Metalldetektering inom arkeologi och forskning

ÖREBRO LÄNS Förord MUSEUM M ETA LLDET EK T ER IN G I NOM A R K EOLOG I OCH FOR SKN IN G 2 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Magnus O. Ljunge (red.) Metalldetektering inom arkeologi och forskning Örebro läns museum Kaserngården 6 703 65 Örebro www.olm.se © 2020 Örebro läns museum, samt respektive författare. Red. och form Magnus O. Ljunge Omslagsbild: Ändknopp till ringspänne från Eketorpsskatten. Foto: Per Torgén. Bildbearbetning: Magnus O. Ljunge. Tryck: Strands Grafiska/ Ljungbergs Tryckeri AB ISBN 978-91-519-5627-5 INNEHÅLL Förord 1 Birgitta Johansen 1. Metall som källa till det förflutna 4 Magnus O. Ljunge 2. Forskare och metalldetektorister i gott samarbete 2003-2020 14 Martin Rundkvist 3. Metallsökarprojektet i Örebro län 24 Andreas Jansson & Martin Edlund 4. Metallsökarrörelsen i Sverige: en hobby och en forskningsresurs 47 Magnus Österblad & Robbin Ask 5. Närkes vikingatida skatter och mynt: elitnätverk och unika föremål 67 Florent Audy & Nanouschka M. Burström 6. Metalldetektering i Finland. En framgångshistoria? 94 Anna Wessman Om författarna 110 ÖREBRO LÄNS MUSEUM Förord BIRGITTA JOHANSEN Samverkan med civilsamhället har långa anor på Örebro läns museum. Idag representerar Örebro läns hembygdsförbund denna tradition genom att ingå i länsmuseistiftelsens styrelse. Länsmuseet för vidare ett arv som förpliktigar till samverkan med ideella krafter. År 1856 grundades Föreningen för Nerikes folkspråk och fornmin­ nen – den allra första trevande början till det som idag är länsmuseet. Grundarna var ett tiotal män – präster, lärare och godsägare – utan någon formell utbildning för uppgiften. På den tiden var de som skulle kunna kallas för professionella kulturmiljövårdare försvinnande få och kulturarvsforskning och -utbildning låg i sin linda. Den förste ordföranden G W Gumælius var präst och medlem i Götiska förbundet, som i romantisk anda ville väcka patriotiska strävanden och initiera nordisk fornforskning. Gumælius gav 1856 ett ut ett diktverk om Engelbrekt. Den drivande kraften var dock sekreteraren N G Djurklou. Han samlade och gav ut folkminnen och var antikvitetsintendent åt Vitterhetsakademin. 1860 utkom han dessutom med en handbok för den som ville samla in folkspråk- och berättelser. Året efter skulle en handbok om insamling av fornminnen ha 1 JOHANSEN getts ut varför detta ämne inte ingick. Länsmuseets omfattande kulturhistoriska samlingar har i stora delar tillkommit genom gåvor. Och när länsmuseet skulle få en ny och anpassad museibyggnad i mitten av 1900-talet utgjordes grundplåten av privata pengar. Jag väljer stanna där och påstår att länsmuseet även därefter fortsatt att samverka och samarbeta med individer och grupper i länet. Goda och frekventa kontakter med civilsamhället är avgörande för ett länsmuseums legitimitet. Att länsmuseet skulle ta chansen att utveckla samverkan med engagerade metallsökaranvändare var därför tämligen givet. Våra argument är dessutom fler än traditionens tyngd på våra skuldror. Länets centrala områden historiskt sett är idag fullåkersbygd där människor dessutom bott på samma platser i årtusenden. Det innebär att fornlämningarna är såväl överlagrade som överodlade och därigenom svåra att inventera. Större arkeologiska undersökningar genomförs sporadiskt. Ombyggnaden av väg E20 innebar ett stort kunskapslyft, men det var för två decennier sedan. Utvecklingen av kunskapen om länets forntid går lite på sparlåga i Örebro län. Samverkan med personer som vill använda metallsökare för att söka efter spår av forntida människor är en metod för två syften. Syftet är dels att på ett ordnat sätt öka såväl kunskapen om vårt län, dels att ge både metallsökarentusiaster och länsinnevånare direktkontakt med forntiden. Flera av de undersökningar som vi genomfört i samverkan med länsstyrelsen och skickliga metallsökaranvändare har samtidigt varit publika evenemang som dragit många besökare. Intresset från medierna har varit stort liksom gensvaret i sociala medier. När länsmuseet åter öppnar i nyrenoverade lokaler planerar vi för en forntidsutställning där delar av fynden kommer ingå. Med nya fynd har även följt ett förnyat intresse från forskningen sida. Med stöd av Allan Wetterholms stiftelse har länsmuseet kunnat finansiera såväl tryckningen av denna skrift som forskning kopplade till våra metallsökarinsatser på kända skattfyndplatser. Avgörande för denna försöksverksamhet har emellertid varit en positivt inställd 2 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING länsstyrelse med engagerade medarbetare. Utan dem hade inget av detta gått att genomföra. Nu hoppas vi att de positiva erfarenheterna av samverkan, och den nya kunskap som uppstått, ska övertyga nationella myndigheter och politik om att detta är ett arbetssätt som förtjänar att stödjas och utvecklas. 3 1 Metall som källa till det förflutna MAGNUS O. LJUNGE Ting av metaller är ett källmaterial som återfinns i många olika arkeologiska sammanhang. Liksom keramik eller föremål av stenmaterial återfinns de i gravar och på boplatser och så klart i form av lösfynd. Metallföremål förekommer även andra fyndsammahang, såsom depåer. Skatter rent av. Traditionellt har metallföremål inte lyfts som ett arkeologiskt massmaterial på samma sätt som till exempel keramik, vilken ofta återfinns i stora mängder vid arkeologiska utgrävningar. Metallen har dock alltid haft en speciell status i antikvariska (och arkeologiska) sammanhang. Ett skäl till detta är givetvis metallens ekonomiska värde, då främst värdet av ädelmetaller. Belöningssystemet, där allmänheten kan ”växla” in arkeologiska fynd av ädelmetall mot ersättning som motsvarar metallvärdet, har en lång historia. Men metallföremålens status har även en konsthistorisk grund. Föremål av metall har ansetts ha en estetisk dimension baserad på sitt utseende, och den hantverksskicklighet deras utformning vittnar om. Vapen, smycken och mynt i metall har betraktats som praktföremål och intar alltjämt en speciell position i förmedlingen av till exempel yngre järnålder. Även om metallföremål i arkeologiska sammanhang inte förekommer i samma numerärer som arkeologiska föremål i andra mate- 4 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING rial så visar texterna i denna antologi att stora mängder metallföremål förblir oupptäckta av olika anledningar. Ur en forskares perspektiv innebär detta en hittills outforskad potential hos ett dolt källmaterial. Som jag ser det sätter frågan om ett allmänt detekterande fingret på två principiella utmaningar i relation till det arkeologiska källmaterialet. Den ena är av antikvarisk natur och relaterar till vem som tillåts dokumentera och samla in fyndmaterial, men även hur kulturarvet bäst skyddas och bevaras. Den andra relaterar till en grundläggande syn på hur ett arkeologiskt material är av betydelse och hur det skall förstås. Jag kommer diskutera aspekter av båda dessa utmaningar i relation till bokens olika texter. STUDIET AV METALL INOM ARKEOLOGISK FORSKNING Inledningsvis kan det vara av värde att ge en kort introduktion till metallens arkeologi i Norden. De äldsta metallföremål som återfunnits på nordisk mark dateras till slutet av stenåldern, det som i arkeologisk kronologi benämns senneolitikum. Det rör sig om föremål av brons och koppar, vanligen i form av relativt stora yxor eller helgjutna svärd. Föremålen importerades från kontinenten och tedde sig exotiska i sina nya nordliga sammanhang. I andra delar av Europa hade metallföremål tillverkats länge. Koppargruvor från tiden finns arkeologiskt belagda i bland annat Spanien, i Alperna och på Cypern. På våra breddgrader tog produktionen av metallföremål fart i början av äldre bronsålder för cirka 3700 år sedan. Det finns dock inga belägg för någon gruvdrift i Norden under denna tid. Istället importerades den metall som behövdes, troligen inom ramen för elitens sociala nätverk. Metalldistributionen under äldre bronsålder kunde därmed kontrolleras och de kontexter där metallföremål förekommer är, med undantag av lösfynd, vanligen begränsade till gravar. Metallhantverket under bronsåldern resulterade i en helt ny typ av materiell kultur, där föremål såsom smycken, spännen, svärd och musikinstrument för första gången återfinns i nordiskt fyndmaterial. Brons är en legering, där huvudingrediensen är koppar med tillsatser 5 LJUNGE av tenn eller andra metaller. Mängden tillsats kunde variera, men kopparhalten i bronsföremålen ligger i regel kring 80%. Även om metallen importerades kom de föremål som tillverkades att få en egen karaktär, med dekor och utformning typisk för vårt nordliga sammanhang. Under yngre bronsålder tycks distributionen av metall förändras. Fler spår finns av metallbearbetning och deponeringen av föremål förändras, från gravfynd till våtmarkskontexter. Antalet funna bronsfynd daterade till yngre bronsålder är vanligen större än antalet bronser från den äldre delen av perioden, åtminstone norr om Danmark och Skåne. Det arkeologiska studiet av metallföremål från bronsålder har traditionellt riktats mot typologisk kategorisering i syfte att skapa kronologiska sammanhang. Kvantifieringar av funna bronsföremål har utförts som ett led i att identifiera centralområden i södra Skandinavien. Den gradvisa nedgången i antalet bronsföremål ju längre norrut man kommer (i relation till sydligaste Skandinavien) har tolkats som att de sociala strukturer som metallen skapade i söder inte var lika starkt närvarande i mellersta Skandinavien och helt saknas i Norrlands inland. Det ska också tilläggas att mängden bronsföremål som återfunnits tyder på att dessa föremål var sparsamt närvarande i gemene mans liv. I Bohuslän har endast ett 60-tal bronsföremål med bronsåldersdatering återfunnits. Även om det säkerligen handlar om ett mörkertal så vittnar detta om bronsets bruk som något bortom vardagen. På senare år har forskningsintresset i mångt och mycket riktats från föremålen till tillverkningsprocess och metallhandel. Bronset gjöts i formar på platser som förknippas med kultisk verksamhet eller högstatusmiljöer. Under yngre bronsålder tycks dock bronsgjutningen expanderat i landskapet, till exempel i anslutning till gravfält. Bronsgjutarens sociala roll har diskuterats i termer av rituell specialist och olika typer av naturvetenskapliga analyser har legat till grund för resonemang kring metallens ursprung i medelhavsområdet. 6 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Intressant nog så tycks utvecklingen av metallurgi ske i områden som traditionellt inte anses vara en del av bronsålderns centralområden. Några av de tidigaste beläggen för järnhantering kommer från Närke och Värmland med dateringar till yngre bronsålder och liknande exempel finns även från Småland. När järnframställning och föremålstillverkning av järn förekommer mer allmänt i Norden kring 500-talet f.Kr påbörjas en stor samhällsomvälvning. Även om föremål av brons och andra metaller fortsätter att tillverkas så kommer järnet att omvandla såväl sociala som ekonomiska strukturer. Behovet av importerad metall fanns inte längre och därmed försvann incitamentet för kontrollen av tillgång och distribution. Järnet framställdes på hemmaplan, främst av så kallad sjö- eller myrmalm. Framställningsprocessen tog nya delar av forntidens landskap i anspråk. Utvinningen av järn följdes av förädling av malmen genom till exempel milning. Metallurgiskt så var den forntida järnhanteringen väsensskild från bronsgjutarens verksamhet. Järnet reducerades fram i klumpar istället för flytande metall och smidet blev grundläggande i framställningen av föremål. Till skillnad från bronsföremålen så blev järnet allmänt tillgängligt. Bruksföremål som arbetsyxor, saxar och spikar kom att tillverkas vid sidan om vapen och dräktsmycken. Järnets starka koppling till det lokala landskapet inbjöd även till tankar som länkade samman föreställningar om liv och död med utvinning, framställning och bearbetning av metall. Slagg och restprodukter deponerades i gravar och det finns vissa belägg för att smältugnar också användes för kremationer. I den yngre järnåldern ser vi arkeologiska spår av en omfattande metallframställning och föremålstillverkning. Bortsett från den rika mängden föremål som återfinns i arkeologiska fyndsammanhang, föremål som anknyter till såväl det profana som det rituella, så finns även spår av framställningsprocessen i form av smältugnar och milor. Områden norr om Mälardalen kan redan i detta skede stått för en viss överproduktion av järn, och det är intressant att relatera detta till samhällsutvecklingen i Mälardalen med sina omfattande lämningar från vikingatid. 7 LJUNGE Denna korta resume över metallens arkeologi visar att metallföremål, oavsett om det rör sig om hela eller fragmenterade artefakter, mynt eller spår av framställning och bearbetning, är en värdefull källa för att förstå många olika aspekter av det förgångna. Vi kan nå denna förståelse genom att studera metallföremål i sin kontext, till exempel i en grav. Men även kontextlösa föremål, och metallförekomster i form av slagg eller malm, kan ge värdefull information. Förutom kvantifieringar i syfte att till exempel studera utbredningsmönster så kan lösfynd i åkermark ge indikationer på nu försvunna fornlämningar, såsom boplatser eller gravar. Det ska även tilläggas att varje föremål har sin egen historia. En arkeologisk fyndplats är en deponering i slutet av ett föremåls liv och längs vägen dit kan det ingått i många olika sammanhang. Vissa föremål reser långt tillsammans med andra föremål och människor. Andra kanske förstörs medvetet innan de deponeras i en grav eller en depå. Det är med andra ord viktigt att resonera kring flera olika källvärden i relation till metall och metallföremål i arkeologiska sammanhang, vilket kan vara värt att bära med sig i läsningen av denna antologi. VEM ÄGER RÄTTEN TILL DET FÖRFLUTNA? En genomgående röd tråd i nästan alla av bokens texter rör relationen mellan ”experten” och ”amatören”. Här utgörs experterna dels av arkeologer, utbildade att ta till vara på och förstå ett materiellt källmaterial som (oftast) är av förhistoriskt ursprung. Dels handlar det om handläggande tjänstemän och antikvariska institutioner. Dessa kan vara länsstyrelser, nationella antikvariska myndigheter och museer, som ansvarar för att det lagskydd som kulturarvet åtnjuter efterlevs samt att kulturarvets värde och betydelse tillgängliggörs och integreras i samhället. De ”amatörer” vi möter i bokens texter utgörs av metalldetektorister. Människor med olika bakgrund och yrken som interagerar med kulturarvet i utövandet av sin hobby. Relationen mellan dessa grupper skapas genom att båda, med olika utgångspunkter, arbetar med ett arkeologiskt material. Det finns en tydlig hierarki i den- 8 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING na relation, och friktioner eller rent av konflikter kan uppstå eftersom det finns olika uppfattningar om kulturarvets värde och tillgänglighet. ”Expertens” roll, så som den beskrivs ovan, var länge tämligen självklar och utan ifrågasättande. Myndigheter, fackmän och kulturarvsinstitutioner talade med myndig stämma om vad kulturarvet innefattar, betyder och hur det bäst tas om hand. Men med början av 1980-talet inleddes en förändring i attityden mot expertens auktoritet. Inspirerat av det som brukar kallas postmodern vetenskapsteori ifrågasattes tolkningsföreträdet som experter och institutioner tidigare tagit för givet. Kritikens kärna bestod i att museers, akademikers och myndigheters bild av det förflutna var full av problematiska antaganden färgade av samtida värderingar. Genom att både bokstavligt och bildligt sätta kulturarvet på piedestal i en glasmonter hade man fjärmat sig från samhället. Kritiken blev starten på en förändringsprocess där expertens roll skulle omformuleras till att innefatta dialog med brukarna av kulturarvet. På många sätt var detta en nödvändig utveckling. Men det skall även sägas att omvälvningen i vissa fall blev ett totalt lappkast där den tidigare auktoritära och förment objektivitetssträvande expertrösten ersattes av relativism. Särskilt hos museer, och till viss del även i universitetsforskningen, nådde utvecklingen sin kulmen kring millenniumskiftet. Berättelsen om det förflutna skulle demokratiseras, sanningsbegreppet blev tabu och ersattes med perspektiv, perspektiv som alla var lika mycket värda. Idag vilar det nästan ett löjets skimmer över vissa skrivelser från den tidens museer, där forskning inom arkeologi och kulturarv helt ersatts av medborgarperspektiv. Detta ledde till ett olyckligt individualiserande av det förflutna, där allt kunde relativiseras i relation till vad och vem som helst. En återgång till 1950-talets kulturarvsförmedling finns ingen som önskar. Men med det sagt så finns ett värde i tillgången på både experter och amatörer. Experterna är själva förutsättningen för bevarandet, skyddet och förståelsen av kulturarvet. Insikten om att även experter verkar inom en specifik kulturell kontext, som ofrånkomligen präglar 9 LJUNGE vad som anses viktigt, är i det långa loppet inget principiellt problem. Framtiden kommer alltid utvärdera oss, förändring och ifrågasättande av tidigare sanningar är inbyggt i vetenskapens natur. Däremot så finns det med anledning av bokens texter skäl att fundera över hur relationen mellan olika aktörer och intressenter skall se ut. Detta ligger sannerligen i kulturarvets bästa. Det är intressant att ta del av både Martins Rundkvists samt Magnus Österblad och Robbin Asks texter på detta tema. De senare skriver med ”amatörens” utgångspunkt, och deras vittnesmål om de besvärliga omständigheter som metalldetekterare ställs inför är ett talande exempel på när expertrollen tenderar att begränsa utvecklingen av kulturarvet. Här finns en byråkratisk tröghet i regelverket som är grundad i ett ointresse att förstå premisserna för metalldetektering och den kunskapsutveckling den kan medföra. Sverige tycks i detta avseende släpa efter många andra länder, som aktivt försöker förena skydd av kulturarvet med åtgärder för att ta tillvara resultaten från metalldetektering. Rundkvists personligt hållna text baseras på ”expertens” erfarenheter. Mycket tycks vara vunnet då samarbetet mellan tränade arkeologer och metalldetektorister sker med utgångspunkt i en ömsesidig respekt för varandras färdigheter och roller. Hans erfarenheter talar också, precis som Anna Wessman i sin text, för att den respekten ofta växer fram genom många samarbeten över tid. I det avseendet är deras betraktelser viktiga att dra lärdom av. Andreas Jansson och Martin Edlunds text belyser hur man rent formellt kan hitta former för samarbeten mellan ”experter” och ”amatörer”. Deras undersökningar är ett lysande exempel på vilka resultat som kan nås genom denna typ av samarbetsprojekt. Rösterna som vittnar om lyckad samverkan mellan metalldetektorister, arkeologer och tjänstemän visar att det inte i första hand handlar om en relativisering av de frågor som ställs om kulturarvets historia utan en breddning av kompetenser och erfarenheter. Detta är viktigt eftersom det skapar en ökad förståelse för forskningsprocessen och på så sätt skapar en djupare tillgänglighet till kulturarvet. 10 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING KULTURARVETS SAMMANHANG Ordet kontext innebär i arkeologisk terminologi både en teoretisk ingång till förståelse av källmaterialet och en metodologisk premiss för arkeologiska undersökningar. Grundläggande är att ett arkeologiskt föremål bäst förstås i sitt sammanhang, det vill säga det sammanhang som en gång ledde till att det hamnade där det ligger. Ett föremål som återfinns i en grav är av betydelse tillsammans med andra föremål i samma grav samt i relation till de djur och människor som ligger begravda. Gällande föremål av metall så har det kontextuella tänkandet till exempel lett till förståelse av hur olika identiteter uttrycktes i det förgångna. Vissa föremål förekommer oftast i kvinnogravar, andra i mansgravar. De kan även indikera status i samhället och så vidare. Betydelsen av föremålets kontext är en grundbult i arkeologiska studier och vid utgrävningar är den central att dokumentera. Det är denna premiss som ligger till grund för svårigheterna att få tillstånd för att genomföra undersökningar med metalldetektor i närheten av fornlämningar. Att gräva upp metallföremål nära ett gravfält skulle potentiellt kunna störa kontexten. Rent principiellt är denna inställning viktigt för skyddet av fornlämningar och deras bevarande för framtiden. I detta ingår att fornlämningars skydd även innefattar en buffertzon. Men till skillnad från arkeologisk grävmetodik och grunderna för fornlämningsskyddet så har kontext-begreppet utmanats och omdefinierats de senaste 10-15 åren inom arkeologisk forskning. Ett föremål som återfinns vid en arkeologisk utgrävning ingår i den kontext som utgör dess slutdeponering. Relationerna som finns med andra föremål är typisk för just det sammanhanget. Man brukar tala om att föremål, likt människor, har ett liv. De föds genom tillverkning, brukas i olika sammanhang och hamnar till slut i jorden på ett eller annat sätt. Under sin livsresa så skapas betydelse i relation till både människor och andra föremål. Föremålen har sin egen biografi. Ett annat sätt som kontext-tanken utvecklats på är att sammanhang aldrig är statiska. 