Führer
| Tyska rikets Führer och Rikskansler Der Führer und Kanzler des Deutschen Reiches | |
 | |
 | |
| Titel | Mein Führer |
|---|---|
| Säte | Rikskansliet i Berlin |
| Företrädare | Tysklands rikspresident |
| Inrättat | 2 augusti 1934 |
| Avvecklat | 30 april 1945 |
| Efterträdare | Tysklands rikspresident |
| Ställföreträdare | Stellvertreter des Führers Rudolf Hess (1934-1941) |
Führer (tyskt uttal: [ˈfyːʁɐ] (
Bakgrund
Den fullständiga titeln var Führer und Reichskanzler ("ledare och rikskansler"). "Heil, mein Führer!" var hälningsfrasen när man hälsade på Hitler. Han kom att bli Tysklands ende Führer, eftersom han införde titeln när han själv antog den, och i sitt politiska testamente (daterat den 29 april 1945, dagen innan hans död) utnämnde han Karl Dönitz till sin efterträdare, men samtidigt avskaffade han Führer-titeln och återinförde Rikspresident.
Ledaren är enligt ledarprincipen i den nazistiska och fascistiska ideologin det främsta uttrycket för folket. Den högsta ledningen och makten inom staten låg hos en person, ledaren. I likhet med Tysklands Führer kallades ledaren i de fascistiska länderna i Italien (Benito Mussolini) för Duce, i Spanien (Francisco Franco) för Caudillo och i Rumänien (Ion Antonescu) för Conducător. I Rumänien kom även den kommunistiske ledaren Nicolae Ceaușescu att benämnas med epitetet Conducător.
I andra språk än tyska har ordet Führer fått dålig klang på grund av dess koppling till Hitler. I Tyskland undviks ordet ensamt åtminstone inom politik, men det används ofta i sammansatta ord och är då mera neutralt, då det användes även innan Hitler gjorde det till sin titel. Några exempel: Führerschein (körkort), Spielführer (lagkapten), Wegführer (vägkarta), Zugführer (lokförare), Fremdenführer (guide).