Nästa år har jag bloggat i prick tjugo år. Och det konstiga är att det är precis lika roligt som när jag började!
Jag strävar hela tiden efter att förfina mitt hantverk. Skriva bättre, utvecklas som fotograf och lyssna på läsarnas önskemål. Ni är ju väldigt bra på att komma med feedback och konstruktiv kritik och för det är jag oerhört tacksam. Men ibland saknar jag möjligheten att få en mer samlad bild av tankarna och önskemålen.
Så därför har jag satt ihop ett litet frågeformulär som jag skulle bli så glad om du som läser min blogg vill svara på. Det tar ca 3-5 minuter och du kan vara anonym. Men lämnar du din mailadress så deltar du i utlottningen av ett härligt bokpaket med några av mina böcker. Både ris och ros är självklart välkommet!
Sist jag gjorde en sådan här läsarundersökning var 2017 och då var det över 4000 fantastiska läsare som tog sig tid att svara.
Igår var jag tvungen att stanna på en parkeringsficka på väg in till stan och sova i tio minuter. Jag var rädd att jag annars skulle somna bakom ratten. Och när jag väl kom in till stan satt jag kvar och sov ytterligare tjugo minuter i bilen. Sedan tränade jag och därefter somnade jag i en solsäng. Så sjukt! Men sedan när jag vaknade upp hade jag ny energi. Fick mer gjort på jobbfronten än vad jag fått på många månader och kom vidare med boken och diskussioner med förlaget och Lotta som gör formen. Sedan somnade jag igen under fredagsmyset och missade hela Fantomen-filmen. Inte mig emot. Men barnen.
Konstigt att vara så trött. Kanske är det en reaktion på att ha börjat jobba igen efter ett lov av sjukor samt att inte lyckats vända tillbaka dygnet? Den här lördagsmorgonen har vi i alla fall städat huset. Folke är i slalombacken med en kompis och vi väntar besök av farmor. Jag kommer inte ta ner något julpynt alls till Tjugondag knut har jag bestämt. Det blir alldeles för kalt och tråkigt. Granen får åtminstone stanna till nästa helg och stjärnorna ännu längre. Hoppas jag blir riktigt less så att det sedan känns roligt och fräscht att byta.
Jag har fått önskemål från flera läsare att köra en ”Städa som Rut-utmaning” igen. Är det några som är peppade på att haka på? Själv tycker jag att det känns det oöverstigligt jobbigt. Men kanske är det ett tecken på att det verkligen behövs? Har till exempel letat mig fördärvad efter sminkborstar försvunna i lådorna i hallen. Borde verkligen ta mig tid att gå igenom dem. Samt skafferiet efter jul. Samt garderoben…
Det finns gott om självhjälpsböcker där ute. Men ibland när man känner sig rädd eller svag behöver man faktiskt mest av allt en roman. För att bli modig, stoisk och få kraft att ta sig vidare i livet. Det finns gott om filmer på temat men för mig är romaner ofta än mer kraftfulla. Ja, jag skulle nog vilja sträcka mig till att säga att det är romanens viktigaste funktion. Att få leva sig in i någon annans liv och se hur de tar sig igenom svårigheter. Det är som terapi!
Jag satte mig ner och försökte minnas vilka böcker som har haft den där effekten på mig. För det är många! Tyvärr kom jag bara på några stycken när jag väl skulle lista dem. Men jag skulle gärna ta del av dina tips om du har några!
Borta med vinden av Margret Mitchell. En storslagen, episk och omskakande roman. Och när livet känns övermäktigt kanaliserar jag min inre Scarlett och försöker uppbåda lite av hennes mod. När jag läste Borta med vinden som tonåring gjorde jag det mest för kärlekshistorien. Men nu läser jag den för att inspireras av hur Scarlett (visserligen genom att gå över lik) tar sig fram och skapar ett bättre liv åt sig själv.
Obs! Jag måste nämna att Borta med vinden är chockerande rasistisk. Boken skildrar ju inbördeskriget ur sydstaternas perspektiv och därmed också deras syn på slavar och slaveriet. Men om man läser boken med den förförståelsen kan man ha stort behållning av temat ”kvinna reser sig ur askan likt en Fågel Fenix”.
