Borgerliga partier i Sverige

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Borgerliga partier i Sverige är de partier som traditionellt sett står för konservativa och/eller liberala idéer. Gemensamt för de borgerliga partierna under efterkrigstiden i Sverige är att de förespråkar liberal, västerländsk demokrati, marknadsekonomi, privat äganderätt och rättsstat och motsätter sig individuellt våld som politisk metod till förmån för statligt våldsmonopol samt motsätter sig socialism. Sedan 1991 finns det i Sveriges riksdag fyra uttalat borgerliga partier: Nya Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. Till följd av den blockpolitik som råder i Sverige brukar de tillsammans ofta kallas det borgerliga blocket. Sedan 2004 har de fyra borgerliga partierna gått ihop i ett programsamarbete på nationellt nivå kallad Alliansen.

Historiskt sett användes termen borgerlig först som en nedsättande term från vänsterhåll. Det användes först som partibeteckning för Lantmanna- och borgarpartiet, men då i betydelsen "stadsbo", inte som uttryck för en politisk ideologi. Det anammades först inom Allmänna valmansförbundet, där det började användas av partiets underavdelningar i betydelsen "icke-socialistiskt parti". Först senare har begreppet fått fäste även hos Centern och Liberalerna.^[1]

Inom Centerpartiet fanns tidigare en motvilja mot begreppet "borgerlig" och exempelvis Thorbjörn Fälldin använde konsekvent istället beteckningen icke-socialistisk om sitt parti och de regeringar han bildade.

Ett uttryck som också ibland förekommer i den politiska debatten är så kallad Borgerlig vänster. I Sverige har främst Liberalerna och Centerpartiet tidvis beskrivits så, på grund av den socialliberala profilen.

• Politisk höger
• Politisk vänster
• Borgerlig
• Kanslihushögern
• Högerextremism