11 LJUNGE Kontexter kan förändras och sammanblandas och då uppstår intressanta nätverk av betydelser där föremål kan påverka de kontexter de ingår i. Texten av Florent Audy och Nanouschka Myrberg Burström belyser detta på ett tankeväckande sätt. Deras studie utgår ifrån en arkeologisk fyndkategori som traditionellt behandlats som en enskild kontext, nämligen skattfynd. Audy och Myrberg Burström visar att skatter, bestående av metallföremål av ädlare typ och mynt, består av ett urval som fick sin betydelse genom hur de enskilda föremålens biografier kombinerades. Föremålens ursprung kunde till exempel vara av stor vikt när skatten ”komponerades”. Metalldetektering utmanar till viss del arkeologisk metodik genom att producera ett källmaterial som utvinns från mer eller mindre kontextlösa sammanhang. Metallföremålen som kommer i dagen vid detektering är lösfynd från till exempel plöjningslager i åkermark. Deponeringssammanhanget må vara okänt för många av dessa föremål, men det kan också stimulera arkeologer till att tänka annorlunda kring betydelsen av föremål. Förutom att lösfynden genom sin karaktär kan vittna om bortodlade fornlämningar så kan sammanställningar av lösfynd bilda databaser som kan analyseras i syfte att finna mönster av olika slag. Flera av antologins författare lyfter behovet av den typen av initiativ, och här kan verkligen Wessmans exempel från Finland tjäna som förebild. AVSLUTANDE ORD Metallens egenskaper och antikvariska historia är paradoxalt nog både en del av möjligheterna och begränsningarna för allmän metalldetektering. De materiella kvaliteterna gör detekteringen möjlig och är samtidigt förutsättningen för att föremål av metall värderats högt, såväl antikvariskt som arkeologiskt. Den här bokens texter visar dock med önskvärd tydlighet att metalldetektering i formen av en hobbyverksamhet hos allmänheten på allvar kan bidra till kunskapsutveckling. En synergieffekt av detta är också de positiva erfarenheter ett samarbete mellan profession och allmänhet kan ge. Det är ett 12 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING ypperligt tillfälle att göra kulturavet meningsfullt och angeläget, och samarbetet kan även tjäna som ett allmänt exempel på hur interaktion mellan institutioner och allmänhet kan fungera konstruktivt med utgångspunkt i en tydlig rollfördelning. Bokens texter belyser alla detta på olika sätt, och det är min förhoppning att den kan läsas med behållning och ge inspiration till såväl forskare, tjänstemän, metalldetektorister som beslutsfattare. Den svenska arkeologin och kulturmiljövården har mycket att vinna på ett ökat samarbete med detektorister, och utmaningen framöver ligger i att finna sätt att ta tillvara på den nya kunskap som detta kan ge. F ÖR VIDARE LÄSNING Järnframställning och gravritual: en strukturalistisk tolkning av järn­ slagg i vikingatida gravar i Gästrikland. 1990. Burström, M. Fornvännen 85, 261-271. Dödens hand: en essä om brons­ och hällsmed. 2007. Goldhahn, J. Göteborg: Göteborgs universitet. Gjutningens arenor. Metallhantverkets rumsliga, sociala och politiska organisation i södra Skandinavien under bronsåldern. 2018. Sörman, A. Stockholm: Stockholms universitet. Who Needs Experts? Counter­mapping Cultural Heritage. 2014, Schofield, J. (red.). London and New York: Routledge. TransformatØren­ Ilden mester i jernaldern. 2007. Østigård, T. Göteborg: Göteborgs universitet. 13 2 Forskare och metalldetektorister i gott samarbete 2003-2020 MARTIN RUNDKVIST Jag har i sjutton år haft förmånen att samarbeta med metallsökaramatörer vid mina arkeologiska forskningsundersökningar. Arkeologer har sällan några nämnvärda pengar till fältarbeten annat än när Trafikverket skall bygga någonting. När ingenjörerna ritar vägar och järnvägar undviker de i görligaste mån välbevarade och fyndrika fornlämningar. Det är klokt: dels vill vi inte gräva bort vårt kulturarv, dels är det inte meningen att Trafikverket skall agera arkeologisk forskningsfinansiär i onödan. Men det här betyder att arkeologer som gräver av vetenskaplig nyfikenhet, på platser där ingen markexploatering är på gång, är extremt förtjusta i folk som jobbar gratis. Och det gör detektorister. Men metalldetektorister är mycket mera än gratis arbetskraft. De är långt bättre på att använda sina maskiner, och äger själva mycket bättre maskiner, än de flesta yrkesarkeologer. Ofta har jag gått över en åker med min halvdana metallsökare utan att hitta något, och så har en amatördetektorist kommit efter och hittat massor. För en metallsökare är som en fiol: det tar fem minuter att fatta hur den fungerar, men det tar åratal av intensiv övning innan man blir riktigt bra på att spela. Och den tiden lägger väldigt få av oss yrkesarkeologer ner. 14 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING En annan sak som detektoristerna bidrar med är kunskaper om moderna metallföremål. De arkeologiska grundutbildningarna ägnar alldeles för lite tid över lag åt kunskapen om fynd, och de förhistoriskt inriktade programmen som utbildar flest studenter ägnar nästan ingen tid åt fynd efter år 1100. Dessa fynd kan däremot metalldetektoristerna, för det mesta man hittar i åkrarna är modernt, efterreformatoriskt. Det brukar alltid bli en dialog om fynden, inte bara en föreläsning från min sida. Visst har jag bättre koll på vendeltida dräktspännen än många detektorister. Men skospännen från Gustav III:s dagar, där får jag fråga dem. Här talar jag förstås bara om hederliga dagsljusdetektorister. När jag pratar med kollegor så förutsätter de ofta att detektorister är skumma på något sätt, giriga eller åtminstone fattiga: folk som vill tjäna pengar på metallsökeriet. Det finns några rättsfall som visar att sådant förekommer i Sverige, vanligen stimulerat av de höga marknadspriserna på forntida mynt bland samlare. Men jag får förklara för kollegorna att mina svenska detektoristvänner i regel har så välbetalda jobb att de inte behöver några skumma extrainkomster. Detektoristen är ingen asocial yrkeskriminell: han eller hon kan vara en lärare, en molekylärbiolog, en tidningsredaktör, en IT-chef, en byggmästare, en fondförvaltare. Den fattigaste deltagaren i våra fältarbeten, den som egentligen skulle kunna behöva några ljusskygga tusenlappar då och då från Tradera, är i regel jag själv. FYNDDISKUSSIONER Några av mina bästa detektorminnen är från våra kvällar på det gemensamma boendet där vi har suttit tillsammans och rengjort dagens fynd, slagit i myntböcker och diskuterat vad det ena eller andra fragmentet kan vara för något. Det är en form av socialt kunskapsutbyte kring arkeologiska fynd som jag sällan fått uppleva med mina kollegor. Fyndspecialisterna är få i den svenska arkeologin. Diskussioner om fynd pågår dock ständigt på Internet. Jag är aktiv i ett antal Facebook-grupper där det varje dag dyker upp bilder på 15 RUNDKVIST Skamby i Kuddby, Östergötland, april 2003. Ett samarbete som gav alla mersmak! Foto: Martin Rundkvist. nya intressanta ting. Danskarna är tack vare sin tillåtande lagstiftning mest produktiva, men norrmännen är heller inte lata av sig. Jag möter en enorm uppskattning här från folk som är glada att ha direkt personlig tillgång till en specialist. En gång fick jag tålmodigt förklara för en norsk fylkesmuseianställd att den upphetsade detektoristen inte alls var tokig utan faktiskt hade hittat en upplöjd rik vapengrav från den yngre romartiden som förtjänade efterundersökning. I England skulle jag kunna få betalt för att göra det här som Finds Liaison Officer inom landets Portable Antiquities Scheme. Detta rikstäckande projekt går ut på att privatpersoner som hittar saker de inte är lagtvungna att lämna in ändå kan låna in dem och få sina fynd typbestämda och registrerade. Detta gör fynden tillgängliga för forskning och har blivit enormt populärt. Men trots många års tjat från min sida visar Riksantikvarieämbetet ingen vilja att skapa något liknande. Nu finns dock DIME i Danmark och FyndSampo är på gång i Finland, så rimligen är det väl bara en tidsfråga i Sverige med. En stor andel av de fynd som rapporteras in till PAS och DIME är för övrigt sten och 16 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Sättuna i Kaga, Östergötland, april 2007. Bakre: Patrik Johansson, Niklas Krantz, Theres Furuskog (numera antikvarie vid Norrköpings stadsmuseum), Tim Schröder (numera yrkesarkeolog). Främre: Kenth Lärk. Observera de idag helt antikmässiga C-scope-detektorerna. Foto: Martin Rundkvist. keramik. Allmänhetens intresse för att gemensamt samla arkeologisk information handlar alltså inte bara om metallsökare. Det finns massor av folk där ute som letar flinta i åkrarna och gärna vill ha en bättre kontaktyta mot Museisverige. K ONFLIKTÄMNEN Är alltså allting frid och fröjd mellan mig och mina detektoristvänner? Ja, i stort sett. De har skickligheten och arbetsviljan, jag har forskningsprojektet, undersökningstillståndet och fornfyndkunskapen. Vi 17 RUNDKVIST Den ena ytan är uppdelad i sökrutor av en arkeolog. Den andra är inte det. Ritning av Jon Lundin. kommer väldigt bra överens. Men jag minns ett par tillfällen då det blivit mindre fnurror på tråden. Båda gångerna handlade det om att vi var oense om varför vi egentligen var ute med våra metallsökare. En gång på 00-talet undersökte vi åkrarna kring en berömd östgötsk fyndplats från vikingatiden i syfte att hitta bebyggelsen. Detektoristerna upptäckte då en yta full med obrända plogskadade smycken från 900-talet. Bara smycken, ingenting annat: uppenbarligen ett överplöjt gravfält, inte bebyggelse. Det här hade ingen vidare relevans 18 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Ulvåsa i Ekebyborna, Östergötland, april 2017. Bakre: Morgan Sköld, Robbin Ask, Martin Rundkvist, Michael Lander, Micke Blomqvist. Främre: Magnus Österblad, Kenth Lärk. Fotograf okänd. för mitt forskningsprojekt, och fyndkonserveringen skulle kosta en massa pengar som jag inte hade så gott om. Detektoristerna blev dock inte ett dugg glada när jag blåste av mitt i fyndglädjen och sade åt dem att gå till en annan åker. De ville ju bara hitta fornsaker, så många som möjligt! En annan gång på 10-talet blev jag inbjuden att leda en liten undersökning i Västsverige, också på en berömd fyndplats. Här handlade det för mig och min kollega på plats om att ta reda på om det fanns någon vikingatid där, eller enbart det medeltida och tidigmoderna material som redan var känt. Efter en dags arbete var svaret ganska tydligt: det fanns inte någon vikingatid, och jag åkte hem. Det här 19 RUNDKVIST resultatet nöjde sig dock inte detektoristerna med. De ville hitta mera grejor, och med dateringen var det inte så noga! Detektoristerna avtalade med min kollega om att de skulle fortsätta i ett par dagar till utan mig. Tyvärr missförstod de syftet med rutindelningen av platsen och tidtagningen per ruta: den syftar till att dokumentera hur länge man har gått var. När man skall bedöma fyndtätheten är det skillnad mellan att å ena sidan gå i fem minuter på 2500 m2 och hitta ett mynt, och å andra sidan att gå i tre timmar på samma 2500 m2 och ändå bara hitta ett mynt. De jobbade i diverse oformliga polygoner på åkern. Så det blev rätt bökigt att redovisa i rapporten vad vi (de) gjort och hur fyndtätheten egentligen såg ut. D ET SVENSKA REGELVERKET OCH GRANNLÄNDERNAS De här sällsynta konflikterna mellan mina smala och klent finansierade vetenskapliga målsättningar och mina detektoristvänners fyndglädje måste ses i relation till den danska och engelska situationen, som svenska detektorister är helt medvetna om. I dessa båda länder behöver en detektorist bara markägarens tillstånd för att gå obegränsat på en åker där det inte finns någon skyddsregistrerad fornlämning. Och detektoristen behöver inte tänka på konserveringskostnaderna. Det är Sverige som är avvikande här. Det engelska systemet tillåter att en detektorist behåller ensamfunna föremål av kopparlegering oavsett ålder utan att rapportera dem. Så kan vi inte ha det. Kopparlegeringarna är det mest ymniga och informativa materialet för forskningen. Det danska systemet tycker jag däremot är bra och jag vill gärna se det infört i Sverige med, kanske med krav på en kort utbildning och utfärdande av en licens à la jägarexamen. Därför brukar jag på skoj ropa “Skåne åt danskarna!” i detektorsammanhang. Jag vill ju som forskare ha så mycket material som möjligt, varje fynd försett med sina GPS-koordinater. Jag vill se ansvarsfulla svenska detektorister bli fritt rörliga i åkermark. Men när jag själv leder en fältundersökning med en viss forskningsmålsättning så vill jag förstås ha styr på arbetet. 20 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Den svenska attityden till fyndkonservering är kontraproduktiv. Numera vägrar museerna att ta emot okonserverade fynd, och som forskare får man inget undersökningstillstånd utan en redig konserveringsbudget. Men faktum är ju att Sverige bara äger ett visst antal arkeologiskt intressanta metallföremål, och att nästan alla idag ligger okända och sönderfallande i åkrarnas ploglager. Vi borde ta upp dem, koordinatsätta dem och titta på dem, oavsett om vi konserverar dem idag eller om fem år eller aldrig. Nedbrytningen går enormt mycket långsammare i ett museimagasin än i en åker. Och när föremålen finns inomhus kan vi välja vad vi skall konservera utifrån forskningspotential och genomtänkta prioriteringar. När det nu är så lätt att få upp saker ur ploglagret borde inte den tillfälliga distinktionen mellan påträffade föremål och ännu icke påträffade föremål få avgöra var vi sätter in våra bevaranderesurser. Över lag syftar det svenska regelverket kring metallsökare tyvärr inte på något allvarligt menat sätt till att maximera det vetenskapliga utbytet och heller inte till att bevara hotade kulturföremål. Huvudsyftet är att utöva trygg administrativ kontroll och, allra tydligast med avgiften för amatörtillstånd, begränsa denna administrations omfattning. Hela hanteringen utgår från det felaktiga grundantagandet att det vore bäst för arkeologin om allmänheten inte använde metallsökare. S LUTORD Till mina arkeologkollegor vill jag säga att metalldetektorister i stort sett är som lite yngre och mera tekniskt bevandrade medlemmar av en hembygdsförening. Vi betraktar ju inte hembygdsfolk som vill inventera torp och rusta upp gamla härbren med misstänksamhet, tvärtom. Detsamma bör gälla vårt umgänge med detektorister. De har ett mycket stort intresse för vad vi gör och de har en hel del att lära oss som vi inte kan få veta av någon annan. Till detektoristerna vill jag säga att arkeologer generellt är informella och jämlika människor som det lönar sig att prata med. Den 21 RUNDKVIST stelhet som man ibland kan märka hos oss beror, som jag uppfattar saken, på att mina kollegor ofta möter er i situationer där de känner att de måste representera sina arbetsgivare, ja, representera hela det kulturmiljövårdande Myndighetssveriges officiella hållning gentemot metallsökarhobbyn. Vi yrkesarkeologer beter oss väldigt annorlunda om ni träffar oss på Sweden Rock Festival än om ni besöker oss på våra utgrävningar. Jag vill varmt rekommendera båda grupperna, yrkesarkeologer och amatördetektorister, ett mera omfattande samarbete under vänskapliga och ömsesidigt respektfulla former. De flesta människor bryr sig ju inte om arkeologi något vidare. Vi som gör det måste hålla ihop. FÖR VIDARE LÄSNING Metallsøkerfunn som grunnlag for kunnskap og vern. En case­studie fra Sunndal – et knutepunkt i jernalder og middelalder. 2019. Dahle, C.; Vemmestad, C.F. & Stavik, J. Primitive Tider No. 21. Pløyelagsfunn i skjæringspunktet mellom forskningspotensial og forvalt­ ningsprioriteringer. Fokus og holdninger i diskusjonen om privat me­ tallsøking i Norge. 2019. Fredriksen, C. Primitive Tider No 21. Pløyejord som kontekst. Nye utfordringer for forskning, forvaltning og formidling. 2016. Martens, J. & Ravn, M. (red.). Kulturhistorisk museum. Oslo. Östergötland’s first gold foil figure die found at Sättuna in Kaga parish. 2007. Rundkvist, M. Fornvännen 102. För en liberalisering av de svenska metallsökarreglerna. 2008. Rundkvist, M. Fornvännen 103. Mead­halls of the Eastern Geats. Elite Settlements and Political Geo­ graphy AD 375 – 1000 in Östergötland, Sweden. 2011. Rundkvist, M. KVHAA, Handlingar, Antikvariska serien 49. Stockholm. 22 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Flytta slutåret för inlösenspliktiga fornfynd från 1850 till 1719. 2016. Rundkvist, M. Fornvännen 111. Arkeologi är choklad, inte potatis. 2016. Rundkvist, M. Essäer. E-bok på eget förlag. [archive.org] Hemma på borgen. Livsstilar på Östergötlands medeltidsborgar år 1200–1530. 2020. Rundkvist, M. Länsstyrelsen Östergötland. Linköping. Metal Detecting and Archaeology. 2009. Thomas, S. & Stone, P.G. (red.). Woodbridge. 23 3 Metallsökarprojektet i Örebro län ANDREAS JANSSON & MARTIN EDLUND Allt sedan metallsökare1 började användas i arkeologiska sammanhang under åren efter andra världskriget har åsikterna om dem varit många och skiftande. När metallsökare blev mer allmänt tillgängliga mot slutet av 1970-talet blev det allt mer uppenbart att de kunde vara en viktig hjälp vid arkeologiska undersökningar – samtidigt som de också skulle kunna användas som ett verktyg för den som ville eftersöka fornfynd på egen hand. Oavsett om det skedde av nyfikenhet eller som ett led i en regelrätt plundring av fornlämningar. Under 1980-talet uppmärksammades problemet med plundring och illegal försäljning av fornfynd i allt större utsträckning. I Sverige var det framför allt Öland och Gotland som var hårdast drabbade. I flera fall kunde det visas att metallsökare använts som ett led i denna brottsliga verksamhet. I förlängningen ledde detta till att den svenska lagstiftningen runt metallsökare blev påfallande restriktiv. Lagstiftningen har reviderats vid flera tillfällen, men som lagen ser ut idag är det förbjudet att använda metallsökare, om man inte har beviljats ett särskilt tillstånd från Länsstyrelsen.2 1 Kallas även ofta för metalldetektor. I lagstiftningen används dock begreppet metallsökare, varför det används även i artikeln. 2 Kulturmiljölagen (1988:950), §§ 18 och 19. 24 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Samtidigt som bruket av metallsökare i arkeologiska sammanhang har ökat, så har också intresset för att använda metallsökare i andra typer av verksamheter växt. Många gånger gäller det privatpersoner som vill använda dem. Det kan gälla användande för de mest skiftande ändamål: för att leta efter borttappade föremål, för att eftersöka meteoriter eller för att leta efter mynt på badplatser. Många av dessa hobbyanvändare ägnar en stor del av sin fritid åt detta, och blir därför ofta väldigt duktiga på att använda metallsökare. För att bli en duktig metallsökare krävs såväl lång erfarenhet som kunskap om skiftande markslag, olika typer av metaller och de olika inställningar på metallsökaren som kan användas. Bland erfarna metallsökaranvändare finns också ofta ett stort intresse för historiska och arkeologiska frågor, och en önskan om att få använda sina kunskaper i mer forskningslika sammanhang.3 Den lagstiftning som reglerar användandet av metallsökare sätter dock stopp för det. När Länsstyrelsen utfärdar tillstånd för privatpersoner att få använda metallsökare kan de inte omfatta områden där kända fornlämningar finns, eller där fornfynd kan förväntas. Så möjligheten för privatpersoner att få tillstånd att använda metallsökare för att leta efter fornfynd är i princip obefintlig, även om det bakomliggande syftet skulle vara en positiv vilja till att bidra med ny kunskap om historien. Samtidigt som lagstiftningen som reglerar bruk av metallsökare är restriktiv, finns andra målbilder för kulturmiljöarbetet i stort som myndigheter och andra aktörer ska förhålla sig till. Det nationella kulturmiljöarbetet ska bland annat främja: • Ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. • Människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön. 3 Överinseenderapport rörande metallsökning. Tillämpningen av föreskrifterna enligt Kulturrådet författningssamling 2016:1. Rapport från Riksantikvarieämbetet 2017. 25 JANSSON & EDLUND • Ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser. Det går att tolka dessa målbilder som att personer som på ett konstruktivt sätt vill bidra till kulturmiljöarbetet genom att använda metallsökare i vetenskapliga sammanhang ska uppmuntras att kunna göra detta. Men med tanke på den restriktiva lagstiftningen går det också att tolka det som att gruppen hobbyanvändare av metallsökare kanske inte riktigt är det som åsyftas. I den proposition om kulturarvspolitik4 som antogs av Riksdagen 2017 finns dock en skrivning om just gruppen hobbyanvändare av metallsökare: “Regeringen vill betona betydelsen av en dialog med det civila sam­ hällets organisationer avseende användning av metallsökare för att skapa förutsättningar för ett kunskapshöjande och medskapande kulturarvsbruk och för att främja förståelsen för regelverkets skyddande syften.” Utifrån den skrivningen och de nationella kulturmiljömålen kan det sägas finnas en god grund för att hitta sätt att möjliggöra för hobbyanvändare av metallsökare att delta i kulturmiljöarbetet inom de ramar som lagstiftningen tillåter. Detta var de bakomliggande faktorerna när Länsstyrelsen i Örebro län, Örebro läns museum och Sveriges Metallsökarförening (SMF), tillsammans med Riksantikvarieämbetet, under 2017 träffades för att diskutera förutsättningarna för ett gemensamt pilotprojekt med en sådan inriktning. Syftet var att hitta en modell för att möjliggöra för intresserade hobbyanvändare att få använda sina kunskaper i ett arkeologiskt sammanhang, samtidigt som det skulle kunna bidra till svar på forskningsfrågor där vanlig uppdragsarkeologi eller forskning vid universiteten har svårt att verka. 4 Proposition om Kulturarvspolitik 2016/17:116. Överlämnad till Riksdagen 2017-02-23, antagen 2017-05-31. 