migrationsuppgörelse där framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna kommer överens, men har samtidigt sagt att han inte utesluter några partier i diskussionen.^[34] Kristersson har även beskrivit integrationen av det stora antal flyktingar som kommit under senare år som en ödesfråga för Sverige. Han har bland annat sagt sig vilja införa obligatoriska språkförskolor för nyanlända barn.^[35] Han vill även införa en ny anställningsform med inträdesjobb med en 70-procentig lön för unga svenskar utan gymnasieexamen och nyanlända utan utbildning under sina första fem år i landet.^[36]

Den 2 oktober 2018 fick Kristersson i uppdrag av talmannen Andreas Norlén att sondera förutsättningarna för att bilda en ny regering.^[37] Han sökte initialt stöd för att bilda en regering bestående av Allianspartierna (Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna) genom stöd av Socialdemokraterna. Den 9 oktober 2018 meddelade han emellertid att Socialdemokraterna avvisat alla vidare samtal om överenskommelser, men att han avsåg fortsätta sondera förutsättningar för att bilda en ny regering.^[38] Den 14 oktober 2018 meddelade han att han inte längre såg förutsättningar för att bilda en ny regering.^[39] Talmannen återtog därefter uppgiften att sondera förutsättningarna för att bilda en ny regering. Efter ytterligare samtal, valde talmannen att låta riksdagen rösta om Kristersson som statsminister i en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, alltså en mindre variant av Alliansen. Röstningen ägde rum den 14 november 2018. Riksdagen röstade nej med 195 mot 154 efter att Centerpartiet och Liberalerna följt de Rödgrönas linje medan Sverigedemokraterna röstat för Kristersson. Han blev därmed den förste statsministerkandidaten genom tiderna att inte godkännas av riksdagen.^[40]

Inför valet 2018 slog han tillsammans med övriga Alliansen fast att de inte skulle samarbeta med Sverigedemokraterna, vilket blev extra medialt uppmärksammat efter att löftet även framfördes till förintelseöverlevaren Hédi Fried.^[41] I samband med att Stefan Löfven ordnade partiöverskridande diskussioner om gängkriminalitet, men valde att inte inkludera Sverigedemokraterna, beslöt Kristersson sig för att öppna upp för diskussioner med Sverigedemokraterna.^[42][43] Samtalet sågs som en öppning för ett djupare samarbete med Sverigedemokraterna i en framtida regering.^[43]

Under regeringskrisen i Sverige i juni 2021 gav talman Andreas Norlén Ulf Kristersson i uppdrag att sondera förutsättningarna för att bilda regering.^[44] Två dagar senare meddelade han att han ger upp försöken då han inte lyckats få med sig de 175 riksdagsmandat som krävts.^[45] Den 24 november 2021, röstade Riksdagen om att utse Magdalena Andersson (S) till Sveriges statsminister och därmed efterträdare åt Stefan Löfven (S). Moderaterna röstade nej till förslaget att utse Magdalena Andersson till statsminister. ^[46]

• 
  Kristersson under i Bryssel, mars 2019
• 
  Kristersson och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
• 
  Kristersson i Zagreb, 2019.
• 
  Kristersson under Almedalsveckan i Visby.

• Klyftan (1988)
• Generationskriget (tillsammans med Jonas Hellman och Thomas Idergard) (1993), Libris 7648306 ISBN 91-7566-261-2
• A non-working generation (1994)
• Det socialpolitiska arvet (1994)
• Ett brutet löfte (1995)
• Maktapparat eller koloss? (1997)
• Land för hoppfulla (1997)
• Välfärd och trygghet i en ny ekonomi (2000)

Wikimedia Commons har media som rör Ulf Kristersson.

Ulf Kristersson på Sveriges riksdags webbplats