Samhällets olycksbarn – Victor Hugo. En utfattig skogsarbetare ställs år 1795 inför rätta för att ha stulit bröd. Nitton år på galärerna blir straffet för Jean Valjean – men när han äntligen har sonat sitt brott och blir fri upptäcker han att friheten är en chimär. I samhällets ögon är han fortfarande en skurk. Och hade han inte i bokens början stött på en riktigt sann och god människa i Biskopen av Digne hade han säkert också förblivit sådan. Mötet med biskopen skakar Valjean i grunden och han lovar biskopen att själv försöka bli en god man och leva ett bättre liv. Le miserables skildrar Valjeans försök att sona sitt brott och göra gott i världen. Men också hur svårt världen har att förlåta den som en gång har hamnat fel.
Jag gråter alltid över skildringen av hur en varm tro på Gud och på det goda i alla människor kan uträtta mirakel. Och tänker i mitt stilla sinne att lite mer av den människosynen skulle göra gott i samhället. Ibland är det inte stridslust som behövs utan tilltro till godhet och vänliga handlingar. Hugos roman ger mig hopp om livet.
Allt som är kvar är vårt – Emma Hamberg. Den här boken handlar om en omtumlande tid i Emmas liv när hon skiljer sig och hittar en ny kärlek. Om prövningarna och glädjen i att ännu en gång få uppleva kärlek och känna hur livet slår ut som en blomma. Den här bokens pulserande livslust och energi ger mig glädje och tilltro när livet känns kämpigt.
Allt jag fått lära mig – Tara Westover. På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. Familjen är mormoner och survivalister och lever helt avskärmade från samhället. I hemmet är våldet och vansinnet ständigt närvarande. Men också Tara obändiga lust efter att lära sig mer och upptäcka världen. Hon är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.
Allt jag fått lära mig handlar om Taras resa ot att bli fri och leva sitt eget liv. En otroligt stark historia som hjälper mig att borsta av mig min egen oro och mina egna hinder. Kunde Tara kan väl jag!?
Tjärdalen – Sara Lidman. Att läsa Sara Lidmans skildringar av livet i Västerbottens fattiga inland för omkring hundra år sedan är hisnande läsning som också kopplar ihop mig med mina förmödrar och deras umbäranden. Jag blir stark av att tänka på hur starka alla som kommit före mig har varit. Att jag bär på deras DNA och att jag också skulle klara mig i prövningens stund.
Pippi Långstrump – Astrid Lindgren. I sjuan hade jag det väldigt tufft i skolan och svårt att hitta min plats. Jag minns att jag brukade läsa mammas gamla Pippi-böcker bara för att ingjuta hennes mod i mig själv. Jag behövde inte göra mig mindre och ofarlig – jag kunde göra mig stark! Rent praktiskt inspirerade det mig också till att börja lyfta vikter och träna för att bli just starkare.
Å vad det är viktigt med lite ledighet för att få ordning på sina tankar och funderingar. Idag gjorde jag min första arbetsdag efter semestern. Flera saker jag gått och grubblat över kring min nya bok föll plötsligt på plats. Jag fick bort några surdegar och kom vidare i olika processer. Sådär som det ofta blir när man får chansen att hämta andan och tänka på något annat en tid. Plötsligt lossnar det bara.
Jag betalade en massa räkningar, beställde en ny shake sedan min förra spruckit. Jag återanmälde mig till Viktväktarna (brukar alltid vara med där efter jul för att komma in i mina bra vanor) och besvarade tusen mail. Jag gick en morgonpromenad och en eftermiddagspromenad med Essa och nu på kvällen följde jag barnen på skidträning och sedan åkte jag själv några varv. Jag känner mig så glad över att vara igång igen och att få fokusera på bokskrivande hela våren!
Nu behöver jag eftersvettas och äter frukt och sedan tänkte försöka komma i säng tidigt så att jag vänder tillbaka dygnet som är helt upp och ner efter jullovet.
Veckans poddavsnitt handlar om att få dödsångest av Jude Laws tillbakadragna hårfäste och om hur jag planerar att avsluta mitt bloggande när den dagen kommer. Samt om när Malin rengjorde duschen naken, hukandes och hennes son kom in med mobilen där han ringde Facetime.
Och så döper vi om podden i realtid.
TACK förresten till er som blivit betalande prenumeranter senaste veckorna. Under julen passerade vi en målstolpe i antalet prenumeranter och det känns helt fantastiskt.