26 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING I andra länder, med annan lagstiftning, har mer eller mindre organiserade samarbeten med liknande syften pågått tillsammans med hobbyanvändare under lång tid. I Sverige har denna typ av projekt varit få, och ofta av begränsad omfattning. Det fanns därför många frågor att lösa både formellt och praktiskt: Hur kan ett sådant projekt genomföras? Vem ska genomföra det, och hur ska rollfördelningen mellan de deltagande aktörerna se ut? Hur säkerställer vi att fornlämningar inte skadas, och hur ska påträffade fornfynd inom projektet tas om hand? Vilka vetenskapliga frågeställningar är möjliga och lämpliga att besvara i ett sådant projekt, till skillnad mot frågor som besvaras inom till exempel uppdragsarkeologin? Formellt blev det Örebro läns museum som ansvarade för projektet. Undersökningarna som företogs skedde inom ramen för en arkeologisk forskningsundersökning5, där länsmuseet ansökte om tillstånd och där Länsstyrelsen lämnade tillstånd till undersökningarna. Sveriges Metallsökarförening deltog som en part vid dessa undersökningar, men undersökningarna utfördes under museets regi. De medlemmar i föreningen som deltog vid fältarbetet hade alltså inga specifika, egna tillstånd att använda metallsökare inom områdena, utan deltog, genom föreningen och under museets vingar, som medverkande i undersökningen. Fördelen med ett sådant tillvägagångssätt var bland annat att säkerställa att allt fältarbete kunde utföras utifrån samma förutsättningar, med gemensamt överenskomna rutiner. En annan fördel var också att fyndmaterialet från alla undersökningsområden kunde hållas samlat, och att det enligt kulturmiljölagen tillföll staten, på samma sätt som fyndmaterial från andra arkeologiska undersökningar. Innan fältarbetet påbörjades genomfördes också en gemensam utbildningsinsats, där samtliga medlemmar i föreningen som skulle medverka vid fältarbetet deltog. Vid utbildningen behandlades bland annat regelverket för metallsökare, en översiktlig kulturhistorisk bild av Örebro län, tillsammans med en presentation av de olika un5 Enligt 2 kapitlet, 8 § kulturmiljölagen (1988:950) 27 JANSSON & EDLUND dersökningsplatserna med de frågeställningar som formulerats. En konservator deltog också med information om omhändertagande av föremål och konservering av arkeologiskt fyndmaterial. Vid utbildningen gjordes även en genomgång över hur fältarbetet vid de olika undersökningsplatserna skulle genomföras praktiskt. Inom projektet bedömdes att cirka tjugo deltagande personer kunde vara ett lämpligt antal vid utbildning och fältarbete. Mängden deltagare gjorde det möjligt att kunna avsöka större markområden. Tidigt i projektet bestämdes också att de miljöer som skulle undersökas var åkermarker i det äldre jordbrukslandskapet runt Örebro. Anledningarna till detta var flera. En anledning var att i åkermarksmiljöer så befinner sig föremål i matjordslagret i en redan påverkad kontext, där de kontinuerligt rörs runt i samband med plöjning och andra jordbruksaktiviteter. Det innebär att upptagande av föremål, tillsammans med inmätning av deras position, inte riskerar att information om fyndsammanhang försvinner. Detta till skillnad mot föremål i till exempel en förhistorisk grav, eller i ett orört kulturlager, där föremålen ofta ligger kvar på samma plats där de en gång lades ned. I sådana sammanhang är det ytterst viktigt att omständigheterna runt föremålen, deras exakta position och förhållande till stratigrafiska relationer dokumenteras på en mer detaljerad nivå. En annan anledning till att använda åkermarksmiljöer som forskningsområde är den ökade kunskapen om att majoriteten av fynd från arkeologiska lämningar som boplatser ofta återfinns just i matjordslagret. I uppdragsarkeologiska sammanhang är en vanlig metod vid undersökning av boplatser i åkermarksmiljöer att man inledningsvis schaktar av matjordslagret, och därefter undersöker de härdar, stolphål och gropar med mera som man kan finna spår av i den underliggande marken som inte har påverkats av den upprepade plöjningen. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare inom uppdragsarkeologin att man i samband med avbaning av matjordslager genomför en avsökning med metallsökare av matjorden. Oftast sker detta dock på relativt begränsade ytor, och inte heltäckande över större arealer. 28 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Bilden av hur mycket metallföremål som förekommer i åkermarkens matjordslager, och vilken vetenskaplig potential detta material har, måste åtminstone för Örebro läns del sägas vara högst oklar. Inom detta projekt fanns möjligheten att göra avsökningar med metallsökare över större ytor i jordbruksmark. Undersökningsplatserna var också möjliga att välja beroende på vilka frågeställningar som ska besvaras, och inte utifrån till exempel var en ny väg ska anläggas. Resultaten från sådana undersökningar skulle också kunna bidra med ett bättre underlag för hanteringen av framtida ansökningar om tillstånd att få använda metallsökare i åkermark, och för hur matjordslager ska hanteras i uppdragsarkeologiska sammanhang. PROJEKTETS UNDERSÖKNINGAR Metallsökarprojektet var till sin utformning en pilotstudie som hade flera syften och målsättningar utifrån dels arkeologisk forskning och dels samverkan inom kulturmiljövården. Projektets syften och frågeställningar var ur arkeologisk synpunkt att nå ny kunskap om förekomsten av fornfynd, både förhistoriska och historiska metallföremål, i brukade åkermarksmiljöer i länet. Syftet var även att nå ny kunskap om metallförande fornlämningar och platser för fornfynd i åkermarker, samt att öka kunskapen om de förekommande metallföremålens fyndtyper, fyndspridning och bevarandestatus på de utvalda platserna. Målsättningen var att genom projektet fylla ett arkeologiskt forsknings- och kunskapsbehov genom att utföra metallsökningar vid några utvalda platser för tidigare fornfynd, fornlämningar och möjliga fornlämningslägen i åkermarker. Projektets syfte var vidare att utveckla samverkan mellan den offentliga kulturmiljövården och det ideella föreningslivet och allmänheten. Målsättning var här att genom projektet bygga upp ny kunskap i samverkan med de ideella deltagarna som kunde få vara delaktiga i forskning med arkeologisk metod, samt få insyn i kulturmiljövård och regelverken genom utbildning och fältarbete. 29 JANSSON & EDLUND De undersökningsområden som valdes ut för projektet låg inom tre åkermarksmiljöer i olika delar av Örebro läns centrala jordbruksbygder. Ett av de valda områdena för metallsökningen var nära Stora Mellösa kyrka och samhälle 20 km sydöst om Örebro. Ett annat valt område kom att bli vid Storsicke by strax utanför Glanshammars kyrka och samhälle som ligger 12 km öster om Örebro. Ytterligare ett valt område för metallsökning var vid Eketorp på Riseberga gårds mark i närheten av Edsbergs kyrka och Fjugesta samhälle, 30 km sydväst om Örebro. Det arkeologiska fältarbetet kom att genomföras med de projektdeltagare som deltog i utbildningen under tre helger hösten 2017. Åkermarkerna var skördade före undersökningarna men hade en del halmrester och kvarstående halmstrån kvar som begränsade sökningen. De valda områdena delades in i stora sökrutor som lades ut i ett nord-sydligt koordinatnät och markerades med stagkäppar. Metallsökningarna genomfördes av deltagarna dels som enskilda sökningar på tilldelade sökrutor, dels som samlade linjesökningar av hela gruppen på vissa ytor. Vid platser där metalldetektorerna markerade utslag gjordes begränsad grävning för hand i matjordslagret. Fynden lokaliserades med pinpointer och tillvaratogs i zipp-påsar och fyndläget markerades med vimplar för att kunna mätas in med GPS. STORA MELLÖSA PRÄSTGÅRD OCH KLOCKARGÅRD Projektets första undersökning skedde på ett område som var mellan Stora Mellösa prästgård och klockargård, Råby villaområde och Stora Mellösa idrottsanläggning. Platsen ligger i en fornlämningstät bygd med många fornfynd från både förhistorisk och historisk tid. I närområdet finns flera gravhögar och gravfält samt ett boplatsområde från järnåldern. Stora Mellösa var under historisk tid ett centrum i socknen med tingsplats, stor stenkyrka och tidigkristna gravmonument, samt plats för prästgård, klockargård och skola, omgiven av stora byar och gårdar. Undersökningen kom att genomföras på en åkeryta som hade en stor nord-sydlig moränhöjd omgiven av sluttande marker och 30 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Metallsökningen vid Stora Mellösa prästgård och klockargård. Foto Michael Lander. plana marker i väst och öst. Åkerområdet delades in i 27 sökrutor som var 50x50m stora vilket omfattade en sökyta på ca 67 000 m². Vid metallsökningen påträffades 941 fynd och metallutslag. Här tillvaratogs det 705 fyndobjekt som bestod av enskilda fynd och mindre grupper av fynd, varav merparten kom att gallras efter genomgång. Det fanns även indikationer på fler metallfynd med ytor av tätt liggande järnfynd och djupare metallfynd, vilka dock inte togs fram vid undersökningen. De tillvaratagna fynden bestod av två materialtyper av ädelmetall med åtta fynd av silver och 187 av kopparlegering varav tre fynd hade förgyllning. Likaså fyra materialtyper av övriga metaller med 19 fynd av tenn, 35 av bly, 110 av aluminium, 581 av järn samt ett av malm. Material Silver Kopp. Tenn Bly Alum Järn Malm Fynd 8 187 19 35 110 581 1 941 20% 2% 4% 12% 62% 0,2% 100% Fördelning 0,9% Fyndens fördelning i olika metaller vid Stora Mellösa 31 JANSSON & EDLUND Fördelningen visade att fynden av järn var störst med 62% följt av koppar med 20% av samtliga fynd. Fyndens bevarandestatus varierade och det förekom ett mindre antal intakta bevarade föremål av ädelmetall och ett mycket stort antal fragmenterade och korroderade föremål av övriga metaller, främst järn. De påträffade fynden består av många olika typer av föremål vilka kom att grupperas i några övergripande föremålskategorier, utifrån deras förmodade funktion och användningsområde. Det största antalet föremål grupperades till kategorin byggnadsdetaljer så som spikar, beslag och låsdetaljer mm., vilket följdes av hantverk och redskap med jordbruksredskap, verktyg och smältor, samt transport och djurhållning som hästskor, sömmar och krokar mm. Något färre föremål grupperades till kategorin husgeråd och nöjen så som bestick, kärl och möbelbeslag, följt av klädedräkt och personlig utrustning med spännen och knappar. Det var även föremål i kategorin handel och värdemätare med mynt och plomber, likaså föremål inom vapen och fångstredskap. Vid undersökningen påträffades ett mindre antal fynd från förhistorisk tid, främst från yngre järnålder. Fyndspridningen visade att de förhistoriska fynden förekom på moränhöjden och i den sydöstra lägre åkermarken. I anslutning till moränhöjdens östra sida påträffades ett remändebeslag i kopparlegering som var avlångt trekantigt med dekor av geometriska linjer, kryss och vulster. Motsvarande enklare beslag för remmar och bälten fanns under 800–1050 e Kr, vikingatiden. I den östra delen framkom även ett nålhus av koppar som var rörformat med ringformade vulster i ändarna, som kan vara från sen vikingatid. Det påträffades fem hästbroddar av järn, så kallade vikingabroddar, vilka har en liten oval platta med en spets på mitten och två fasta tenar i kanterna. De påträffas både i gravar och på boplatser och användes under perioden 550–1050 e Kr, vendeltid och vikingatid. Förekomsten av remändebeslag och hästbroddar från yngre järnålder på moränhöjden och nära krönläget kan möjligen tyda på lägen för äldre gravar eller boplatser som har blivit bortodlade. I 32 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Påträffade fynd (från vänster i övre raden) av nålhus, hästbrodd, svärdsknapp, silvermynt och (längst ner i bilden) remändebeslag. Foto: Martin Edlund. den östra lägre slänten påträffades fyndet av en svärdsknapp i kopparlegering. Den var koniskt tredelad med fyra knoppar och hade ett genomgående hål för fastsättning på tången. Svärdsknappar är mycket ovanliga fynd i Närke och det har tidigare bara påträffats i en järnåldersgrav, en domarring nära Edsbergs kyrka. Motsvarande svärdsknappar förekommer under tiden 400–800 e Kr, folkvandringstid och vendeltid. Den framkomna svärdsknappen kan möjligen knytas till bortodlade eller skadade järnåldersgravar, som domarringen vid kyrkan eller gravar söder om åkern vid Kungsängen. Men fyndet påträffades ganska långt från moränhöjden och de kända gravfälten. Vid Kungsängen finns däremot en sedan 1800-talet känd sägen om att det skulle ha stått ett forntida slag på platsen mellan lokala kungar, vilka sedan gravlades i högarna. Sägnen är dock svår att belägga och kan även ha uppkommit på grund av fornfynd som påträffats i gravar vid grustäkt och odling. 33 JANSSON & EDLUND Vid sökningarna påträffades många fynd från historisk tid, med ett mindre antal från medeltid och en större del från 1600- till 1900-tal. Flera av föremålen var mynt från medeltiden, daterade till 1400–1500tal, och knappar av tenn och koppar, en stjärnsporre och flera hästskor. Föremål som härstammar från perioden 1600–1800-tal kan härledas till handel, klädedräkt och personlig utrustning. En övervägande del av fynden fanns inom den västra ytan av åkerområdet med ett stort antal kopparmynt från 1600-och 1700-tal, likaså stor förekomst av spännen/söljor och knappar av koppar och tenn, men även bok- och möbelbeslag. Platsens belägenhet på prästgårdens marker och närheten till kyrkan, samt att en äldre färdväg har sträckt sig över området avspeglar sig i fyndmaterialet. Många aktiviteter knutna till jordbruk och boskapsskötsel har skett på åkerytan, men även spår av aktiviteter kopplade till förtäring av mat och dryck, samt nöjen och lek, kan ses i fyndmaterialet. Från senare tidsperioder återfanns fynd som bestod främst av byggnadsdetaljer, hantverk och redskap. Till exempel delar till olika jordbruksredskap, samt beslag och detaljer för djurhållning och transport. Det förekom två större koncentrationer av fynd på området varav en på höjdkrönet och en i den sydöstra lägre delen. På höjdkrönet fanns en samling med smältor och klumpar av järn, koppar och bly samt spik och verktyg som till exempel en sömhammare, vilket talar för en byggnad som kan ha använts som smedja. Dateringen är osäker men kan utifrån fynd av mynt från 1700-talet och avsaknaden av byggnader på 1800-talets historiska kartor antyda tidpunkten. I den sydöstra slänten fanns likaså en större samling av fynd med ett flertal fynd av spikar, verktyg, knapp och mynt som antyder platsen för en mindre byggnad. Även här var dateringen osäker men mynt från 1600-tal och avsaknad av bebyggelse på de historiska kartorna från 1700- och 1800-tal tyder på detta. 34 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING STORSICKE BY VID ÄVERSTAÅN OCH GLANSHAMMAR Den andra platsen för projektets undersökningar genomfördes på åkermarker mellan Storsicke by, Nedergårda och Husby. Storsicke ligger strategiskt beläget på ett höjdkrön invid bron över vattendraget Äverstaån och en större färdväg mellan bygderna. Storsickes bytomt har även medeltida belägg och några lösfynd från medeltiden har återfunnits där. På åkerområdet finns det likaså flera kända fyndplatser med fornfynd från förhistorisk tid. Särskilt intressanta är lösfynden av bronsyxor i en sänka, som tillsammans med bronsåldersdepån vid Hassle i Äverstaån utmärker sig i Närke som annars har få fynd från tidperioden. I byns närområde finns gravar och gravfält samt fynd efter järnframställning från järnåldern, likaså ett stort flyttblock klassat som naturminne. Metallsökningen genomfördes på en åkeryta som utgjordes av en bred nord-sydlig moränhöjd med branta slänter mot en sänka i väster och Äverstaån i öster. Inom åkerområdet valdes det ut fem mindre delområden som delades i 42 sökrutor som var 25x25 m stora, vilka täckte en sökyta om totalt ca 26 000 m². Vid metallsökningen påträffades totalt 1034 fynd och metallutslag. Utav dessa tillvaratogs 364 fynd vid genomgång och registrering. Det påträffades även 670 metallutslag vilka bedömdes vara järnfynd och djupare liggande metallfynd, vilka inte togs upp vid undersökningen. Fynden bestod av två materialtyper av ädelmetall med tre fynd av silver och 92 av kopparlegering. Det var även fem materialtyper av övriga metaller med 10 fynd av tenn, 34 av bly, 67 av aluminium samt 156 fynd av järn och två av malm. Lägger vi till de 670 metallutslagen som bedömdes vara järnfynd, så visar fördelningen att fynden av järn var störst med 79,9% av fynden. Även på den här platsen bestod fynden av ett mindre antal intakta föremål av ädelmetall och ett större antal fragmenterade och korroderade föremål av främst järn. 35 JANSSON & EDLUND Metallsökningen vid Storsicke by och Äverstaån i Glanshammar. Foto: Michael Lander. Material Silver Kopp. Tenn Bly Alum Järn Malm Fynd 3 67 2 Fördelning 0,3% 92 10 34 8,9% 1% 3,3% 6,5% 826 79,9% 0,2% 1034 100% Fyndens fördelning i olika metaller vid Storsicke by och Äverstaån. De påträffade fynden består även här av olika typer av föremål vilka grupperats i några föremålskategorier. Det största antalet föremål var byggnadsdetaljer så som spikar, beslag och låsdetaljer, följt av husgeråd och nöjen där föremål som bestick, bok- och möbelbeslag ingår, samt hantverk och redskap med jordbruksredskap och smältor. Ett mindre antal föremål grupperades till kategorin klädedräkt och personlig ut­ rustning så som spännen, knappar och smycken, följt av transport och djurhållning med hästskor, betsel och sömmar, samt handel och vär­ 36 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Påträffade fynd (från vänster) av ringspänne, remändesbeslag, likarmat spänne, pärla och väskbeslag. Foto Martin Edlund. demätare där mynt och plomber ingick, likaså vapen och fångstredskap med kulor och patroner. Vid undersökningen påträffades det flera fynd från förhistorisk tid, från perioden yngre järnålder. Fyndspridningen visade att fynden framkom på tre olika platser: inom den östra slänten ned mot Äverstaån, mitt på den södra delen av moränhöjden samt i närheten av det stora flyttblocket i söder. Det äldsta påträffade föremålet var ett likarmat spänne (fibula) av kopparlegering vilket framkom i den östra slänten ned mot Äverstaån. Spännet hade en välvd båge med dekor av geometriska linjer och streck samt två korta tvära ändar med järnrester efter nålens fastsättning. Motsvarande spännen kan dateras till tiden 550–800 e Kr, vendeltiden. I slänten ned mot ån framkom även en stor bronspärla som hade rundad form med släta och ojämna ytor och ett stort hål. Dateringen är osäker men motsvarande bronspärlor förekommer under tiden 550–800 e Kr, vendeltiden. Fynd- 37 JANSSON & EDLUND platserna för de båda fynden var troligen inte något läge för gravar då ån hade ett bredare lopp under järnåldern. Men platsen kan vara ett boplatsläge nära stranden och i anslutning till ån. Motsvarande läge för en vendeltida boplats och aktivitetsyta finns till exempel nära depåplatsen vid Hassle. På moränhöjdens södra del och nära det stora flyttblocket framkom det likaså ett ringspänne och ett remändebeslag. Ringspännet var av kopparlegering och bestod av en öppen ring utan nål. I ena änden fanns ett bevarat bakåtvänt djurhuvud med rest av förgyllning. Remändebeslaget var i sin tur avlångt trekantigt med geometrisk dekor av linjer samt en profilerad ände. Både ringspännet och remändebeslaget kan troligen vara från 1000-talet, sen vikingatid. Förekomsten av de båda föremålen i ett krönläge på höjden och nära det stora flyttblocket kan indikera läget för järnåldersgravar som har odlats bort. Strax söder om fyndplatsen vid vägen finns ett mindre, skadat gravfält från järnåldern. Det hittades inga fynd med anknytning till bronsyxor eller järnframställning, men några mindre kopparoch järnsmältor. De kan dock vara från historisk tid och höra samman med smedjan som finns i anslutning till odlingsrösena på den västra åkern. Vid sökningarna påträffades det många fynd från historisk tid, varav ett mindre antal från medeltid och ett större antal från 1600–1900tal. Fynden från medeltiden bestod bl. a av tre mynt av koppar, så kallade klippingar, präglade av Gustav Vasa och Kristian den II under 1500-talet. Det framkom ett rombiskt korsformat spänne av tenn med infattad vit sten eller glas och runda knoppar, troligen från 1300–1500tal. Likaså ett spetsovalt dubbelspänne av koppar från 1500-talet. Det fanns en större fyndförekomst mitt på den södra delen av moränhöjden som bildade en platåyta. Fynden bestod av mynt och beslag från 1500–1700-tal, samt riklig förekomst av spik, beslag och metallutslag, vilket kan tyda på ett äldre bebyggelseläge. Spridningen av fynden visade att det fanns en stor mängd föremål från alla kategorier särskilt byggnadsdetaljer och husgeråd direkt nedanför byn i den västra slänten. Här rör det sig troligen om de- 38 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING ponerat avfall från den historiska bebyggelsen. Inom de olika sökta områdena fanns även ett flertal mynt, spännen och knappar av koppar som hör hemma i 1600–1700-talet. Det fanns ett fint väskbeslag av koppar med blomform, dekor av blommor och slingor samt hake och hål för fastsättning. Beslagets form tyder på att det använts för upphängning av en kjolväska eller kjolsäck under 1700-talet. Det stora antal föremål knutna till dräktskick och personlig utrustning från 1500–1800-tal hör troligen samman med närheten till Storsickes gårdar som är kända i historiska källor. I den västra och östra slänten förekom likaså många delar från jordbruksredskap och metallutslag som indikerade järnfynd, vilket främst hör samman med jordbruk, djurhållning och transporter från tiden 1800- och 1900-tal. EKETORP VID RISEBERGA KLOSTER I EDSBERG Projektets tredje plats för undersökningen genomfördes på ett åkerområde som ligger mellan Eketorp vid Kvisserud och Kulltorp på Riseberga gårds marker. Vid Riseberga gård finns en stor klosteranläggning som anlades i slutet av 1100-talet genom markgåvor av Jarlen Birger Brosa. Klostret kan i sin tur ha föregåtts av en stormansgård med gårdskyrka, vilket antyds av att markerna ägdes av stormän och förekomst av gravmonument och skelettgravar från 1000–1100-tal. På Riseberga och Eketorps marker finns den kända fyndplatsen för ”Eketorpsskatten” från vikingatiden. Delar av silverskatten påträffades 1950 vid plöjning men fyndplatsen kom först 1955 att undersökas för hand och året därpå eftersöktes med metalldetektor. Silverskatten som är 1,2 kg stor består av dekorerade halsringar, armband, spännen, hängen, pärlor, bitsilver samt många silvermynt. Skatten anses vara nedlagd vid ett tillfälle omkring år 970 e Kr i ett område som troligen var sankmark eller våtmark vid tidpunkten (se artikel av Audy & M. Burström i denna volym om skatten). Metallsökningen utfördes på en åkeryta som var belägen i en nord-sydlig dalgång med åkermarker i en låg sänka fram till ett stort dike i öster, en flack moränrygg i väster och skogsmark i norr. Den 39 JANSSON & EDLUND norra delen av åkern delades in i 58 sökrutor som var 25x25 m och som täckte en sökyta om ca 35 000 m². Vid metallsökningen påträffades totalt 399 fynd och metallutslag. Utav dessa tillvaratogs och registrerades 278 fynd. Det påträffades likaså 121 metallutslag vilka bedömdes som järnfynd och djupare liggande metallfynd och togs inte upp vid undersökningen. Fynden bestod av tre materialtyper av ädelmetall varav ett fynd av guld med röda stenar/glas, 66 fynd av silver varav tre med förgyllning samt 26 fynd av kopparlegering. Det var likaså fem materialtyper av övriga metaller som bestod av ett fynd av tenn, 30 av bly, 7 av aluminium, samt 86 fynd av järn och 61 smältor. Lägger vi till de 121 metallutslagen som bedömdes vara järnfynd, så visar fördelningen att fynden av järn var störst med 51,9% av fynden. Det förekom många intakta bevarade fynd av främst silver och utöver dessa var det huvudsakligen ett stort antal fragmenterade fynd av främst järn. Material Guld Silver Kopp Tenn Bly Alum Järn Fynd 1 26 7 66 Fördelning 0,3% 16,5% 6,5% 1 30 0,3% 11% 1,8% Smält 207 61 51,9% 15,3% 100% 399 Fördelningen av fynd i olika metaller vid Eketorp. De påträffade fynden var från flera typer av föremål vilka har grupperats i några föremålskategorier. Det största antalet föremål grupperades till hantverk och redskap med jordbruksredskap och smältor, följt av silverskatten där smycken och myntklipp ingår, samt byggnads­ detaljer så som spikar och beslag, likaså vapen och fångstredskap med kulor och patroner. Ett antal föremål var inom kategorin transport och djurhållning som hästskor och krokar, följt av husgeråd och nöjen så som bestick och kärl. Ett mindre antal föremål var från klädedräkt och personlig utrustning med spänne, knappar och smycke, samt handel och värdemätare med mynt och polletter. Vid metallsökningen framkom 67 guld- och silverföremål utspridda på platsen från förhistorisk tid. Fyndspridningen visade att 40 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Metallsökningen vid Eketorp och Riseberga gård i Edsberg. Foto: Martin Edlund. merparten av silverfynden framkom på och omkring fyndplatsen för den på 1950-talet påträffade och undersökta silverskatten. Fynden låg främst i det nordöstra hörnet av åkermarken inom en större koncentration av utspridda fynd som var på en 50x25m stor yta i väst-öst. Silverfynden påträffades även utanför den större koncentrationen, varav några fynd fanns på upp till 30 meters avstånd åt väster, likaså två mindre samlingar av fynd på 60 och 90 meters avstånd åt söder. Nära fyndplatsen för den undersökta skatten och inom den större koncentrationen av fynd framkom ett fragment av ett guldsmycke med röda stenar infällda i fackverk, så kallad cloisonné-teknik. Föremålet visade sig vara en del av ytterkanten till det tidigare påträffade runda guldsmycket som har varit ett spänne. Guldsmycket är det äldsta föremålet i skatten och anses vara från 500- eller 600-talet, mellan folkvandringstid och vendeltid. Inom samma koncentration av fynd framkom ett intakt remändebeslag av silver med förgyllning som hade kvadratisk form och växtornamentik i filigran. Det hittades även en stor silverpärla med dekor av filigran, delar av en armring av silver med tre fläta- 41 JANSSON & EDLUND Påträffade fynd av (från vänster) remändesbeslag, ändbeslag med djurhuvudform, myntklipp, guldsmycke och armring. Foto: Martin Edlund. de tenar, en halskedja av silver, delar av silversmycken och hacksilver. Inom de mindre samlingarna av fynd söder om den stora fyndplatsen framkom en stor armring av silver som var intakt med två flätade silvertenar och omvikta ändar som låsning. Det framkom likaså två ändbeslag med djurhuvudform vilka var gjutna i silver med förgyllning och i djurets mun fanns silverringar. Ett motsvarande ändbeslag med djurhuvud har tidigare påträffats i skatten och har varit monterade på silverkedjor. De påträffade silverfynden och smyckena kommer från tiden 800-och 900-talet, vikingatiden. En betydande del av silverfynden var de 51 påträffade mynten som bestod av myntklipp. Mynten var medvetet sönderdelade med en storlek från 1/2 del till 1/20 del av ett mynt och vikten var från 1,02 gram ned till 0,08 gram. En numismatisk analys och bestämning kunde göras av 49 av 51 mynt trots deras storlek. Mynten består huvudsakligen av islamska mynt som präglats inom Kalifatets riken i mellanöstern för olika härskardynastier som Abbasid, Buyid, Saffarid och Samanid. Det var även två 42 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING mynt från östeuropeiskt område som var imitationer eller efterpräglingar av Samanidmynt. Samtliga mynt var präglade mellan åren 780 till 961 e Kr under vikingatiden. Den stora förekomsten av silverföremål på fyndplatsen och silvermyntens fragmentering skapade nya frågor om platsen. Kunde spridningen av fynden vara spår efter att skatten hade blivit utplöjd, eller indikationer på att det skett nedläggning vid flera tillfällen? Vid närmare jämförelser mellan de påträffade fynden och den tidigare framtagna skatten så fanns flera samband. Många av de nya fynden har stora likheter med de redan kända föremålen som t ex armbandet, ändbeslagen med djurhuvud och silverpärlan. De påträffades likaså fragment från smycken som t ex guldfragmentet från det kända guldsmycket. Även den numismatiska bestämningen av mynten visade att det rörde sig om samma myntkategorier och dateringsperioder som den tidigare påträffade skatten. Troligen har föremålen från skatten spridits ut genom jordbruket på ett större område under lång tid och därmed fått dagens utbredning på åkern. En annan fråga var vilka orsaker som fanns bakom myntens stora fragmentering? Troligen finns det flera förklaringar till detta varav en kan vara att mynten klipptes för sin vikt inom byteshandeln. En annan förklaring kan vara att mynten delades för smältning och tillverkning av smycken. Ytterligare en förklaring kan vara en rituell destruering vid nedläggning av skatten. Vid sökningarna påträffades det även många andra fynd av olika föremålstyper från historisk tid. Enligt fyndspridningen förekom det fynd främst på de lite högre belägna partierna i väster och i söder men även i närområdet runt den kända fyndplatsen för silverskatten. Här påträffades och samlades in 53 små silvriga smältor och klumpar. Frågan var om materialet kunde vara från en förhistorisk metallhantering? Men efter närmare analyser visade sig de vara smältor av kromjärn och stenkol. Det hittades även andra spår av hantverk med smältor och klumpar av bly, koppar, aluminium och järn, likaså del av en blybarr och ett ämnesjärn. Troligen har det här materialet kommit in från någon sentida metallverksamhet i närheten. Den största grup- 43 JANSSON & EDLUND Projektets deltagare från Sveriges Metallsökarförening. Foto: Michael Lander. pen av föremål inom hela åkerområdet var delar av redskap och järn till sammanfogning, vilka var knutna till jordbruk och byggnadsdetaljer från 1800- och 1900-talet. Det framkom likaså föremål som blykulor och patroner från jaktverksamhet, bestick och kärl från måltider samt leksaker, så som en tennfigur. Till klädedräkten och den personliga utrustningen fanns spänne, knappar och fingerring men även mynt och polletter, från 1600–1800-tal. SAMMANFATTANDE RESUMÉ Projektet var en pilotstudie som prövade metoder för storskaliga sökningsinsatser med metallsökare i åkermarksmiljöer. Genom projektet kunde ny kunskap byggas upp om förekomsten av metallfynd och fornfynd på några utvalda åkermarksmiljöer i länet. Den generella bilden för Örebro län är att vid arkeologiska undersökningar så påträffas vanligen få metallfynd. Men vid de nu genomförda 44 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING metallsökningarna så visar det sig att det finns en betydligt större förekomst av metallfynd i åkermarkerna än vad som varit känt. Vi använde olika modeller av metalldetektor, vilket ökade möjligheten att lokalisera olika typer och storlekar av metallfynd, samt pinpointers som kunde lokalisera små fragment. Vid undersökningarna påträffades en mångfald av fyndmaterial i åkermarkerna från förhistorisk tid, historisk tid till tidig modern tid. Det påträffades totalt ca 2300 fynd, varav 1500 fyndposter registrerades och ca 800 indikationer på metallfynd inmättes. Förekomsten av fornfynden i åkermarken visar att det finns möjliga lägen för okända eller bortodlade fornlämningar i åkermark. Många andra fynd visar att olika verksamheter pågått på dagens jordbruksmark, allt ifrån rester av djurhållning till verktyg, redskap, dräktdetaljer och bestick från historisk tid. Lösfynd i åkermarker behöver inte vara kontextlösa utan kan innehålla kunskapsbärande sammanhang. Vilket var särskilt tydligt med guldoch silverfynden som hörde samman med silverskatten vid Eketorp. Projektet visar att samverkan mellan metallsökarrörelsen och offentlig kulturmiljövård är möjlig. Det kan leda till goda resultat på flera sätt och kan bidra till ny och meningsfull kunskap. Påträffade fynd är av intresse för både forskningen, länets och lokalsamhällets historia och likaså inom samhällsbyggnadsprocessen för ökad kännedom om möjliga fornlämningar. Storskaliga metallsökningar kräver genomtänkta undersökningsplaner och metoder, samt beredskap och resurser för efterhantering av fynden, t ex gällande vilka föremål som ska sparas och konserveras. Samverkan mellan ideell och offentlig kulturmiljövård kan och går att utveckla, men med utgångspunkt att det finns resurser och struktur för att ta tillvara på kunskapen. Intresset kring projektets undersökningar var mycket stort och det kom att uppmärksammas i både vanliga medier med reportage i tidningar, radio och television, samt inom olika sociala medier och på hemsidor. 45 JANSSON & EDLUND FÖR VIDARE LÄSNING Between Two Places: Archaeology and Metal­detecting in Europe. 2016. Deckers, P., Lewis, M. & Thomas, S. Open Archaeology 2, 426-429. ”Professional amateurs”. Metal Detecting and Metal Detectorists in Denmark. 2016. Dobat, A. S. & Jensen, A. T. Open Archaeology 2, 70-84. Recreational Metal Detecting and Archaeological Research: Critical Is­ sues Concerning Danish Metal­Detector Finds. 2016. Christiansen, T. T. I: Pløyejord som kontekst (red. J. Martens & M. Ravn). Kristiansand. Senromartida guldring funnen vid Tuna i Östra Husby på Vikbolandet. 2008. Olsson, T. & Rundkvist, M. Fornvännen No. 103, 288-290. Metalldetektering och Uppåkra. Att förhålla sig till ett detektormaterial. 1999. Paulsson, J. I: Fynden i centrum (red. Hårdh, Birgitta). Stockholm: Almqvist & Wiksell, 41-58. Det pågår en tyst massaker på metallföremål i landets åkrar. 2013. Svensson, H. Fornvännen No. 108, 136-139. Dumpad kunskap? Om metallsökning och uppdragsarkeologins villkor. 2009. Svensson, H. Fornvännen No. 104, 131-136. Detektorfundene fra Gudme og den digitale arkælogi. 1998. Sørensen, P. Ø. I: Detektorfund - hvad skal vi med dem? Dokumentation og registrering af bopladser med detektorfund fra jernalder og middelalder. (red. M.B. Henriksen). Odense. The future of Studying Hobbyist Metal Detecting in Europe: A Call for a Transnational Approach. 2016. Thomas, S. Open Archaeology 2, 140149. Metallsökning inom uppdragsarkeologi och vetenskaplig forskning. 2013. Östergren, M. Fornvännen No. 108, 53-57. 46 4 Metallsökarrörelsen i Sverige: en hobby och en forskningsresurs MAGNUS ÖSTERBLAD & ROBBIN ASK Sveriges Metallsökarförening (SMF) grundades i Ädelfors 2012 och har sedan dess bland annat arbetat för att skapa förutsättningar för att metallsökarhobbyn skall kunna bli en del av den kulturarvsforskning som utförs av civilsamhället. Vi arbetar även för att vanligt folk skall kunna ge sig ut med en detektor på stränder och annan mark som rekreation och fritidssysselsättning på ett ansvarsfullt sätt. Med ”civilsamhället” avses här de människor som i sitt dagliga arbete inte arbetar inom och/eller avlönas av etablerade kulturinstitutioner. Från Riksantikvarieämbetets ”Höstmöte 2012” finner man texten ”Vi vill ta vara på medborgarnas och civilsamhällets engagemang för kulturarvet och kulturmiljön” vilket andas en positiv inställning till bland annat metallsökarintresset. Detta antagande har dessvärre med tiden kommit på skam vilket behandlas senare i texten. Med detta sagt så ser framtiden för SMF ändå tämligen ljus ut och medlemmarna strömmar till, drivna av sitt intresse för vårt gemensamma kulturarv eller av att kunna komma ut och få frisk luft med en trevlig hobby samt att bli en del av den gemenskap metallsökarhobbyn ger. På de träffar som genomförs i föreningens regi möts människor från alla möjliga delar av civilsamhället. Det är allt ifrån gruvarbetare, 47 ÖSTERBLAD & ASK Medlemmar ur SMF på årsmöte i Ädelfors. Foto: Michael Lander. vårdbiträden, jordbrukare, arbetslösa, It-tekniker och byggnadsingenjörer till pensionärer, studerande, förskollärare och entreprenörer. Vårt gemensamma intresse av metallsökning får oss att mötas på ett sätt som annars sällan sker vilket bygger broar mellan människor med skiftande bakgrund och ger insikter i att vi ju i grunden är ganska lika varandra. Metallsökarforumen på Facebook är självklara mötesplatser där vi delar erfarenheter kring vårt intresse och lägger upp fyndbilder och diskuterar vad det är för fynd och vilket ursprung det kan tänkas ha. Dessa forum ger väldigt mycket kunskap kring olika typer av fynd vilket också ger en mersmak till att sätta saker i sitt sammanhang genom egen forskning. METALLSÖKNING: MÖTEN MELLAN MÄNNISKOR Internationellt utbyte: Facebook-forum finns i många länder och är i huvudsak av nationell karaktär. De är dock öppna för alla vilket både 48 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING SMF:s medlemmar har olika bakgrund och yrken, men förenas av ett gemensamt intresse. breddar kunskapen om fynd från olika länder och ger andra insikter i hur våra olika länders kulturer förhåller sig till varandra historiskt. Dessa internationella kontakter leder inte sällan till att svenska metalldetektorister åker till andra länder och träffar likasinnade och söker tillsammans. SMF har till exempel samarbete med en förening i Danmark inom vilket ett visst utbyte sker. Då Sveriges kulturmiljölag inte är lika metallsökarvänlig som motsvarande lagstiftning i våra omgivande länder blir detta utbyte mer på det teoretiska planet, och inte så mycket praktiskt, vilket såklart är tråkigt. Det handlar mest om att svenska metalldetektorister åker över till exempelvis Danmark, Norge, Finland och England för att deltaga i sökningar. Samarbeten: Utöver den metallsökning vi ägnar oss åt i vardagen så har vi samarbeten med följande organisationer och myndigheter, företag och andra grupper av människor: - Missing people. - Polismyndigheten. 49 ÖSTERBLAD & ASK Från strandstädning med Håll Sverige rent våren 2015. Foto: Magnus Österblad. - Försvarsmakten. - Håll Sverige rent. - Privatpersoner som tappat smycken, letar tomtmarkeringar, brunnslock, etc. - Bönder som vill få bort lättmetallburkar från åkrar där de odlar foder till djuren vilka annars riskerar att med fodret få i sig vassa metallbitar. - Museer. - ”Metallsökeri med Martin” (Martin Rundkvist medverkar i denna antologi, där han beskriver sina erfarenheter av sammarbetet med detektorister). - Vissa länsstyrelser (i exempelvis det framgångsrika ”Örebroprojektet” som kommer att beskrivas mer ingående senare). 50 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING A. Metalldetektor C. Pinpointer B. Digger knife D. Spetsspade Metalldetektoristens verktyg. Bildsammanställning: Magnus Österblad. VAD ÄR EN METALLSÖKARE OCH VAD KAN DEN? En metallsökare kan vara en person som söker efter metall men det kan också vara en metalldetektor. Men vad är då en metalldetektorist? Är det en person (alltså en metallsökare) som använder en metalldetektor? Eller är det en metallsökare som är apparaten (då menar vi alltså inte pinpointern) och personen som är…? Enkelt definierat är en ”metallsökare” en person som använder sig av en metalldetektor för att leta efter metallföremål. Denna person kan också kallas ”metalldetektorist”. Det är dock lätt att bli förvirrad över begreppen så här kommer en förklaring av hur allt hänger ihop. A. En ”metalldetektor” är en elektronisk apparat som kan detektera metallförekomster. Metalldetektorer förekommer i alla möjliga former men i detta sammanhang så menar man den elektroniska apparat som har ett handtag med stöd för armen vilket fortsätter med ett skaft som i sin nedersta ände har en spole. Det är spolen som förs över marken och tillsammans med övrig elektronik 51 ÖSTERBLAD & ASK i kontrollboxen (som också sitter på skaftet) ger signal då den passerar över ett metallföremål. Signalering sker med ljud som varierar beroende på vilken typ av metall det handlar om samt en siffra i kontrollboxens display. B. En ”digger knife” är ett robust kniv-/spadliknande verktyg som ofta används tillsammans med pinpointern för att leta efter fyndet i den väl tilltagna tuvan. En digger knife är också användbar i de fall då fyndet alldeles uppenbart ligger väldigt grunt i marken. I många fall då fyndet antas ligga grunt får man signal om man sätter pinpointern mot marken. Då tar man fram sin digger knife och använder den istället för spaden så blir åverkan på marken också minimal. En digger knife har oftast en tandad kant med vilken man vid behov kan såga av mindre rötter. C. En ”pinpointer” är också en sorts metalldetektor, men kallar man den för metalldetektor så blir det förvirrande för den som vet hur begreppen används. Pinpointern används för att lokalisera metallföremål på en mer detaljerad nivå. När man exempelvis, efter att ha fått signal i sin metalldetektor, vält upp en tuva så ”finsöker” man med pinpointern för att hitta exakt rätt. Pinpointern är ovärderlig för den ansvarsfulle metalldetektoristen som på inga villkor vill skada sitt fynd genom att sätta spaden i det och således gräver en tuva med god marginal till där fyndet antas ligga. D. En ”spade” i detta sammanhang är av typen ”spetsspade”. Alltså en spade med spets. Inte en ”skyffel” vilken har en rak kant som man gräver med. Spetsen på spetsspaden gör det möjligt att komma ner i de flesta sorters mark man söker på. Nu har du lärt dig tillräckligt om den utrustning som behövs för att du (åtminstone verbalt) skall komma igång på ett bra sätt med ditt metallsökande, eller metalldetekterande om man så vill. 52 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Tabell över jordbruksmarkens fördelning på olika grödor, samt brukande företag. Hela riket, hektar (avrundade värden) och antal företag för 2016 och 2017. MATEMATIK Detta är en liten betraktelse av hur oerhört mycket mark det finns i Sverige som skulle kunna genomsökas av metalldetektorister efter ny kunskap: En person med en metallsökare som är utrustad med 9” spole kan grovt uppskattat klara av att söka 2500 till 3000 kvm yta 53 ÖSTERBLAD & ASK på 8 timmar. 3000 kvm motsvarar 375 kvm per timme och person. Skulle vi få tag i 100 personer som kan söka 8 timmar om dagen varje dag året runt och att åkermarken är tillgänglig (inget dåligt väder eller skörd) skulle det bara ta 234 år för dessa 100 personer att avsöka Sveriges åkermark. SERIÖSA DETEKTORISTER KVÄVS AV KULTURMILJÖLAGEN, NYCKFULL BYRÅKRATI, KONSERVERINGSBUDGETAR OCH RÄDSLA Vi som ägnar oss åt metallsökning och när ett intresse för vår kulturmiljö borde betraktas som en guldgruva av ett Riksantikvarieämbete som välkomnande signalerar att de ”vill ta vara på medborgarnas och civilsamhällets engagemang för kulturarvet och kulturmiljön”. Varför är det inte så då? Metallsökning med metalldetektorer har försiggått sedan 70-talet då detektorerna äntligen utvecklats till att kunna hanteras av vanligt folk. Många är berättelserna om den ”pionjäranda” som rådde bland de historieintresserade som lyckats spara ihop pengar till en metalldetektor för att på egen hand ge sig ut i terrängen och söka efter metallprylar. Samtidigt med denna positiva utveckling fick vissa individer upp ögonen för Gotlands rika kulturmarker. Dessa individer var främst sådana som förstått att det fanns pengar att tjäna på att åka till ett av Sveriges mest fyndtäta områden och plundra oss på vårt kulturarv. Det är fullt förståeligt att myndigheterna reagerade på det som hände på Gotland men det tog sig med tiden alltmer obegripliga proportioner. Att rädslan för plundring spritt sig från Gotland till fastlandet är inte så konstigt då det handlar om rädslan hos den etablerade arkeologin att samma sak skulle kunna ske i hela landet. Åtgärderna för att hindra plundring började 1991 med ett generellt förbud mot att använda metalldetektor utan tillstånd från Länsstyrelsen. Ett förslag som var uppe till diskussion då var att införa ett slags ”körkort” för metalldetektoranvändning. Detta hade varit ett utmärkt sätt att möta metallsökarhobbyn i en positiv utveckling. 54 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Heja Ulf! Bara 3.031.499 hektar kvar! Foto: Michael Lander. 55 ÖSTERBLAD & ASK Av detta önskade ”metallsökar-körkort” blev det intet men läget innebar ännu inget allvarligt hot mot hobbyns utveckling eftersom ansökningsförfarandet var ganska smidigt. Att söka tillstånd för metallsökning hos Länsstyrelsen var från början en ganska trevlig sysselsättning under vinterhalvåret då tjälen i marken omöjliggjorde grävande. Det var åtminstone en trevlig sysselsättning för de metalldetektorister som hade turen att bo i ett län där Länsstyrelsens tjänstemän inte var helt negativt inställda till metallsökarhobbyn. I andra län blev vintern endast en plågsam väntan på avslag. Rättssäkerheten kring tillståndsgivning har knappast varit så god som man kan förvänta sig i en rättsstat då olika Länsstyrelser haft olika inställning till metallsökning. Det har även förekommit att olika handläggare på samma Länsstyrelse haft helt olika sätt att tolka kulturmiljölagen och de tolkningsdirektiv som utgår från Riksantikvarieämbetet. Det är orimligt att lagar tolkas så pass godtyckligt att man kan ha tur och otur på det sätt som förekommit och förekommer. Man kan också ana att de fornfynd som inkommer till Länsstyrelserna från metallsökarhobbyn inte är odelat positivt mottagna då dessa kräver konservering vilket i dagsläget är ganska kostsamt. Här tror vi att det finns en hel del att göra för att pressa ner kostnaderna. Ett exempel på detta är att inrätta någon sorts nationellt centrum för konservering av fornfynd som inkommer från civilsamhället. Det sätt som metallsökarhobbyn behandlas av många Länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet kan liknas vid det absurda i att försvåra för människor att köra bil bara för att det alltid finns några som missbrukar förtroendet det innebär att ha körkort. En annan jämförelse man kan roa sig med är ”skateboard-debatten” som sköljde över Sverige på 70-talet. Vi som åkte skateboard då och var i 12–13 årsåldern var rädda för att polisen skulle se oss när vi var ute och åkte. Det fanns röster som (liksom de värsta förbudsivrarna kring metallsökning) närapå trodde att det var slutet på vår civilisation om ungdomar åkte skateboard på gator och torg. Idag är det ingen som ser negativt på att ungdomar åker skateboard och har kul tillsammans och världen har inte gått under. 56 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING DEN DANSKA MODELLEN Denna text finner man i Laila Wings utmärkta kandidatuppsats i arkeologi ”Metallsökning – hot eller tillgång”: ”På 1970-talet när metallsökarna gjorde sitt intåg, blev det en del problem med plundring av fornlämningar både i Danmark, Sverige och i många andra länder. I Danmark fann man en modell att samarbeta med amatörarkeologerna som använde sig av metallsökare, för att nyttja deras erfarenheter och kunskaper, och på det sättet minska plundringen, medan man i Sverige svarade upp mot hotet med förbjudande lagar.” I Danmark har man lyckats väldigt bra i sitt samarbete mellan den etablerade arkeologin och metallsökarhobbyn. Det har lett till att de, till skillnad från oss, åtnjutit långt mer kunskap om sin kulturmiljö än vår uppdragsarkeologi lyckats med. Och det är inte konstigt för det skulle kosta enorma summor att ha hundratals, kanske tusentals, anställda arkeologer som förutsättningslöst ger sig ut i markerna (såsom metallsökarhobbyisten gör) och söker efter tecken på historisk aktivitet. KONTRAPRODUKTIV RÄDSLA? Rädslan för plundring av vårt kulturarv har nu tagit sig sådana proportioner att den blivit kontraproduktiv. I synnerhet på vår odlade åkermark. Markförsurning och gödningsmedel bryter ner fornfynden i allt högre takt. Man ställer sig frågan om rädslan för metallsökarhobbyn bara är en rädsla för plundring. Kan det finnas andra faktorer inblandade såsom ekonomin kring fyndhantering hos våra institutioner, prestige, rädsla för att man haft ”fel” i sin historieskrivning? Oavsett vad denna förmodade rädsla grundar sig på så borde vi alla vara rörande överens om att det som aldrig hittas heller aldrig kommer att få någon betydelse. Det är ju inte en särskilt lönande attityd hos forskning i allmänhet att vilja slippa se. Kanske ”det bästa blivit det godas fiende” i synen på hur vi skall kunna utveckla kunskapen kring våra kultur- 57 ÖSTERBLAD & ASK miljöer med t.ex. ett utvecklat och mer positivt förhållningssätt till metallsökarhobbyn? Att kontexten kanske rubbas måste ju ändå vara underordnat att inte ens ha något fynd att fundera över. VÅR STRÄVAN Drömmen för oss metalldetektorister är att kunna ägna oss åt vår hobby utan att bli misstänkliggjorda för plundring och för att förstöra fyndkontexter. Många av oss vill bara kunna komma ut i naturen under några timmar i veckan och gå där med hörlurarna på huvudet och lyssna på marken och kanske hitta något kul och spännande oavsett om det är gammalt eller sentida. Vissa av oss vill gärna aktivt bidraga till berikning av kunskapen kring vårt gemensamma kulturarv. Ytterligare andra ser som främsta intresse att gå på badstränder och leta mynt och borttappade ringar till ibland lyckliga ägare när sådana går att spåra. Det finns många anledningar till att tycka att metallsökning är kul och det är vår gemensamma drivkraft i önskan att göra metallsökning till en hobby som våra kulturinstitutioner inte ser på med misstänksamhet och trötthet utan istället ser som en tillgång eller samarbetspartner om man så vill. Våra mål: - Att kulturmiljölagen skall möjliggöra för oss att utöva vår hobby utan att bli ruinerade. - Att ansökningsförfarandet för att få tillstånd för metallsökning förenklas eller att man inför ett ”metallsökar-körkort”. - Att vi skall vara en självklar samarbetspartner till våra kulturinstitutioner när dessa är i behov av metallsökningskompetens. - Att gränsen för vad som anses vara ett ”fornfynd” ändras från 1850 till ett årtal som har bäring på vad som kan anses kulturhistoriskt intressant. Detta för att inte, i enlighet med gällande Kulturmiljölag, få tillståndet indraget då ”risken” för påträffande av fornfynd anses stor. 58 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Hinder för en välmående metallsökarhobby: - Metallsökning skall inte vara en ”rikemanssport” vilket den införda avgiften leder till. - Att markägarens tillstånd skall finnas INNAN ansökan blir behandlad av Länsstyrelsen. Dagens krav på tillstånd från markägaren INNAN tillstånd från Länsstyrelsen behandlas gör att markägaren hellre säger ”nej” än att vara tvungen att ta ställning till något som denne är ointresserad av. Kommer man däremot med ett tillstånd från Länsstyrelsen så är det lättare att få gehör, och kanske rent av visat intresse från markägaren. - Att det finns så många negativa attityder gentemot metallsökarhobbyn hos berörda kulturinstitutioner. Detta medför exempelvis att förslag som försvårar för hobbyn överförs från den etablerade arkeologin, med Riksantikvarieämbetet i spetsen, till lagstiftarna och införs i kulturmiljölagen. - Att gränsen för fornfynd är satt till 1850. Med dagens gräns på 1850 hamnar metalldetektoristen i dilemmat att om denne exempelvis hittar ett mynt från 1700-talet och rapporterar detta till Länsstyrelsen så finns det stöd i lagen för återkallande av tillståndet vilket sker lite godtyckligt beroende på inställningen hos aktuell Länsstyrelse/tjänsteman. 1700-talsmynt hittar man på nästan varje åker så att bli av med tillståndet som kostat 870 kr går ganska fort. MED DANMARK SOM FÖREBILD Den enskilt viktigaste faktorn för att komma vidare mot något bättre där metallsökarhobbyn mår bra är en attitydförändring hos berörda kulturinstitutioner. En mer positiv attityd där man ser metallsökningens potential och värde skulle sannolikt leda till att lagstiftningen blev mer liberal samt att betydligt fler arkeologiska samarbeten med Länsstyrelser och museer skulle genomföras. Insikt om att plundrare inte ansöker om tillstånd hos Länsstyrelsen skulle även det förenkla för den sunda metallsökarhobbyn. Som lag- 59 ÖSTERBLAD & ASK stiftningen ser ut nu så missar man helt målet att komma tillrätta med plundring. Möjligheterna följer i stort målen och åtgärdande av de hinder som listats ovan. Generellt kan man säga att det finns massor för alla inblandade att tjäna på en engagerad metallsökarhobby som snabbt kan rycka in som värdefull partner till arkeologin. Detta kräver dock att den enskilde hobbyisten mer friktionsfritt kan utöva sin hobby eftersom effektiv och framgångsrik metallsökning med detektor kräver åtskilliga års träning i olika typer av miljöer. Detta behov kan tillfredsställas genom att ovan listade mål uppfylls. En annan möjlighet som en del Länsstyrelser införde för några år sedan är förenklad tillståndsgivning genom att ha ett antal standardtillstånd framförallt på stränder. Att inte denna typ av tillstånd arbetats fram på fler Länsstyrelser för att få ner arbetsbelastningen är mycket märkligt. Istället infördes avgiften. Detta har medfört att vissa av dessa standardtillstånd, som innehöll flera ytor, inte får belasta den som ansöker om tillstånd med EN avgift. Istället måste dessa tillstånd debiteras med avgiften multiplicerat med antal ytor trots att tillstånden kreativt infördes för att underlätta arbetsbördan hos Länsstyrelserna. METALLSÖKARPROJEKT NÄRKE Några röster från våra medlemmar kan inleda följande avsnitt: ”Detta projekt var en av de roligaste saker jag varit med om i hela mitt liv” säger en deltagare. ”Visst är det väl härligt att ingå i ett sammanhang där man träffar underbart trevliga och positiva människor som har samma intresse som en själv!” säger en annan deltagare. Det fick vi göra i detta projekt som skedde i samverkan mellan Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen Örebro, Örebro läns museum och SMF (Sveriges MetallsökarFörening). Projektet genomfördes vid fyra tillfällen. Ett utbildningstillfälle och sedan tre tillfällen då vi träffades och sökte av intressanta ytor under ledning av främst Martin Edlund (Örebro läns museum) och Andreas Janson (Länsstyrelsen Örebro). 60 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Ett glatt gäng förväntansfulla metalldetektorister i ”Metallsökarprojekt Närke”. Foto: Michael Lander. Tillfälle 1: Utbildningsträff i Örebro läns museums lokal ”Länsarvet”. Detta uppstartstillfälle ägnades åt att lära känna varandra och att få en samsyn på vad projektet skulle ägna sig åt och hur det hela skulle genomföras. Följande programpunkter genomfördes: - Presentationsrunda: Denna främst för att vi inom SMF (som redan träffat varandra inom ramen för SMF:s verksamhet) och våra projektledare Martin och Andreas skulle lära känna varandra litegrann inför vårt förestående arbete tillsammans. - Metallsökarprojektet: Projektet beskrevs av projektledarna så att vi skulle få en god orientering om vad som fanns framför oss. - Lagar och regler: En genomgång av relevanta delar ur Kulturmiljölagen gicks igenom. - Kulturhistoriska miljöer och lämningar: Lite om vad som finns ”därute”. - Föremål och fornsaker: Lite om vad man kan hitta. 61 ÖSTERBLAD & ASK - Konservering och föremålshantering: Hur man skall hantera sina fynd. - Metod och fältarbete: Här gick vi igenom den metod vi skulle tillämpa vid de tre söktillfällena och hur det hela skulle gå till. Denna punkt var intressant utifrån att vi som metalldetektorister har en något annorlunda syn på metod jämfört med den traditionella arkeologin. Det skulle visa sig att metoden justerades vartefter söktillfällena genomfördes. Detta utifrån de insikter man kommer fram till när man ägnar sig åt något delvis nyskapande som detta projekt. - Studiebesök i samlingarna: Denna programpunkt var väldigt kul för oss ”fyndnördar”. Att se vad som finns undanstoppat på åtskilliga hyllmeter i museet gav verkligen mersmak inför söktillfällena. Fältsökning 1: St. Mellösa Äntligen kom då första sökhelgen i projektet. Vi var nog alla ganska nyfikna på hur den metod vi skulle söka med skulle falla ut. Dagen inleddes med att vi satte upp träkäppar på sökfältet. Den del av den fyrkantiga käppen som vette mot en ruta markerades med den rutans bokstav. Detta för att vara säkra på att få med hela ytan. Arbetet med käpparna tog en hel del tid i anspråk och vi ivriga metalldetektorister fick oss en rejäl övning i tålamod. En fördel med rutnät är att man utifrån kartan med rutnätet inritad kan kommunicera eventuella ”hot spots” med hela gruppen för att kraftsamla på särskilda ytor. Detta är visserligen något som brukar lösa sig ändå, eftersom metalldetektorister har en förmåga att samlas kring dem som glatt ropar ut vad för fint/kul de hittat, men metoder är till för att följas och sedan eventuellt omvärderas. Jag anar att vurmen för rutnät har sitt ursprung i en tid utan handhållna GPS:er men även har sina fördelar i vår tid. Att vi skulle gräva ALLA signaler fick ryggen att göra ont redan innan vi satte igång (när man går med metalldetektor på en vanlig åker i utkanten av bebyggelse kan man räkna med minst en signal per sök- 62 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Sökområdet indelat i ett rutnät samt en ”prova på”-yta för intresserade besökare. meter). Fynden skulle upp och stoppas i påse påskriven med detektoristens signatur, sökruta och fynd-/materialtyp. Det hela resulterade i hundratals påsar med ganska ointressanta saker såsom spik och delar av jordbruksredskap samt en liten del intressanta saker. Arkeologidagen i St. Mellösa Att detta första söktillfälle sammanföll med Arkeologidagen var en klar bonus. De nyfikna besökarna fick se den intressanta delen av våra fynd, prova att gå med metalldetektor och hänga med oss detektorister ute på fältet. Riktigt kul med många intressanta samtal. 63 ÖSTERBLAD & ASK Fältsökning 2: Storsicke Vid detta söktillfälle hade metoden utvecklats i riktningen mot att vi bara skulle markera järnföremål med röda flaggor och endast gräva ädlare metaller. Det kräver erfarna detektorister att veta var gränserna går eftersom även föremål av ädlare metaller, då de är små, kan låta som järn och vissa järnföremål kan låta som andra metaller. Fältsökning 3: Eketorpsskatten Vid detta söktillfälle gjorde vi ett massivt eftersök på platsen för Eketorpskatten som hittades redan på 1950-talet. Det hade gjorts ett eftersök redan på 1980-talet men då metalldetektorerna utvecklats en hel del sedan dess så var vi fulla av förväntan. Sökområdesprioritering och vikingatida kedja funnen vid Eketorp Även vid detta söktillfälle satte vi upp märkta käppar i rutnät, så den delen av metoden bibehölls. Däremot var området grovt indelat prioriteringsmässigt med högsta prioritering närmast platsen där skatten hittades. Vi inledde dagen med att på ett led linje gå med våra detektorer över ytan med start på den högst prioriterade delen (dagens ”hot spot”). Vartefter dagen förflöt utökades sökområdet till de lägre prioriterade områdena på vilka vi hittade många fina fynd som spridits dit genom jordbruksarbetet (se bilder på nästa uppslag). AVSLUTNINGSVIS ”Metallsökarprojekt Närke” visar på hur lyckat det kan bli när människor med olika kompetenser inom ett intresseområde träffas och gör saker tillsammans. Vi hoppas och tror att detta projekt, tillsammans med andra positiva och framgångsrika initiativ, kan verka som ”mental ledstång” för både Länsstyrelserna och museerna ute i landet samt för ett Riksantikvarieämbete som ”vill ta vara på medborgarnas och civilsamhällets engagemang för kulturarvet och kulturmiljön”. Vi vill uppleva att vår metallsökningskompetens tas tillvara på ett positivt sätt av de etablerade kulturinstitutionerna så att samarbeten av den- 64 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Hoppfull metalldetektorist i Storsicke. Foto: Michael Lander. na typ kan ske oftare. När samarbetets fördelar blir allt tydligare så hoppas och tror vi att även lagstiftare och de som anstiftar lagtexterna gör detta utifrån ett perspektiv vi alla kan glädjas åt. Det handlar ju inte bara om att metallsöka i denna form av projekt. Då skulle inte metallsökningskompetensen utvecklas på ett sådant sätt att den blir till lika stor nytta. Vi måste kunna gå där timme ut och timme in och lyssna på marken, plocka upp kapsyler och annat skräp och ibland hitta något fint eller spännande. Man blir bra på det man tränar på och nu är tiden inne att träna på en mer utbredd positiv inställning till metallsökarhobbyn! 65 ÖSTERBLAD & ASK Nya fynd från Eketorp. Överst raden från vänster: silvermynt och silverbeslag (Foton: Martin Edlund). Mellersta raden från vänster: djurhuvud på knopp och fragment av guldspänne (Foton: Martin Edlund). Nedersta raden från vänster: armlänk i silver och fragment av silvermynt (Foton: Magnus Österblad). 66 5 Närkes vikingatida skatter och mynt: elitnätverk och unika föremål FLORENT AUDY & NANOUSCHKA M. BURSTRÖM Sedan den välkända skatten från Eketorp hittades i början av 1950-talet har den återkommande uppmärksammats, men inte analyserats samlat med övriga vikingatida skatter från Närke. Efter två efterundersökningar med metalldetektor 2017 och 2019 som gav flera nya, intressanta fynd så har fyndet fått ny aktualitet. Eketorpsskatten innehåller visserligen många ovanliga föremål som gör den speciell, men den har tillkommit i ett större kulturellt, socialt och ekonomiskt sammanhang. Det är viktigt att förstå hur den förhåller sig till både lokala och bredare deponeringspraktiker och socio-ekonomiska förutsättningar. I denna artikel kommer vi därför att behandla hela gruppen om sammanlagt fem bevarade vikingatida skatter som hittats i Närke. Varför, och varifrån, fördes ädelmetaller till Närke? Vem använde dem och hur? Var och varför deponerades ädelmetallerna i området? Och hur förhåller sig dessa mönster till en mer generell bild av hur ädelmetall hanterades i det vikingatida Skandinavien? ÄDELMETALLDEPÅER FRÅN VIKINGATIDEN Ädelmetalldepåer, eller skattfynd, kan kort definieras som ”samlingar av värdefulla föremål som deponerats tillsammans”. Föremålen kan ha lagts ned alla samtidigt, men i många fall kan man ändå se en stor kro- 67 AUDY & M. BURSTRÖM nologisk spridning mellan dem (d.v.s. föremålen var olika gamla när de nedlades) och i många fall kan man också se att föremål sannolikt fyllts på eller tagits bort under en längre period. Depåerna speglar inte omedelbart vilka mynt och föremål som användes i ett område utan visar resultatet av en medveten urvalsprocess. Urvalet kan se olika ut beroende på vem som gjort det och varför depån samlades ihop. Det är viktigt att komma ihåg att alla typer av föremål inte förekommer i depåerna och att dessa därför inte kan förutsättas direkt spegla till exempel myntekonomin i ett område. Men eftersom föremålen trots allt måste ha funnits i området för att kunna väljas ut, är depåerna ändå i stor utsträckning en produkt av sin tid och omgivning. De kan därför ge riklig information om nätverk, handel, ekonomi, föremålsanvändning och religiösa föreställningar, liksom om de personer som samlade ihop och lade ned föremålen. Ädelmetalldepåer som fyndgrupp har rönt ett enormt intresse både i och utanför Skandinavien. Dels på grund av det ofta spektakulära och värdefulla innehållet, men förmodligen också på grund av att de helt enkelt är spännande och talar till våra kulturella föreställningar och jaktinstinkt – tänk att få hitta en egen skatt! Många skandinaviska ädelmetalldepåer innehåller också information om det förflutna som knappt går att få på annat sätt, exempelvis kan de innehålla typer av mynt som inte finns bevarade någon annanstans. På grund av att den svenska lagstiftningen tidigt skyddade fornlämningar och fornfynd i allmänhet, inklusive ädelmetallfynd, så finns också ett stort och rikligt material bevarat som kommer forskningen till glädje varje dag. Forskningen kring dessa fynd kan vara mer beskrivande eller mer tolkande till sin karaktär men oavsett vilket så utgår den ofta från en eller flera av följande aspekter: Innehåll, de olika föremål som ingår i fynden. Sammansättning, de olika typerna av föremål som valts ut för att nedläggas tillsammans. 68 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Hantering, hur föremålen behandlats (t.ex. hackats i, delats eller försetts med öglor). Fyndkontext, den direkta omgivning som fyndet deponerats i (t.ex. byggnadsgrund, grav, våtmark, nutida åker... I större skala kan bredare fysiska sammanhang, såsom landskap, historiska rättsområden etc., vara relevanta att analysera men begreppet ”fyndkontext” brukar avse en mer omedelbar fysisk omgivning). Här kommer vi att lyfta fram dessa fyra aspekter på depåfynden och sätta dem i samband med vidare sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden i vikingatidens Närke. SKINANDE SILVER OCH MYLLRANDE MYNT: EN PRESENTATION AV NÄRKES VIKINGATIDA SKATTFYND Sex vikingatida ädelmetalldepåer har såvitt känt hittats i landskapet Närke, varav en tyvärr har gått förlorad (Fig. 1 nr 6). Denna hittades ”inte långt från Örebro”, ”några få år” före 1666. Utifrån den enda tillgängliga beskrivningen så innehöll skatten ett stort antal islamiska silvermynt, dirhemer, varav den enda som beskrivs närmare präglades för den samanidiska härskaren Ismail ibn Ahmad någon gång mellan åren 892 och 902 e.Kr. Fyndet deponerades därmed ganska säkert under första delen av 900-talet. Eftersom informationen om fyndet i övrigt är mycket knapp, så utesluts det här från mer detaljerade analyser. I huvudsak kommer därmed fem depåer att inkluderas i underlaget för vår artikel, nämligen (i bokstavsordning efter socken): Edsbergs sn, Eketorp (nu i Örebro läns museums samlingar). De första föremålen från skatten hittades vid plöjning år 1950 och 1955. Fynden föranledde en närmare undersökning av platsen 1955 (Fig. 1 nr 1). Ett stort antal föremål framkom och låg koncentrerade på ett sätt som fick utgrävaren Gunnar Ekelund att dra slutsatsen att de begravts i någon form av behållare, kanske en nu förmultnad sådan av organiskt material, men det finns få andra spår av detta. Vid metall- 69 AUDY & M. BURSTRÖM detekteringar 1956 och 1984 framkom ytterligare några föremål, och nya undersökningar med metalldetektor år 2017 och 2019 har frambringat ytterligare ett antal mynt och andra föremål (se även artikel av Edlund & Jansson i denna volym). Äldre kartor visar att området där Eketorpsfyndet hittades dikades ut under första delen av artonhundratalet, och troligen deponerades fyndet i en sankmark eller torvmosse. Fler än 470 föremål (med en total vikt av ca 1500 g.!) ingår i fyndet. De kan delas in i tre huvudgrupper: 312 mynt (alla utom fyra är islamiska), ca 125 mer eller mindre kompletta smycken, samt 35 silverbitar och silvertenar, så kallat ”hacksilver”. Bland de hela föremålen finns två halsringar, fyra tungformiga spännen, ett guldbeslag med granatinläggningar, en figurin med svärd, en miniatyrstol, ett hänge föreställande en hoprullad orm, ett korsformigt hänge, en torshammare, en ”dräktnål” med upphängningsring, samt 82 pärlor av silver, glas och bärnsten. Det yngsta myntet i skatten präglades år 958/9 e.Kr. och den måste alltså ha lagts ned efter detta.1 Gällersta sn, Härminge (nu i Statens historiska museers samlingar). Silverdepån hittades år 1890 under en stor sten, ca 50 cm under markytan. Fyndplatsen (Fig. 1 nr 2) ligger just där Mosjöns östra strand låg innan sjön dikades ut under artonhundratalet. Inga spår av någon fyndbehållare iakttogs. Härmingeskatten innehöll 152 islamiska mynt (med en sammanlagd vikt av 451 g.) samt tre delar (två ändknoppar samt nålhållaren med kvarsittande nål) av ett ringspänne (tillsammans 213 g.). Det yngsta myntet präglades år 954/5. Hackvad sn, Gippersta (nu i Statens historiska museers samlingar). Depån hittades 1827 vid jordbruksarbete (Fig. 1 nr 3). Den exakta fyndplatsen och fyndomständigheterna är okända, ingen behållare nämns 1 Det yngsta myntets präglingsår kallas terminus post quem (tpq) och visar den äldsta möjliga tidpunkten för depåfyndets nedläggning. Den faktiska nedläggningstiden tolkas sammantaget utifrån vad som är känt om sammanhanget, t.ex. myntens cirkulationstid. 