Tog en ensam promenad under stjärnorna. Känner mig alltid väldigt nära Gud när jag går så här för mig själv. Gud men också alla som jag har förlorat och som befolkade min barndom. Ja, jag känner mig också nära deras barndom. Som de berättat om den och som jag föreställer mig saken. När byarna inte ens var upplysta av gatlyktor utan badade i kompakt mörker.
Mörker, stjärnhimlar och midvinterköld.
Att gå runt så här för mig själv är min meditation. Ett sätt att hitta tillbaka till en inre, fridfull kärna som är svår att nå när det brusar i vardagen och dagsljuset.
Med ökad ålder och självkännedom märker jag hur bra jag mår av att leva cykliskt och i harmoni med årstiderna. Hur min kropp och själ liksom strävar dit. Och att jag bäst hushåller med min energi när jag jobbar med istället för mot mig själv. Att inte få panik för att jag är trött i november eller för att vardagen är så grå i februari eller för att jag inte kan sova om nätterna i maj. Det är okej, det är årstiderna. Bara att böja sig och följa med.
Ungefär så här ser mitt årshjul ut:
Januari till mars. Det är som om någonting sätts i rullning i början av januari. Först går det ganska långsamt och tungt, men för varje dag rullar det lättare och snabbare. Jag gillar att omfamna oxveckorna och leva lite mer asketiskt under den här perioden. Jag känner alltid ett sug efter rutiner, sparsamhet och att äta nyttigt efter decembers frosseri i allting härligt. Det jämngrå har en vilsamhet över sig. Ibland tänker jag att det riktiga livet är just dessa veckor och att alla andra årstider är de underbara undantagen av nåd.
Eftersom det går att åka längdskidor tränar jag mycket kondition, som jag märker hjälper mot den värsta vintertröttheten. Det här är en bra tid för mig att fokusera på hälsan och arbetet. Ibland fastar jag, i perioder avstår jag socker. Det är mörkt, kallt och grått ute – men varje solig dag märks ljuset som återkommer. Jag känner en gryende glädje under den här perioden, när jag tänker på allt härligt som ligger framför mig.
I mitten av april till mitten av juni inträder vanligtvis min maniska fas. Ja, jag kallar den så för att jag blir snudd på manisk av ljuset. Nykär i livet och med en enorm energi. Sena kvällspromenader, upp direkt solen väcker mig. Fixa påsk! Vårstäda huset! Planera in roligheter! Och sedan när snön tinat bort vill jag ut i trädgården och välkomna våren.
Jag kan klara mig på fyra timmars sömn i maj och har ett sånt enormt sug efter att vara bland folk, känna mig snygg och vara en deltagare i livet igen. Och här blir det alltid väldigt tydligt om jag har gjort vad jag ska under oxveckorna. För då trivs jag med mig själv. Känner mig stark, i form, har koll på jobbet och är redo att kliva ut ur min dunjacka och mitt igenmurade hem. Parallellt med glädjen och energin finns det dock ett vemodigt stråk över den skira våren. Det är någonting med barn som blir större och människorna jag förlorat…
Kring midsommar kommer den stora sommartröttheten och den brukar hålla i sig till i mitten av augusti. Den här perioden känner jag mig ledig, går ner i tempo och vill mest bara vill skrota runt. Inte hålla på så mycket med planteringar, stora renoveringar, svåra jobb och sånt som kräver projektledning. Jag vill baka, plocka bär, fiska och göra mysiga husliga saker med lagom ambitionsnivå. Framförallt vill jag vara med familjen och släkten och ha tid för vila och kontemplation.
I slutet av augusti börjar energin återvända. Jag städar groventrén, sorterar på kontoret och rensar bort sommarkläder. Och när jag återgår i mina vanliga rutiner så brukar lusten till träning och att laga hälsosam mat återkomma med full kraft. Även den här tiden på året känner jag mig kär i livet och drömmer om allt kul som väntar. Jag vill safta, sylta, plocka bär, vara ute i skogen och fylla ladorna inför vintern. Den här hurtiga, husliga nystartskänslan brukar hålla i sig till i mitten/slutet av oktober ungefär.