70 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING heller i handlingarna. Fyndet innehöll två guldföremål (sammanlagt 10 g.): en flätad fingerring och ett spänne (?) med växtornamentik i filigran varav endast fragment är bevarade (det var dock förmodligen helt när det deponerades). Nära paralleller till dessa föremål finns i depåer från vikingatidens slut, exempelvis i Johannishus-skatten från Blekinge, och utifrån dessa paralleller kan Gipperstaskatten dateras till perioden 1050–1150. Stora Mellösa sn, Råsta (nu i Statens historiska museers samlingar). Föremålen framkom i en potatisåker vid tre skilda tillfällen från 1867 och framåt (Fig. 1 nr 4). Åkern ligger nära den äldre strandlinjen till Hjälmaren, vars nivå sänktes avsevärt genom sjösänknings- och utdikningsprojekt under 1800-talet. Ingen fyndbehållare noterades. Fyndet består av ett ringspänne, två halsringar och en (trasig) armring (totalt 529 g.) Depån innehöll inga mynt att stödja en datering på, men hela ringspännen av samma typ förekommer i depåer med myntdateringar mellan 921/2 och 954/5. Därför är det troligt att också Råstaskatten deponerades någon gång under den första halvan av 900-talet. Viby sn, Sandtorp (nu i Statens historiska museers samlingar). Depån hittades år 1913 vid plöjning, ca 35 cm ned i marken. Ingen behållare återfanns. Enligt upphittaren var ytan en tidigare torvmosse som hade brukats för odling i ca 40–50 år före fyndet gjordes (Fig. 1 nr 5). Fyndet innehöll 1050 g. silver: 585 mynt, 32 opräglade myntämnen, arm-, hals- och fingerringar samt en samling bitsilver (inklusive två fragment av ”miniatyrsköldar”). Eftersom de hela ringarna nästan alla är böjda och test-hackade faller även de egentligen bättre in i kategorin ”bitsilver”. Det senaste myntet i fyndet dateras till år 1034. Närkes sex vikingatida depåer kan ordnas kronologiskt ungefär som följer: den försvunna skatten från ”nära Örebro” var förmodligen den äldsta (från första delen av 900-talet) eller från ungefär samma tid som Råsta-skatten (920–50-talet). Därefter följer Härmingeskatten från 950–60-talet och Eketorpsfyndet från 960-talet eller något 71 AUDY & M. BURSTRÖM Fig. 1. Fynd av vikingatida ädelmetalldepåer i Närke (röda prickar). En nu förlorad ädelmetalldepå hittades i närheten av Örebro (grön ruta). Ljusa fält: våtmark/strandlinje ca år 1000 (rekonstruerad efter SGU/Sveriges geologiska undersökning). Karta: Florent Audy. senare. Betydligt senare nedlades depåerna från Sandtorp (1030-talet) och Gippersta (ca 1050–1150). De fem depåer som vi har mer information om är sinsemellan olika vad gäller storlek, innehåll, sammansättning och fyndkontext. Deras totala vikt spänner till exempel från under 10 g. till mer än 1500 g. Några depåer innehåller många mynt medan andra inte innehåller några alls. Det finns också skillnader i graden av fragmentering, där 72 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING några depåer enbart innehåller hela föremål medan andra främst innehåller bitsilver. Men trots detta framkommer tydliga gemensamma nämnare och mönster vid ett närmare studium och när fynden sätts in i ett vidare sammanhang. Så, vilken typ av skatter deponerades i det vikingatida Närke? Hur präglades de av de samtida sociala och ekonomiska förutsättningarna? DET VIKINGATIDA NÄRKE Det historiska landskapet Närke, beläget mitt i centrala Mellansverige, är geografiskt och topografiskt mycket varierat: ett inlandsområde som ändå inramas av större sjöar och genomflyts av åar, en central slättbygd som omges av höglänt bergslag och skogsområden. Därför har Närke ibland kallats ”Mittens rike”. Dagens vattenlandskap är i Närke, som i hela Skandinavien, mycket annorlunda än vikingatidens. Landhöjningen efter den senast istiden har på många håll varit flera meter, vilket i vissa områden naturligt har frilagt flera kvadratkilometer torr mark. De senaste århundradena har också sett stora landskapsomvandlingar i form av utdikningsprojekt som har skapat tusentals hektar ny odlingsbar mark och dramatiskt har ändrat landskapets utseende. I Fig. 1 syns ett försök att rekonstruera de hydrografiska förhållandena i Närke ca år 1000 e.Kr., det landskap som de vikingatida skatterna deponerades i. Kunskapen om det vikingatida Närke har utökats väsentligt under senare år, inte minst genom arkeologiska undersökningar i samband med större byggnads- och infrastrukturprojekt. Ett stort antal nya och intressanta platser har upptäckts och kunnat undersökas, bland annat boplatser på landsbygden, lokala maktcentra, platser för kult och för järnproduktion. Dessa arkeologiska upptäckter kompletterar de källor som tidigare har kunnat användas för att diskutera vikingatidens Närke, såsom runstenar, ortnamn och gravfält. Den sammantagna bild som framträder visar en landsbygdsregion som har flera olika tätare bebyggda centra, som noder i ett nätverk. Det är i dessa områden som vi återfinner de viktigaste kända platserna av administra- 73 AUDY & M. BURSTRÖM tiv eller religiös betydelse. Regionens vikingatida ekonomi baserades främst på jordbruk och boskapshållning, men järnet hade också en mycket viktig roll. Det är dock svårt att utvärdera den exakta omfattningen av Närkes vikingatida järnproduktion. NÄRKESKATTERNA OCH VIKINGATIDENS EKONOMIER Under vikingatiden fanns det tre typer av ekonomi kopplade till ädelmetaller: en prestige-ekonomi, en vikt-ekonomi och en begynnande mynt-ekonomi. Dessa tre parallella ekonomier motsvarar olika sätt att använda silver och guld på, även om själva föremålen kunde röra sig mellan de olika sfärerna (exempelvis kunde mynt även användas som prestigeföremål i form av smycken, eller utifrån sitt silvervärde i en viktekonomisk transaktion). Inom prestigeekonomin används utbyten i prestigesyfte, t.ex. kunde man demonstrera sin rikedom genom att ge dyrbara gåvor offentligt. Föremålen som utväxlas är då särskilt värdeeller meningsfulla, exempelvis tunga ringar eller exotiska föremål, och utbytena sker ofta ceremoniellt med traditionella och rituella förtecken. Inom viktekonomin kan alla föremål – mynt, smycken, tenar, tackor och andra silverbitar – användas som betalningsmedel. Föremålen värderas efter vikt och lödighet, själva formen är mindre avgörande. Därför delades föremålen upp i mindre bitar, och ibland hackades de med ett vasst redskap (t.ex. en kniv) för att testa kvalitén. Inom en fullt utvecklad myntekonomi räknas mynt i antal, inte främst i vikt. Myntens värde garanteras av den som ger ut dem och deras metallvärde behöver därför inte testas på samma sätt. Under vikingatiden, då man bara just började bekanta sig med en myntekonomi, hade lödigheten betydelse även för mynt och även de hittas därför med testmärken. Både vikt- och myntekonomierna är knutna till en handels- eller marknadsfunktion såsom vi kanske främst tänker oss den. Prestigeekonomin har däremot en mer social och sakral karaktär. I Närke finns spår av både prestige- och viktekonomi under vikingatiden, men det finns inget som tyder på att myntekonomi introducerades före elvahundratalet. 74 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Det förefaller finnas en koppling mellan typ av ekonomi och typ av depå, därför att depåerna skiljer sig i innehåll, sammansättning, hantering och nedläggningssammahang beroende på vilken typ av ekonomi som dominerar. Självklart finns det metodiska frågor att ställa sig i sammanhanget. Om föremålen som ingår i en depå är medvetet utvalda för syftet, och depåerna kan ha komponerats och nedlagts inom ramen för en viss tradition, i vilken utsträckning speglar de då alls ekonomisk aktivitet? Som berördes ovan så kan ändå vissa slutsatser dras eftersom föremålen trots allt måste ha funnits till hands för att kunna införlivas med skatten, och depåerna därmed speglar sin tid och omgivning. Fyra aspekter är särskilt användbara för att skilja mellan sociala funktioner och marknadsfunktioner: material (metall), fragmenteringsgrad, föremålens karaktär samt deponeringssammanhanget. Material: Närkes vikingatida depåer består, som vikingatidens skatter överhuvudtaget, i huvudsak av silver. Silver användes både till prestigesmycken och till betalningsbitar. Guld är ovanligt men förekommer i två av Närkedepåerna. I den stora Eketorpsskatten finns endast ett guldföremål. Den lilla Gipperstadepån bestod däremot uteslutande av guld (två föremål). Guld ansågs särskilt prestigefullt och är mycket mer sällsynt i fynden. Även om det har antagits att även guld ibland kunde spela en rent ekonomisk roll förefaller metallen ha varit särskilt ägnad åt gåvor, hederstecken och religiösa sammanhang - för prestige och för att visa upp. Detta stöds av sagadiktningen men även av flera arkeologiska observationer såsom att guld och silver oftast förekommer i olika depåer, att guld oftare deponerades i våta kontexter och att guldföremål sällan sönderdelades avsiktligt. Fragmentering: Tre vikingatida depåer från Närke innehåller enbart eller nästan enbart hela föremål. De två föremålen (en fingerring och ett spänne) i Gipperstadepån var förmodligen hela när de deponerades, även om spännet idag är skadat. Råstaskatten innehåller bara hela föremål, förutom en oavsiktligt (?) skadad armring. I Eketorpsskatten är andelen hela föremål nästan 80 procent (motsvarande mer 75 AUDY & M. BURSTRÖM än 95 procent av vikten). Bitsilvret i skatten skiljer sig så mycket från detta så att det framstår som en helt egen komponent i fyndet. Hela föremål av det slag som ingår i dessa tre fynd har troligen inte använts i vardagstransaktioner, därtill är de alltför tunga och värdefulla. Tanken illustreras av en berättelse i Snorre Sturlasons Heimskringla, där skalden Eyvind belönas med ett stort och värdefullt spänne som tack för sin diktning. Men när Eyvind senare vill köpa boskap, måste han med beklagan stycka upp den prestigefulla gåvan2. Användningen av hela föremål i specialtransaktioner kontrasteras alltså mot hur bitsilver används genom att delas av för att erhålla den exakta mängd som behövs för betalning3. Bitsilver förekommer endast i liten omfattning i Närkes skattfynd: vid sidan om Eketorpsdepån återfinns något i Härminge- och Sandtorp-depåerna. Föremålens karaktär: Spännen återfinns i fyra av depåerna. De flesta är hela eller nästan hela och har dekor av filigran (tunna silvertrådar som löds fast och bildar mönster på föremålet), och alla är av lite ovanliga typer: fyra tungformiga spännen (Eketorp), tre ringspännen (eller enbart de dekorerade knopparna från spännet) (Eketorp, Härminge, Råsta), tre rundspännen (Eketorp, Gippersta) samt ett treflikigt spänne (Eketorp). Depåer som innehåller denna typ av spännen har en uttalat ”social” karaktär. Spännen, och särskilt sådana spännen som bars på den yttre kappan, hade en viktig roll för att uttrycka kollektiv och personlig identitet under vikingatiden och för att markera en offentlig roll. Sandtorp är den enda vikingatida skatten från Närke som inte innehåller något sådant spänne4. Eketorpsskatten innehåller också en mycket viktig och ovanlig samling hängsmycken och miniatyrer. De mest uppenbart symboliskt 2 Sagan om Harald Gråfäll och Håkon jarl, § 18. 3 Metallvikt och halt omnämns dock i sagalitteraturen som en särskild kvalité även hos gåvoföremål. 4 I skatten från Härminge återfanns flera delar av ett ringspänne och Gipperstaskatten innehåller ett rundspänne eller möjligen hängsmycke. 76 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING laddade av dessa är en mänsklig (?) figur med svärd, en tronstol, en hoprullad orm och en torshammare. Alla har använts som hängen, även om öglorna i några fall kan ha satts på i andra hand, men i övrigt är deras funktion både utanför och i depån oklar. Stolsamuletter har förknippats med Odenskult men även andra tolkningar har föreslagits, inklusive kristen symbolik. Figurinen med svärd kommer förmodligen ursprungligen från ett Bibel- eller relikskrin från Brittiska öarna och fick ett nytt liv i Skandinavien som amulett, kanske med en dubbeltydighet genom sina likheter med skandinaviska ”svärdsdansare” vilka förknippas med Oden. Amuletter som de i Eketorpsskatten brukar bara förekomma i mycket exklusiva sammanhang, som i den norska Hoenskatten eller vissa gravar i Birka. Troligen tillhörde de en liten elit, som kan ha använt dem som symboler för makt och status eller för initierad magisk och religiös kunskap. Den mytologiske Oden och hans jordiska motsvarigheter ansvarade för båda dessa roller. I ett sådant perspektiv kan stolsamuletterna betraktas både som magiska amuletter och som härskarsymboler. Deponeringssammanhang: Det är intressant och anmärkningsvärt att fyra av Närkes vikingatida depåer verkar ha deponerats i våtmarkskontexter eller strandnära. Det är inte det vanliga vikingatida mönstret utan brukar ses som ett äldre drag. Depåerna i Eketorp och Sandtorp kom båda från utdikade torvmossar. Härmingeskatten hittades vid den tidigare stranden till Mosjön. Råstafyndet kom från en plats mycket nära där Hjälmaren tidigare gick upp. Tyvärr finns ingen så precis information om fyndplatserna för Gipperstaskatten och ”Örebro”-skatten. Deposition i våta kontexter anses vanligen vara rituellt motiverad, då föremålen kan antas vara ”offrade” utan avsikt eller möjlighet att återta dem vid ett senare tillfälle. Det kan också hävdas att våta miljöer – särskilt torvmossar – fungerade som liminala platser under vikingatiden. De var platser där de jordiska och andliga världarna möttes, fast mark och vatten, det synliga och det fördolda. Våtmarkskult förefaller ha en stark tradition i Närke, där bland annat de förkristna kultplatserna Frösvi (från folkvandringstid) och 77 AUDY & M. BURSTRÖM Götavi (från vikingatid) har återfunnits i våtmarker. De fyra Närkeskatternas koppling till våta miljöer samspelar med deras innehåll, som pekar på att de hörde hemma i den ”sociala” snarare än den marknadsekonomiska sfären. Sammanfattningsvis kan de fem ädelmetalldepåerna som främst behandlas här kategoriseras som följer: Gippersta och Råsta är smyckesdepåer, vars innehåll och sammansättning är typiska för en ”prestigeekonomi”. Eketorp har en mer blandad karaktär, vilket syns i kombinationen av många hela ornament med en ansenlig mängd mynt och bitsilver. De mycket speciella föremål som ingår, och fyndsammanhanget, pekar dock tydligt mot en social och rituell dimension. Depån från Härminge har också ett speciellt innehåll, med de dekorerade knopparna samt nålen från ett ringspänne och mycket få fragmenterade mynt, vilket sammantaget inte pekar mot vardagstransaktioner, och föremålen nedlades troligen i en strandkant. Sandtorpsfyndet är det enda som kan kallas för en typisk bitsilverdepå, även om den kan ha deponerats i en våtmarkskontext. Mängden bitsilver och fragmenterade mynt ger ett intryck av föremål hopsamlade genom och för handelstransaktioner. Bilden som framkommer genom denna översiktliga analys är att skattfynden tillkommit i ett samhälle där ädelmetall främst används i sociala, statushöjande, och rituella syften, även om rena handelstransaktioner förekommer. Guld och silver förekommer ofta i form av särskilda föremål och smycken som användes och utväxlades inom en mindre grupp – av materialets karaktär att döma var detta rimligen en samhällselit. Men var kom då föremålen ifrån, och vilken relation hade deras ursprungliga ägare till den elitgrupp som nedlade depåer i Närke? 78 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING LOKALT, REGIONALT OCH INTERNATIONELLT I NÄRKES VIKINGATIDA DEPÅER Föremålen i ädelmetalldepåerna har olika geografiska ursprung. Fyra huvudgrupper kan urskiljas: Långväga föremål från områden utanför Skandinavien. Skandinaviska föremål från en annan region än Närke. Skandinaviska föremål utan känt eller tydligt geografiskt ursprung, som antingen förts till Närke eller tillverkats lokalt. Föremål av skandinavisk typ som tillverkats i Närke. Nedan diskuteras ett urval av sådana föremål som kan knytas till ett visst område. Inget av de funna föremålen kan anses säkert vara en lokal Närke-produkt. Mynten som ingår i fyra av depåerna (Gippersta och Råsta innehöll inga mynt) är alla av silver och kommer i huvudsak från områden utanför Skandinavien (Fig. 2). Den försvunna ”Örebro”- skatten innehöll förmodligen enbart dirhemer, sannolikt från ungefär samma orter som de som ingår i Härminge- och Eketorpsfynden. I Härmingedepån är samtliga mynt dirhemer från det islamiska kalifatet, förutom 32 imitationer av dirhemer som troligen präglats i det volgabulgariska området. I Eketorpsfyndet är de allra flesta mynten också dirhemer och volgabulgariska imitationer av sådana, men där finns även en penny präglad i York för den anglo-skandinaviska härskaren Anlaf (939–941) (Fig. 3) och en pfennig präglad i Köln för Otto I (936–962). Det finns också två mynt från danska Hedeby, en av de äldsta myntorterna i Skandinavien, vilka kan dateras till 900–950. De nya mynt som hittades vid undersökningarna 2017 och 2019 är alla islamiska och från samma tid som de som hittats tidigare. Sandtorpsskatten, som är senast av dem, innehåller främst mynt från tre större grupper: 312 tyska, 202 anglosaxiska samt 53 skandinaviska mynt (varav 79 AUDY & M. BURSTRÖM Fig. 2. Platser där mynten i Närkes vikingatida depåer präglats. Blå cirklar: mynt i Härmingefyndet. Röda cirklar: mynt i Eketorpsfyndet. Gröna cirklar: mynt i Sandtorpsfyndet. Cirklarnas storlek visar ungefärligt antalet mynt som kommer från en viss myntort. Små cirklar: ett mynt, de största cirklarna: 50 mynt eller fler. Ungefär hälften av mynten i Eketorpsfyndet är så fragmenterade att de inte kan kopplas till någon myntort. Karta: Florent Audy. 17 präglade i Sigtuna). Därtill kommer fem islamiska, två böhmiska och sex irländska mynt5. Myntsammansättningen i fynden är typisk, exempelvis syns en tydlig skillnad mellan depåer från niohundratalet och från tiohundratalet som stämmer överens med hur det ser ut i andra skattfynd från Skandinavien. Islamiskt silver dominerar helt de äldre depåerna medan de yngre domineras av västeuropeiska mynt. Det enda som 5 Mynten i depåerna listas mer detaljerat än här, men ändå översiktligt, i Sveriges Mynthistoria Landskapsinventeringen 5. Ytterligare ett tyskt mynt från tiohundratalet hittades vid efterundersökning på platsen för Sandtorpsfyndet år 2017 (nu i Örebro läns museum). 80 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Fig. 3. Sällsynt silverpenning med korpmotiv präglad av myntmästaren Athelferd för den skandinaviska härskaren Anlaf (Olof) Gudfridsson i York (939–941 AD). Vikt 1 g, diameter 20 mm. Inv. nr ÖLM 36943. Foto: Per Torgén, ÖLM (CC BY-NC 4.0). sticker ut från detta mönster är de västliga mynten som återfanns i Eketorpsskatten. Särskilt myntet från York är mycket ovanligt och endast fyra andra av denna typ har hittats i Skandinavien, inget exakt likadant som det från Närke. Det är också ovanligt att hitta så många fragmenterade islamiska mynt så tidigt som i Eketorpsfyndet. Förutom mynten, som alltså kan förväntas vara utländska innan inhemsk mynttillverkning startade under de sista åren av 900-talet, kommer bara ett begränsat antal föremål i Närkeskatterna från områden utanför Skandinavien. I Eketorpsskatten finns bara några få sådana föremål6. Ett remändebeslag som hittades vid metalldetektorundersökningar 2017 är sannolikt av karolingiskt ursprung, att döma av den karaktäristiska växtornamentiken, och har nära paralleller i en depå från Duesminde i Danmark. Ett smyckesfragment av guld (Fig. 4) som hittades i delar 1955 och 2017 kan ursprungligen ha varit ett hängsmycke eller ett spänne. Smycket är tillverkat i cloisonnéteknik 6 Ett par ytterligare föremål i skatten ansågs i äldre publikationer vara utomskandinaviska, men har senare fått nya bestämningar. 81 AUDY & M. BURSTRÖM Fig. 4. Smycke av guld i cloisonnéteknik med granatinläggningar, förmodligen tillverkat i England under 500- eller 600-talet. Smycket har en senare infattning och kan vara ett hängsmycke eller spänne som omarbetats för att fästa på ett relikskrin. Det är nu totalt ca 3 cm i diameter och hittades i delar 1955 (ÖLM 22 461-1 A-B) och 2017 (ÖLM dnr 2017.210.156, fynd nr 40). Foto: Per Torgén, ÖLM (CC BY-NC 4.0). (med granater infattade i små celler av guld) i England på 500- eller 600-talet. Vid någon tidpunkt har det fått en ny infattning och återanvänts som beslag på ett relikskrin, och har senare tagits loss från detta igen. Figurinen med svärd kan, som ovan nämnts, också härröra från ett relikskrin eller liknande från Brittiska öarna. Det är också troligt att några av glaspärlorna i Eketorpsfyndet har importerats till Skandinavien men för att säkert kunna avgöra detta skulle det krävas en mer 82 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Fig. 5. Flätad fingering av guld från Gipperstafyndet, inv. nr SHM 2644. Vikt 3,2 g, diameter ca 2,3 cm. Foto: Florent Audy. detaljerad typologisk och teknisk analys av dem än vad som har varit möjligt här. Det är lite märkligt att det finns så få långväga föremål i Eketorpsskatten, om man jämför med liknande, rika, depåer från samma tidsperiod såsom de från Vårby i Mellansverige och Hoen i Norge. Exempelvis innehöll Vårbyskatten 24 orientaliska beslag och ett flertal slaviska silverpärlor. Men det finns också rika depåer som inte innehåller några långväga föremål alls. En fingerring av guld i Gipperstafyndet (Fig. 5) kan också komma långväga ifrån. Guldringar tillverkades i Skandinavien under vikingatiden, men Gipperstaringen är gjord på ett annat sätt, av sex samman- 83 AUDY & M. BURSTRÖM Fig. 6. Ringspänne med kulformiga ändar från Råsta, inv. nr SHM 4355. Vikt ca 335 g, diameter ca 16 cm. Foto: Florent Audy. flätade tenar istället för två eller tre. Sådana ringar förekommer nästan enbart på de Brittiska öarna, vanligen som lösfynd. En fingerring som nyligen hittades i Norge är det enda andra kända exemplet som hittats i Skandinavien (även den ett lösfynd). Det finns därför goda skäl att anta att Gipperstaringen har anglosaxiskt ursprung. Flera av spännena i skatterna kommer från andra delar av Skandinavien. Fynden från Råsta och Härminge innehåller varsitt ringspänne av en typ med kulformade ändknoppar (Fig. 6) som har sitt ursprung på Brittiska öarna, men flera varianter av denna utvecklades i Norge i början av vikingatiden. Den variant med enkla ändknoppar som finns i de närkingska fynden tillverkades i Norge under niohun- 84 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING dratalet. Som syns i Fig. 7 är det ovanligt att varianten hittas utanför Norge, och med få undantag är alla silverexemplar som återfunnits i övriga Skandinavien bara små fragment. I Eketorpsfyndet ingår även (en del av) ett treflikigt filigranspänne som troligen tillverkats i Norge där typen förekommer både i grav- och depåsammanhang. Eketorpskatten innehåller också ett antal föremål som kan komma från södra Skandinavien, såsom ett stort fragment av korsformigt hänge i silver med filigran. Sådana hängen – kallade ”Hiddensee-typ” efter ett känt fynd – hittas främst i skatter från södra Skandinavien och Nordtyskland (Fig. 7). När dessa hängen hittas längre norrut, är det oftast i form av små fragment. Ett viktigt centrum för produktionen var Hedeby (som tillhörde Danmark under vikingatiden), där tolv patriser (modeller) till korsformiga hängen har återfunnits, även om produktionen kan knytas även till andra platser. Hängen av Hiddensee-typ har förknippats med den absoluta elitens miljöer i Danmark. Östra Skandinavien representeras främst i Eketorpsfyndet, i form av ett runt filigranhänge som av fyndutbredningen att döma härrör från Östsverige (Fig. 7). På den viktiga handelsplatsen Birka har inte mindre än åtta sådana hängen hittats. I Eketorpsfyndet ingår också de dekorerade ändknopparna och nålhållaren från ett exceptionellt stort ringspänne som troligen tillverkats i Östsverige. En stor grupp av föremålen i Närkeskatterna kan inte säkert knytas till ett specifikt ursprungsområde. Några av dem måste ändå uppmärksammas särskilt här: de tungformiga spännena, ett ormformigt hänge och en ”pryl” med upphängningsring. Även dessa kommer ifrån Eketorpsskatten. Spännena och ormhänget har paralleller i andra speciella skatter eller i gravar med exklusivt och ovanligt innehåll. Kombinationen ”ormhänge – karolingiskt beslag” är till exempel känd från en grav i Birka och från den norska Hoenskatten. Föremålens spridning stödjer idén att de cirkulerade inom ett pan-skandinaviskt elitnätverk. Föremålet som Gunnar Ekelund kallade ”pryl” (Fig. 8) är snarare en dräktnål, en stylus (penna) eller en bokpekare, men det är 85 AUDY & M. BURSTRÖM unikt och dess funktion kan just nu inte säkert avgöras. Det är dock säkerligen skandinaviskt eftersom det är dekorerat i Osebergsstil, och det tillverkades förmodligen under åttahundratalet. Vid en enkel studie av fyndinnehållen framträder därmed flera mönster. För det första ser vi få belägg för att de som deponerade de närkingska skatterna hade direkta kontakter utanför Skandinavien, därtill är de långväga föremålen alltför få och olikartade. Fynden i landskapet innehåller en ovanligt stor andel islamiska mynt (”Örebro”, Härminge och Eketorp) för att vara så långt västerut. Några av dessa kan ha införskaffats vid egna utlandsfärder, men de allra flesta har sannolikt passerat många händer innan de kom till Närke. Även Eketorpsfyndet, med sitt annars rika och varierade innehåll, innehåller få andra föremål som kommer från mer avlägsna områden. För det andra ser vi att fyndens innehåll (förutom mynten) har en tyngdpunkt västerut, med en ovanligt stor andel föremål från Norge. En större grupp föremål kommer också från södra Skandinaven, medan det finns få från östra Skandinavien (inklusive Gotland och Mälardalen). Vi kan därmed argumentera för att Närke hade särskilda band västerut, särskilt med Norge, och att en del av det anglosaxiska materialet förmodligen också nådde Närke den vägen. För det tredje ser vi tydliga skillnader mellan depåerna. Eketorp innehåller föremål från flera olika delar av Skandinavien vilket ger fyndet en pan-skandinavisk karaktär. Härminge, Råsta och Sandtorp är geografiskt sett mer begränsade, med föremål från färre och mer närliggande regioner. Gippersta är den enda av depåerna som helt präglas av långväga föremål, men depån är inte stor nog att dra långtgående slutsatser utifrån. Motstående sida: Fig. 7. Den totala utbredningen av tre slags föremål som även hittats i Närkes vikingatida depåer. Blå rutor: ringspännen med kulformiga ändar. Röda cirklar: skivformiga hängen med filigran. Gröna romber: korsformiga hängen av Hiddensee-typ. Små symboler: ett föremål, stora symboler: två eller fler föremål. Fyllda symboler: helt eller nästan intakta föremål, ofyllda symboler: fragmenterade exemplar. Skraffering: landskapet Närke. Inom svart ram: fynd från Birka. Karta: Florent Audy. 86 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING 87 AUDY & M. BURSTRÖM Fig. 8. Pryl, dräktnål eller stylus? Silverföremål med ornamentik i Osebergsstil från Eketorpsskatten, 128 mm långt. ÖLM inv. nr 22 461-46. Foto: Per Torgén, ÖLM (CC BY-NC 4.0). ELITNÄTVERK I VIKINGATIDENS NÄRKE Utifrån denna studie av Närkes vikingatida ädelmetalldepåer kan vi nu säga något generellt om ägarnas eller nedläggarnas socio-ekonomiska bakgrund, personliga nätverk och motiv. Vi vill beskriva dem som medlemmar av den lokala eliten, som har särskilda förbindelser med västra och södra Skandinavien, och som använder ädelmetall för att öka sin personliga status genom offer och genom demonstrativ och skrytsam konsumtion. Beskrivningen kan fördjupas genom att, som följer, sätta in den i ett bredare socialt och kulturellt sammanhang. Alla de vikingatida skattfynden från Närke, förutom Härmingefyndet, har hittats i områden där det också finns koncentrationer av flera andra viktiga typer av fornlämningar, såsom runstenar, runornamenterade gravmonument, gravfält och boplatslämningar (Fig. 9). Det är rimligt att anta, att dessa områden inte bara var de tätast befolkade 88 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Fig. 9. Bosättningar och olika typer av fornminnen i Närke. Prickar: vikingatida ädelmetalldepåer. Bokstäver: Husby-namn. Kors: tidiga kyrkor (1000-talet?). Skrafferingar: fornlämningskoncentrationer. Karta: Florent Audy. under vikingatiden utan att även den politiska och religiösa makten främst återfanns där. Tolkningen stöds till exempel av förekomster av platsnamnet Husby och av tidiga kyrkor. Namnet Husby finns över hela Skandinavien och förknippas med kungamaktens egendomar under medeltiden, och det förefaller som att dessa kungliga gårdar tog över administrativa funktioner från ett äldre system av kungliga egendomar. 89 AUDY & M. BURSTRÖM En särskild länk mellan elitens gårdar och skattfynd syns i Eketorp. Eketorp ligger mindre än en kilometer från den vikingatida gården i Riseberga, som enligt skriftliga källor ägdes av jarl Birger Brosa senast år 1200 och donerades av honom till att bli kloster. I Riseberga har runornamenterade gravhällar från 1050–80 hittats vid vad som troligen var en tidigkristen (privat) kyrka. I analogi med hur tidiga kristna kyrkor uppträder i anslutning till privata egendomar på andra platser, är det mycket troligt att Riseberga tillhörde den lokala övre eliten redan under vikingatiden. Det är också troligt att skattfyndet på något sätt kan knytas till Riseberga: lika lite som det komponerats slumpmässigt har det placerats ut slumpmässigt. Dessa observationer styrker vår slutsats att innehavet av ädelmetall i Närke koncentrerades till några få medlemmar av den lokala/regionala eliten som använde den strategiskt för att knyta band och höja sin status. Ett annat exempel på Närkeelitens förbindelser med olika delar av Skandinavien under vikingatiden är runstenstraditionen, en minnespraktik som också kan förknippas med lokal elit och stora godsägare. Närkes runstenar är en heterogen grupp som påverkats av olika runstenstraditioner från närliggande områden. I sydöst av runstensresandet i Östergötland, i sydväst av Västergötlands tradition, och i öst i någon grad av Mälardalens tradition.7 Även analyser av sockennamn och kyrkokonst ger vid handen att landskapet Närke låg som en knutpunkt mellan flera olika elitkulturer, där nätverken mot söder och väster spelade särskilt stor roll. Att Närke var ett område där olika nätverk och kulturer möttes, stöds alltså även av skattfynden. Ädelmetalldepåerna pekar dock ännu tydligare än de övriga ovannämnda materialen västerut och specifikt mot Norge. Flera av skatternas ”västliga” föremål är också i övrigt nästan okända i östra Skandinavien, såsom den flätade guldringen 7 Närkes runinskriptioner i sig ger dock inte mycket information om resor eller kontaktnät: det enda platsnamn som förekommer är Vinön som ligger ca sju kilometer från stenen där den nämns. 90 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING i Gipperstafyndet, Yorkmyntet i Eketorpsfyndet och ringspännena med enkla kulformade ändar i Råsta- och Härmingefynden. Det har ofta antagits att järnproduktion var grunden för Närkes ekonomiska överskott. Antagandet baseras bland annat på en rik bosättning med rötter i järnåldern som grävdes ut åren 1997–98 i Husby, Glanshammars socken. På platsen hade järn hanterats i flera olika stadier och det förefaller som att bebyggelsens välstånd kan kopplas till inkomsterna från detta. Järnets förmodade roll för Närkes ekonomi väcker två frågor: hur kan järnhanteringen kopplas till förekomsten av ädelmetaller? Kan Närkes depåer rentav betraktas som direkta resultat av järnrelaterade utbyten? Två argument kan anföras mot att depåerna skulle vara ”direkta resultat”. Vi kan för det första förvänta oss att en råvara såsom järn skulle bytas mot en annan vara, snarare än mot den typ av socialt laddade föremål som depåerna i hög utsträckning består av. För det andra har flera av de områden som föremålen kommer ifrån egen lokal tillgång på järn, vilket borde göra import av den varan onödig. Detta gäller i synnerhet västra Skandinavien, som hade en betydande järnproduktion redan under vikingatiden. Detta ska inte tolkas som att järn inte hade en viktig roll i Närkes ekonomi eller för dess elit. Vi menar dock att om man vill förstå de socioekonomiska förhållandena bakom införsel och deposition av ädelmetaller i Närke är det mer relevant att fokusera på landskapets geografiskt och politiskt strategiska belägenhet än på järnhanteringens eventuella ekonomiska överskott. Under vikingatiden låg Närke i skärningspunkten mellan svears och götars maktområden. Här passerade viktiga kommunikationsleder som förband Mälardalen och områdena norr därom med Västsverige, Norge och Danmark. Landskapets nyckelposition och roll som mötesplats illustreras av en episod i Snorres Heimskringla, i berättelsen om kung Olof Haraldssons (995–1030) liv. Enligt berättelsen drevs Olof i exil från Norge och begav sig då österut mot Rus’ (Kievriket). På vägen gjorde han under våren år 1029 ett längre uppehåll – flera månader – i Närke som gäst hos en man vid namn Sigtrygg, som 91 AUDY & M. BURSTRÖM omnämns som rik och mäktig, härskare över Närke, och far till en Ivar som senare också han blev en bemärkt person.8 Att Olof stannade i Närke var förstås ingen tillfällighet, utan speglar dels att området var en given passage mellan väst och öst, dels att där fanns allierade som kungen tryggt kunde samla sina krafter hos. Kanske hade han också hoppats att resan inte skulle behöva bli längre än så. Saga-episoden speglar ett uppfattat socialt band mellan Närke och Norge som bekräftas genom föremålen i ädelmetalldepåerna. Den vikingatida eliten i Närke kunde troligen dra många ekonomiska och politiska växlar på regionens strategiska läge och genom att skapa nätverk med allierade i flera riktningar. Ur det perspektivet kan depåfyndens innehåll bättre förstås än enbart i termer av ekonomiskt produktionsöverskott, även om detta säkert också var en del av områdets och elitens förutsättningar. Skattfyndens innehåll kan kopplas till en prestigeekonomi och de innehåller ett varierat men i huvudsak inom-skandinaviskt material som särskilt tydligt pekar västerut. Närkes strategiska läge i termer av geografi och passage för människor och varor var en viktig faktor som kom att forma de elitnätverk där ädelmetaller och statusföremål cirkulerade. Exakt varför de olika fynden deponerades vet vi inte, men analysen av innehåll och fyndsammanhang har tagit oss något närmare tidens religiösa praktik, dess sociala och ekonomiska förutsättningar, och de individer som en gång samlade ihop och nedlade skatterna. 8 Olof Haraldssons saga § 181. 92 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING FÖR VIDARE LÄSNING Silverskatten från Eketorp. 1956. Ekelund, G. Från bergslag och bondebygd 1956, 143–75. Myntfynd från Närke. Sveriges mynthistoria landskapsinventeringen 5. 1990. Golabiewski Lannby, M. Stockholm: Kungl. Myntkabinettet. Silver in the Viking Age: A Regional­Economic Study. 1995. Hårdh, B. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Mittens rike. Arkeologiska berättelser från Närke. 2003. Karlenby, L. (red.). Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag. Kombinationer av föremål ­ de vikingatida mittspännedepåerna. 2008. Kilger, C. I: Facets of Archeology: Essays in Honour of Lotte Hedeager on her 60th Birthday (red. K. Chilidis, J. Lund, och C. Prescott). Oslo: Unipub, 323–38. Runstenars speglingar. Var vikingatidens Närke orienterat mot Mälar­ dalen? 2007. Thérus, J. I: Om makt och offer: röster om centralmaktens utveckling i tiden före historien (red. L. Karlenby). Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 145–72. Ringspennen og kappen. Kulturelle møter, politiske symboler og sen­ traliseringsprosesser i Norge ca 800–950. 2010. Tsigaridas Glørstad, Z. Oslo: Oslo Universitet. Gård, gräns, gravfält: sammanhang kring ädelmetalldepåer och runste­ nar från vikingatid och tidig medeltid i Uppland och Gästrikland. 1998. Zachrisson, T. Stockholm: Stockholms universitet. 93 6 Metalldetektering i Finland. En framgångshistoria? ANNA WESSMAN I Finland är metalldetektering lagligt så länge man har markägarens och arrendatorns tillstånd. Man får naturligtvis inte detektera på fasta fornlämningar vilka är fredade av lagen om fornminnen (295/1963) eller på naturskyddsområden. I Finland har vi information om fornlämningars läge och omfattning fritt på nätet i det så kallade fornlämningsregistret1 vilket hjälper detektoristerna att inte av misstag söka på fasta fornlämningar. Enligt lagen om fornlämningar måste man sluta gräva om man påträffar ett föremål som antas vara över 100 år gammalt. Föremålet skall även rapporteras in till Museiverket så fort som möjligt med information om fyndomständigheterna och med koordinater. Museiverket rekommenderar vidare att man håller en 200 meters skyddsradie från kända fornlämningar då man detekterar eftersom det är klart att de fornlämningar som finns i våra register med stor sannolikhet är större än det utpekade området på kartan. Eftersom rekommendationen på 200 meter inte står i fornminneslagen behöver inte detektorister följa denna rekommendation, men en stor del av våra detektorister följer den lyckligtvis plikttroget (Fig. 1). 1 www.kyppi.fi 94 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Fig. 1. I Finland får man detektera både på åkrar och i skogar så länge man har markägarens tillstånd och inte söker efter föremål på skyddade fornlämningar. Foto: Anna Wessman. Man kan gott påstå att det var arkeologerna och i synnerhet tjänstemännen vid Museiverket som länge bestämde om och hur man kan samarbeta med den stora allmänheten när det gäller arkeologi. Publika arkeologiska utgrävningar var okej så länge som de planerades och övervakades av en professionell arkeolog. De första finska metalldetektoristerna började utöva sin hobby redan på 1980-talet men det var småskaligt och något samarbete med arkeologer var det inte frågan om då. Antalet inrapporterade fynd var även lågt. Men då metalldetekteringen plötsligt blev populär under 2010-talet och de inrapporterade fyndmängderna stora, reagerade arkeologerna både häftigt och negativt. Arkeologin i Finland, som i så många andra länder, var toppstyrd vilket kanske var en delorsak till den häftiga reaktionen. Många tyckte att arkeologerna hade ensamrätt till sitt material och 95 WESSMAN tanken om en outbildad amatör som aktivt gick omkring och letade efter fornfynd kändes nytt och främmande. Idag uppskattar man att det finns ca 1000 aktiva detektorister i Finland. Med aktiva detektorister menas att man detekterar varje vecka, oftast flera gånger i veckan. Förutom dessa, finns detektorister som sporadiskt går ute och letar, kanske en gång i månaden eller enbart några gånger under säsongen, främst under helger och sommarlov. Bland de aktiva detektoristerna finns en grupp verkligt seriösa medlemmar som detekterar året runt och så ofta som möjligt. De kan detektera upp till 20 timmar i veckan eller mera, ibland på ett nästan maniskt vis. Det beroendeframkallande beteendet inom metalldetektorismen har dokumenterats även på många andra håll, så det är inget finskt fenomen. Aarre maan alla Facebook gruppen (Sv. Skatten under markytan), som är det ledande detektoristforumet på sociala medier i Finland, har över 6000 medlemmar men till dessa hör även flera arkeologer och andra intresserade som inte ens äger en metalldetektor. Det är därför svårt att estimera det exakta antalet detektorister i Finland. Under de senaste 10 åren har även föreningsverksamheten blivit viktigare inom hobbyn. Den nationella föreningen Suomen metallinetsijät ry (Sv. Finlands metallsökare, rf.) har ett ganska lågt medlemsantal på ca 200, men det finns en mängd mindre lokala klubbar, även om dessa sällan är registrerade. I huvudsak är metalldetektering en hobby där det sociala samspelet har en viktig del. I ett tidigare forskningsprojekt, åren 2017-2018, har jag intervjuat detektorister och även arkeologer och tjänstemän vid Museiverket. Under intervjuerna kom det fram att just aktiviteten, det att man självständigt letar efter nya fornlämningar och fornsaker, har setts som negativt och till och med lite skrämmande för många professionella arkeologer. På 2010-talet var metalldetekteringen ännu någonting nytt och den växande intensiteten inom hobbyn var något som man inte hade upplevt tidigare. Få arkeologer kände till hobbyn eller motiven bakom den och därför upplevdes detektering som negativt och 96 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING till och med hotfullt. Samtidigt kan man påvisa att dessa attityder ofta var förknippade med den äldre generationen arkeologer. De yngre arkeologerna kände inte lika starkt, varken för eller emot detektering. Många finska arkeologer var dessutom likgiltiga inför detekteringen eftersom man traditionellt i Finland haft fokus på stenåldersforskning. PERSONLIGT INTRESSE Mitt personliga intresse för metalldetektering föddes hösten 2011 då jag arbetade som arkeolog vid Esbo stadsmuseum. En morgon väntade en epost från en metalldetektorist i min inkorg med en bifogad bild på ett föremål som han gärna ville att jag berättade mer om. Jag tog då ett beslut som jag senare varit otroligt tacksam för. Istället för att endast svara på hans epost bjöd jag in honom till museet. Metalldetektoristerna i Finland brukade då ännu samlas på olika nätforum där de kunde samtala anonymt under ett alias. Även om vi var många arkeologer som följde diskussionerna där, var det svårt att veta vem som var vem eftersom man inte såg namnen eller ens visste var i Finland de var verksamma. Så ett möte kändes bra för att även få se ansiktet bakom aliaset. Mötet blev långt, över två timmar, men det var positivt och jag kände att jag lärt mig mycket nytt. Efter vårt första möte började jag få fler och fler bilder till min epost från olika detektorister runt om i landet. Det blev tydligt att detektoristen som jag träffat hade berättat om det vänliga mottagandet för andra, och jag blev snabbt en person som detektoristerna ville prata med och fråga om råd. Det måste tilläggas, att på den här tiden var det många arkeologer som helt enkelt kastade luren i örat på detektoristerna ifall de försökte ta kontakt, så det var förståeligt att ett sakligt bemötande från en arkeolog togs emot med öppna armar. Då korrespondensen växte måste jag till slut koncentrera mitt samarbete endast till de detektorister som detekterade i mitt område, det vill säga Esbo, för kontakterna blev allt fler. Det var dessutom tydligt att vi behövde ett regelverk och fler möten för att kunna fortsätta samarbeta på ett hållbart sätt. På den tiden fanns det 97 WESSMAN ännu inga regler eller handböcker, varken för arkeologer eller för metalldetektorister vilket ledde till att arkeologerna gav lite olika rekommendationer beroende på var i landet de var verksamma. Detta var en olägenhet som snart väckte mer och mer bekymmer eftersom olikheterna i regelverken ivrigt diskuterades öppet på olika nätforum vilket väckte misstro mot arkeologerna. Museiverket kom ut med sin första skriftliga rekommendation för detektorister på finska och svenska år 2015. Följande år gjordes en handbok för arkeologer som samarbetar med detektorister. Jag blev snabbt intresserad av den enorma potential detektoristernas arbete har och vad det bidrar med till mig som arkeolog. Tidigare visste man nästan ingenting om järnåldern i Esbo, men nu började det komma in föremål från olika håll av staden som tydligt visade att det funnits en bosättningskontinuitet genom hela järnåldern. För mig som är specialiserad på just järnåldern var denna banbrytande information startskottet till att vi har kunnat forma om vår kunskap om Nylands kusttrakter under järnåldern. Men jag intresserade mig även för själva hobbyn. Vilka är dessa detekterande män? Varför tycker de om just detektering? Hur kan vi samarbeta bättre? Vill de ens samarbeta och i så fall på vilka villkor? Hur kan man få dessa män att komma till museet och bli våra kunder? Dessa frågor resulterade i en webbförfrågan som riktades till detektorister mellan åren 2012–14, samt tiotals timmar av intervjumaterial med detektorister. Slutligen samproducerade vi i en utställning om metalldetektering som hobby i Esbo. Samarbetet resulterade även i vetenskapliga artiklar och ett nationellt seminarium vid Finlands nationalmuseum. Ännu tio år senare är jag fortfarande fascinerad över både hobbyn, fynden och de oändliga samarbetsmöjligheterna. Jag hade aldrig kunnat tro att en enda epost kunde förändra min forskningsinriktning så radikalt som den gjorde och jag har i stort sett sysslat med detekteringsfrågor ända sedan dess. Även om jag senare blev belönad av mitt tidiga samarbete med detektorister i Finland av såväl arkeologer som detektorister är det viktigt att påminna läsaren om att detta inte var en solskenshistoria 98 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING från början. Då detektorboomen kom till Finland var stämningen ofta negativ, till och med aggressiv, och det var väldigt stigmatiserande att som arkeolog samarbeta med detektorister. Det var många arkeologer som öppet visade sin motvilja då jag på fackliga seminarier höll anföranden om samarbetet med detektorister. Numera märks en förändring och tonen har blivit mildare även om det går långsamt. Olika institutioner inser nu värdet av att samarbeta med den stora publiken, även detektorister. Men tyvärr väcker detekteringen fortfarande starka känslor bland vissa arkeologer och detta gäller givetvis inte enbart Finland. Ofta blossar debatten upp då en fornlämning har blivit plundrad eller då detektorister av misstag har gått för nära en känd fornlämning. Det är självklart att det finns negativa sidor av metalldetekteringen men jag vill påstå att den vetenskapliga informationen vi får av inrapporterade föremål, ofta från åkermark där kontexterna redan är förstörda, är mer värd än de föremål som nu försvinner in i privata samlingar eller på svarta börsen i de länder där man inte kan rapportera in föremål eftersom detekteringen är förbjuden. Metalldetektering är en komplicerad och mångfacetterad fråga inom arkeologin och för att förstå den bättre är det viktigt att samarbeta över gränserna. Vi har vid Helsingfors universitet grundat ett nätverk tillsammans med forskare i andra länder som kallas för European Public Finds Re­ cording Network2. Vårt mål är att se på detektorismen ur ett bredare Europeiskt perspektiv och diskutera de behov som finns för ett bättre samarbete. Vi vill också komma fram med information och regelverk vad gäller till exempel god praxis. Inom nätverket anser vi att metalldetektering är ett av de bästa exemplen på medborgarforskning inom humanistiska vetenskaper. 2 https://www.helsinki.fi/en/networks/european-public-finds-recording-network 99 WESSMAN VEM HAR RÄTT ATT DELTA? Medborgarforskning eller citizen science är forskning som genomförs till stor del av allmänheten, det vill säga andra än professionella forskare, antingen ensamma eller i samarbete med forskare. Detta sker på frivillig basis och är oftast oavlönat arbete. Centralt för medborgarforskningen är att man vill demokratisera vetenskapen och göra den tillgänglig och öppen för alla. En av pionjärerna inom medborgarforskningen var botanikern Carl von Linné. Han lät redan under mitten av 1700-talet den stora allmänheten rapportera in sina observationer om träds lövsprickning. Dagens medborgarforskning är fortfarande kändast inom naturvetenskaperna, som till exempel inom biologi, geografi, ornitologi och astronomi men allmänheten har börjat visa sitt intresse även för humaniora. Olika arkiv, bibliotek och i synnerhet historiker har varit framgångsrika i sina projekt tillsammans med allmänheten. Man kan till exempel som medborgare skriva rent gamla tidningar vars typografi inte är maskinläslig, tyda handstilar eller märka ut kända platser på gamla fotografier. Det är den snabba utvecklingen av digitala applikationer som har underlättat medborgarforskningens frammarsch. Med hjälp av smarttelefoner kan man utföra en rad olika observationer utomhus men även hemma i sin soffa oberoende var man bor. Smarttelefoner har dessutom ofta en bra kamera och man har via sin telefon tillgång till internet och olika databaser även ute i fält. Detta har lett till nya digitala mötesplatser där forskare kan låta medborgare delta i forskningsprocessen, i en omfattning som inte varit möjlig tidigare. Medborgarforskning har enorm förmåga att bredda forskningen. Medborgarna som deltar i projekt bidrar inte bara med sin kunskap och sin privata tid utan de lär sig även nya saker om hur vetenskap och dess metoder fungerar. Medborgarforskning kan ytterligare bli en hobby som skapar välmående, nya sociala kontakter och personliga nätverk för dess frivilliga utövare. Vetenskapen å sin sida kan med 100 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Fig. 2. En vikingatida rund spännbuckla hittad av en metalldetektorist hösten 2018. Foto: Anna Wessman. hjälp av allmänheten få stora och komplicerade projekt genomförda snabbare. Allmänheten besitter dessutom expertis, kunnande och talanger som de professionella eventuellt saknar, för att inte tala om den värdefulla kunskap som ett publikt samarbete kan ge en forskare. Det finns således en mängd fördelar med citizen science. Allmänheten har spelat en viktig roll i arkeologins utveckling om man ser det ur ett historiskt perspektiv. Även då man inte aktivt letade efter nya fornlämningar, gjordes en stor del av de arkeologiska upptäckterna av icke utbildade arkeologer. Dessa upptäckter gjordes ofta av misstag. Fornföremål köptes och samlades in av studenter som under sina sommarmånader gjorde insamlingsresor runt om i landet. Men det fanns även aktiva amatörarkeologer som grävde ut fornlämningar och rapporterade in sina föremål till Arkeologiska kommissionen (idag Museiverket) under tidigt 1900-tal. Den första hällmålningen 101 WESSMAN i Finland hittades av kompositören Jean Sibelius år 1911 i Kyrkslätt. Det är kanske ganska träffande att arkeologerna inte genast insåg hällmålningens värde och man trodde länge att den var en förfalskning innan den officiellt fick status som skyddad fornlämning flera årtionden senare. Även sportdykarnas betydelse för marinarkeologin och i synnerhet vrakdokumentation är avgörande för vetenskapsgrenens utveckling. Finska amatörarkeologer, och i synnerhet metalldetektorister, har även hittat en mängd nya fornlämningar genom inventeringar eller genom att gå igenom till exempel digitala kartmaterial som är fritt tillgängliga på webben. Detta är frivilligt arbete som entusiastiska detektorister utför på sin fritid under vintermånaderna då metalldetekteringen är omöjlig på grund av snöläget. Samtidigt har kunskapsförmedlingen ofta varit, som det framgått tidigare i texten, rätt enkelriktad. Arkeologerna har traditionellt varit experterna som har presenterat fakta till en publik som är mer eller mindre passiv. Detta gäller i synnerhet publika utgrävningar som ordnats av olika arkeologiska aktörer under flera årtionden vi Finland. Det finns olika nivåer av medborgarsamarbete. Man kan låta publiken enbart bidra till insamlandet av material, vilket kan ses som mera passivt eller sedan aktivt inkludera medborgarna i forskningsprojekten via olika analyser. Genom ett mer inkluderande arbetssätt blir forskningsprocesserna tydligare vilket möjliggör att man kan skapa forskningsresultaten tillsammans. FYNDSAMPO Det är viktigt att den arkeologiska informationen som detektoristerna producerar samlas in och bevaras. Detta har givetvis gjorts på ett manuellt sätt i pappersform vid Museiverket. Men det är lika viktigt att man kan få bred tillgång till dessa fynd och studera dem. Det har varit svårt att skapa en helhetsbild över fyndsituationen i Finland, både som forskare och som detektorist. Det har även krävt att man är fysiskt på plats i arkivet i Helsingfors, vilket gjort tillgången till information ojämlik beroende på var i landet man verkar. Detektoristerna 102 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING har klagat på att de inte får tillräckligt med information om sina fynd och registrerandet av nya fyndlokaler och katalogiserandet av fynden har tagit lång tid, ofta flera år, på grund av resursbrist och långa köer vid Museiverket. Detta blev startskottet för det pågående projektet SuALT3 (The Finnish Archaeological Finds Recording Linked Open Database), ett finskt konsortium projekt koordinerat av Helsingfors universitet. I projektet utvecklar vi tillsammans med Aalto universitetet och Museiverket en prototyp för en fyndportal samt ett mobilt redskap för inrapporteringen av arkeologiska föremål. Projektet grundades av forskare som har en lång samarbetsbakgrund med detektorister och som kände till behoven av en registreringsportal för arkeologiska fynd som hittas av den stora allmänheten. Det stod klart redan från början av projektet att vi skulle involvera de kommande användarna, det vill säga metalldetektorister, arkeologer och museitjänstemän, i utvecklingsarbetet. På så sätt är det möjligt att utveckla en portal som uppfyller kraven från alla de olika användarna. Fyndsampo, som portalen kommer att heta, måste även vara användarvänlig eftersom det i slutändan är medborgarna som kommer att producera informationen i databasen. Under projektets gång har vi sänt ut enkäter, intervjuat kommande användare och även testat Fyndsampo ute i fält tillsammans med detektorister under hösten 2019 (Fig. 3). Man kan således gott påstå att SuALT projektet är ett medborgarforskningsinitiativ eftersom vi både planerar Fyndsampo tillsammans med dess framtida användare och utvecklar en portal där medborgarna själva producerar största delen av informationen. För oss i projektet är det viktigt att föremålen som detektoristerna hittar kan användas i arkeologisk forskning. För tillfället är det så gott som omöjligt att få en helhetsbild över de upphittade arkeologiska föremålen, såvida man inte arbetar vid Museiverket och då har tillgång till den informationen i digital form. Men för en forskare, eller en medborgare för den delen, är det svårare att få tillgång till bildmaterial 3 https://blogs.helsinki.fi/sualt-project/ 103 WESSMAN Fig. 3. Fyndsampo applikationen testas i fält tillsammans med SuALT projektet medlemmar och metalldetektorister, september 2019. Foto: Anna Wessman. av föremålen även om fyndplatsen ofta senare blir öppet tillgänglig via fornlämningsregistret. I och med Fyndsampo kan vem som helst titta på föremål, se på en karta var de är hittade och även jämföra informationen med andra platser och databaser. Det är viktigt att informationen är tillgänglig oberoende var man än bor. Ifall bildmaterialet är av hög kvalité behöver man alltså inte längre resa till Helsingfors för att se på föremålen vilket demokratiserar arkeologin. Fyndsampo är planerad att vara en webbportal vars data är öppen och som länkar en vidare till andra kända föremålsdatabaser. På så vis kan man använda Fyndsampo även i forskningssyften. FRAMTIDSVISIONER Man kan givetvis kritisera publika samarbeten med detektorister genom att påpeka att vi enbart når en viss grupp av människor med 104 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING ett snävt specialintresse inom arkeologin. Samtidigt bör man komma ihåg att detektoristerna som grupp ofta är heterogen och mångfacetterad. Detektorister har en otrolig stark passion som kräver enorm självdisciplin, vilket i synnerhet oerfarna detektorister ofta saknar. Därför är det viktigt att sprida kunskap om regler och om de rätta sätten att samarbeta. I Finland har flera museer och olika medborgarinstitut med arkeologer i spetsen ordnat kurser för detektorister. Kurserna har innehållit föredrag om Finlands förhistoria, gett kunskap om så kallad hållbar detektering samt erbjudit konkreta råd om hur man tar upp föremål ur jorden, hur man behandlar fynden och dokumentation med hjälp av till exempel GPS. Dessutom har man velat lyfta fram den arkeologiska kontextens betydelse. Ofta har man haft en fältdag under slutet av kursen där man tillsammans har undersökt ett mindre område. Syftet med dessa kurser är givetvis att nå dem som är oerfarna och som nyss börjat detektera, lära ut arkeologiska forskningsmetoder, bygga broar och att samla ihop de detektorister som vill samarbeta med arkeologer. Den sociala aspekten är heller inte att förringa. Detekteringens positiva sidor för det sociala välbefinnandet har under senare år studerats flitigt i Europa. Man har bland annat kunnat påvisa att hobbyn kan motarbeta social utslagenhet, missbruk och post traumatisk stress. I slutändan leder kurserna till bildandet av en ny gemenskap bestående av entusiaster som arbetar inte för utan tillsammans med oss arkeologer. Eftersom det hela tiden kommer in nya och oerfarna detektorister är det viktigt att kunna erbjuda trovärdig utbildning och komma ihåg att detta är ett bestående behov. Idag fungerar sociala medier redan som ett stöd för arkeologerna eftersom erfarna detektorister där ger information till nykomlingar och erbjuder dem stöd genom att till exempel ta dem med ut i fält. På så vis har detektoristerna tagit en del av ansvaret vad gäller informationsspridning om korrekta arbetssätt. Detektorister som har varit slapphänta i sin inrapportering av fynd eller som har begått brott blir oftast snabbt angivna 105 WESSMAN Fig. 4. I framtiden skall man kunna rapportera in sina fynd till Museiverket redan i fält via sin mobiltelefon. Foto: Anna Wessman. av de övriga i gemenskapen. En viss självreglering kan således ses på de sociala medierna redan nu. Under senare år har det kommit allt mer kvinnor med i hobbyn men fortfarande representerar majoriteten av metalldetektoristerna en grupp som kanske inte normalt tillhör museers vanliga publik, nämligen medelålders män. Det är viktigt att vi försöker nå även denna målgrupp. Detektorister är föremålsintresserade och innehar ofta en viss expertis i ämnet. De kan ha en specialkunskap inom det militära, som till exempel ammunition, medaljer, vapentyper eller inom numismatiken. Vissa detektorister har en otrolig talang att känna igen föremål vilka är antingen svårt fragmenterade av moderna jordbruksredskap eller som varit i eld. Man kunde kanske kunna hitta på lösningar för att involvera detektoristerna mer i museernas verksamhet. Detta kräver givetvis både resurser men även ett intresse från museernas sida. 106 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Vi arkeologer har fortfarande mycket att lära oss om publikt samarbete och vi bör erkänna att vi inte kan styra arkeologin längre. Istället måste vi försöka arbeta på gräsrotsnivå och inkludera allmänheten mer i det vi gör på ett mer demokratiskt sätt. Detektoristerna är motiverade, de har ett personligt intresse för samarbete. De har ofta, som framgått tidigare, en god typologisk kunskap även om den ofta är snäv och inriktad på en speciell fyndkategori eller tidsperiod. De utgör redan en engagerad gemenskap så det är i princip relativt enkelt att starta upp gemensamma projekt. Naturligtvis kräver detta engagemang från museernas sida eftersom det är tidskrävande och ibland dyrt att genomföra arkeologiska samarbetsprojekt på grund av de höga konserveringskostnaderna. Därför kan man se att de museer som samarbetar med detektorister oftast har en eldsjäl inom museet med ett personligt intresse för samarbete. Det finns många publikationer som har kunnat peka ut detekteringens enorma betydelse för den arkeologiska forskningen. Detektorister rör sig ofta i miljöer som tex åkermark. Detta är områden som vi arkeologer inte är aktivt intresserade av eftersom kontexterna är rubbade av den kraftiga markexploateringen som jordbruksmaskiner orsakar. Informationsvärdet av föremålsfynd som gjort i åkermark är trots allt ändå högt. Vore det då inte viktigt att ta vara på denna information för kommande generationer? Dessutom innehar detektorister ofta en stark lokal kunskap, de känner markägare och innehar information som vi arkeologer kanske saknar. De har ofta tillgång till den nyaste utrustningen som till exempel själva metalldetektorn men även drönare och programvaror för kartor, fotogrammetri och 3D bilder. Samtidigt ger detektoristerna sin dyrbara fritid till vetenskapens förfogande vilket är en enorm resurs med tanke på till exempel inventeringarnas småskaliga budgeter. Vi borde därför se detektorister som en resurs och inte som ett hot. Vem vet, vi kan kanske lära oss något värdefullt på vägen. 107 WESSMAN FÖR VIDARE LÄSNING Towards a Cooperative Approach to Hobby Metal Detecting: The Euro­ pean Public Finds Recording Network (EPFRN) Vision Statement. 2020. Dobat, A. S, Deckers, P., Heeren, S., Lewis, M., Thomas S. & Wessman, A. European Journal of Archaeology, 25, 1–21. Publik arkeologi. 2007. Svanberg, F. & Wahlgren, K. Lund. Lund: Nordic Academic Press. Fornlämningar och metalldetektor: guide för metallsökare. 2015. Museiverket 2015. https://www.museovirasto.fi/uploads/Meista/Julkaisut/ fornlamningar-och-metalldetektor-2017.pdf Women along the River banks. New Iron Age Finds from Espoo. 2015. Wessman, A. I: Mankby – a deserted medieval village on the coast of the southern Finland, (red. J. Harjula, M. Helamaa, J. Haarala & Visa Immonen). Turku: Archaeologia Medii Aevi Finlandiae XXII, 17-29. Metal detecting in Finland ­ an ongoing debate. 2016. Wessman, A., Koivisto, L. & Thomas, S. Open Archaeology 2, 85-96. Citizen Science in Archaeology: Developing a Collaborative Web Service for Archaeological Finds in Finland. 2019. Wessman, A., Thomas, S., Rohiola, V. et al. I: Transforming Heritage Practice in the 21st Century: Contributions from Community Archaeology. One World Archaeology (red. J. Jameson & S. Musteață). Springer, 337-352. Digital Archaeology and Citizen Science: Introducing the goals of Find­ Sampo and the SuALT project. 2019. Wessman, A., Suzie, T. & Rohiola, V. SKAS No. 1, 2-17. 108 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING 109 OM FÖRFATTARNA Robbin Ask. (f. 1984). Resemontör kärnkraft, bränsletekniker. Robbin är medlem i Sveriges Metallsökarförening (SMF) sedan starten 2012 där han även har varit ledamot, ordförande och numera kassör i styrelsen. Utöver metalldetektering är han ute med sin drönare och tar flygfoton. Och när han inte tittar ner mot marken eller upp mot himlen kopplar han av med guldvaskning i de Småländska skogarna och vattendragen. Florent Audy. (f. 1984). Fil. Dr. Antikvarie på Statens Historiska Museer, med ansvar för de vikingatida och medeltida myntsamlingarna. Han disputerade 2018 vid Stockholms universitet med avhandlingen Suspended value. Using coins as pendants in Viking­Age Scandinavia (c. AD 800–1140). Hans forskning rör sig i gränslandet mellan arkeologi och numismatik. Martin Edlund. (f. 1975). Fil.kand. med huvudämne arkeologi (Stockholms universitet), samt ämnena tidiga kulturer, etnologi, utomhuspedagogik och geografiska Informationssystem. Arkeolog vid Örebro läns museum sedan 2010, med föregående arbetsplats på Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologi på kontoret UV Bergslagen i Örebro sedan 2002. Har särskilt intresse för frågor inom museipedagogik, arkeologi och forntida teknik samt fornminnesvård. Andreas Jansson. (f. 1980). Arkeolog och Fil.mag. Arbetar med kulturmiljö- och fornlämningsfrågor vid Länsstyrelsen i Örebro län. Till arbetsuppgifterna hör bland annat att hantera fornlämningar i samhällsbyggnadsprocessen, till exempel i samband med anläggande av nya vägar och bostadsområden – men även att pröva ansökningar från personer som vill använda metallsökare för olika ändamål. Han har tidigare arbetat som fältarkeolog vid flera undersökande institutioner, både inom Sverige och utomlands. 110 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING Birgitta Johansen. (f. 1960). Landsantikvarie och länsmuseichef vid Örebro läns museum sedan 2015. Mer än 30 år i statlig tjänst på framför allt Riksantikvarieämbetet som bland annat fornminnesinventerare och avdelningschef. Disputerade i arkeologi vid Stockholms universitet 1997. Nanouschka Myrberg Burström. (f. 1969). Docent. Lektor i arkeologi vid Stockholms universitet. Hennes forskning kombinerar arkeologi, historia, konstvetenskap och numismatik och fokuserar ofta på frågor om identitet, nätverk och rituell praktik samt på samspelet mellan källmaterialets olika dimensioner av ting, text och bild. Magnus O. Ljunge. (f. 1978). Fil. Dr. Disputerade 2015 vid Stockholms universitet och har sedan dess varit verksam som forskare och lärare i Stockholm och Kalmar. Ljunges forskning berör visuell kultur under brons- och järnålder samt aspekter på sen- och samtida materiella lämningar. Han är projektledare för ett fördjupnings- och forskningsprojekt kring musealt samlande på Dalarnas museum, och är även verksam som forskare på Stockholms universitet i ett projekt med fokus på relationen mellan jägare och bönder i mellersta Skandinavien under bronsåldern. Martin Rundkvist. (f. 1972). Fil. Dr. Rundkvist disputerade 2003 vid Stockholms universitet på en avhandling om Gotlands järnålder. Han har sedan dess mest forskat om Östergötlands och Sydskandinaviens järnålder, Mälardalens bronsålder och Östergötlands medeltid. Han var tidskriften Fornvännens redaktionssekreterare i 20 år. Han har undervisat arkeologistudenter i Umeå, Kalmar, Växjö och Göteborg, och arbetar nu som forskningslektor vid universitetet i polska Łódź. Anna Wessman. (f. 1974). Docent. Anna Wessman, docent, född 1974. Wessman arbetar som forskare vid Helsingfors universitet, Finland. Hon är även docent inom järnåldersforskning vid Åbo universitet. Hon jobbar just nu med att utveckla en portal för metalldetekteringsfynd i SuALT projektet. Mellan 2012 och 2016 ledde hon ett 111 OM FÖRFATTARNA tvärvetenskapligt projekt om gravfältet Levänluhta i Österbotten. Hon har även fungerat som universitetslektor i museologi vid Helsingfors universitet och har fortsatt att undervisa där sedan dess. Annas forskningsintressen är yngre järnålder, metalldetektering, citizen science, digital humaniora och museologi. Magnus Österblad. (f. 1965). Systemutvecklare/förvaltare, programmerare. Magnus är medlem i Sveriges Metallsökarförening (SMF) sedan 2014 där han även är suppleant i styrelsen. Utöver metallsökningsintresset är han gärna i sin ensliga stuga vid den Östgötska kusten och snickrar å kopplar av. Han är också aktiv som ledare i Friluftsfrämjandet där barnen i gruppen skriker av fasa när han ser en husgrund i skogen och börjar prata om värdet av våra kulturmiljöer. Borde: återuppta löpningen och golfandet. 112 METALLDETEKTERING INOM ARKEOLOGI OCH FORSKNING 113