I slutet av oktober går jag istället in min boande fas. Det börjar kring allhelgona, stegras i november och får sitt crescendo i december. Tröttheten brukar vara brutal, jag har svårt att hålla i mina goda vanor. Min kropp skriker efter socker och fett för att klara den mörka perioden. Jag vill helst bara vara i mitt hus, göra mysigt och ägna mig åt familjeaktiviteter. Jobbresor är en plåga, liksom att behöva stå framför kamera eller inför publik. Nu är jag inåtvänd, lugn och tankfull och njuter av vintern, mörkret och maten. Kring själva julhelgerna finns utrymme för rejäl introspektion.
Men så en tid efter att festligheterna är över brukar det försiktigt börja pirra i mig. Vore det inte lite skönt med asketism igen? Att arbeta, ha grå vardag, äta nyttigt och träna? Jo banne mig…
”Jag önskar ett inlägg om att ha nattgäster, och särskilt under så pass lång tid. Hur gör man det mest praktiskt? Madrasser på golvet? Extrasängar? Bäddsoffa? Hur undviker man att det blir kaos med ytterligare 4-5 personer i huset som ska äta/sova/duscha? (Vi har i princip aldrig nattgäster och helt ärligt så fasar jag lite för det”
Så skrev signaturen LR och självklart kan jag göra ett sådant inlägg.
När vi har nattgäster brukar vi göra så att gästen får någon av barnens sängar och sedan flyttar barnet och sover skavfötters med ett syskon eller mellan mig och Jakob. När det är många gäster under lång tid så gör vi dock lite annorlunda.
Nu under jul har vi tagit in en stor madrass på golvet i mitt och Jakobs sovrum. Där sover Folke och Ulf. Bertil har kvar sitt rum och sedan sover de fyra gästerna i våningssängen i Ulfs rum, samt i Folkes säng. Och sedan sover en på en madrass på golvet nedanför. Gästerna har toaletten uppe som sin och förvarar alla resväskor och packning nere i groventrén i källaren. Där kan de stå uppvikta utan att vara i vägen för någon.
I hallen på nedervåningen brukar jag också rensa ur en trådkorg där de kan ha typ datorer, mobiler och sånt som behövs då och då under dagtid.
Lakan och handdukar står vi för förstås och maten brukar vi bjuda på. Men när min systers familj stannar så här länge tar de dock några handlingar. Och vi gör samma när vi är hos dem. Vem som ska laga själva maten brukar visa sig. Några lagar och andra diskar och menyn brukar vi sätta ihop tillsammans. Det är mycket vanlig vardagsmat.
Jag brukar försöka göra lite mer ordentlig gemensam frukost när vi har gäster. Det ids jag dock inte fortsätta med när vi är tillsammans så här länge. Så då får man ta sig något eget när man vaknar. I min familj äter vi sällan lagad, organiserad lunch medan min systers familj alltid gör det. Så när vi är tillsammans försöker vi faktiskt gå enligt deras modell, då det blir väldigt stökigt om fem barn och fyra vuxna ska springa i kylskåpet och leta mat.
Jag och min syster är väldigt synkade i synsätt och viljor och våra män är inte särskilt noga så därför funkar det oftast väldigt bra för oss att vara tillsammans länge. Alla känner sig också fria att gå undan och göra sitt eget. Jag kan ligga instängd i sovrummet en stund och läsa, Clemens sticker ut och klättrar, Jakob tränar eller är på kontoret och Anna drar på sina promenader och skidturer. Man måste inte vara klistrade på varandra! Och på precis på samma sätt funkar det i Jakobs släkt, vilket är en av anledningarna till att vi också trivs att vara med dem under långa perioder.
Jag sörjer ofta att min syster bor så långt bort, men de här besöken är en av fördelarna. Närheten man får när man under några veckor (brukar bli totalt 5-6 veckor per år)är ihop och umgås som familj. Det skapar ett annat slags band än att ses några timmar och äta middag. Att våra barn är så avslappnade att de vågar bli arga på sina kusiner istället för att vara artiga – det tycker jag är ett gott tecken. Samt att barnen är så avslappnade med mostrarna. Det kan hända att någon skrek argt på mig i somras -DU ÄR INTE MIN MAMMA! när jag förbjöd henne att ta ett riskex precis innan middagen. Min syster gav bara mig ett leende och tummen upp som svar på det beslutet. Och finns den tilliten – ja då orkar man umgås mycket och vara nära.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok