kön

kön 1

• uttal: ɕøːnⓘ

1. (biologi) uppdelning i typer av organismer inom en viss art i fortplantningssyfte; i regel har däggdjur två kön: honor och hanar; människans två kön benämns oftast kvinnor och män  

   Etymologi: Av fornsvenska kyn, kön, motsvarande danska køn, fornnordiska och isländska kyn, norska kjøn, fornsaxiska och fornhögtyska kunni (tyska Künne, Kunne), fornengelska cynn (engelska kin), av ett urgermanska *kunia-, genom indoeuropeisk rot besläktat med latinets genus och grekiska γένος.

   Besläktade ord: könad, könslig

   Sammansättningar: hankön, honkön, kvinnokön, könslös, könsatlet, könsbestämma, könsbild, könsbunden, könsbyte, könscell, könsdel, könsdimorfism, könsdiskriminering, könsdrift, könsförbindelse, könsherpes, könshormon, könshår, könsidentitet, könsinkongruens, könskongruens, könskonträr, könskorrigering, könskromosom, könskvotering, könsliv, könsmaktsordning, könsmogen, könsneutral, könsordning, könsorgan, könspelare, könsroll, könssjukdom, könsskillnad, könsstympning, könsumgänge, könsuppdelning, könsutredning, könsuttryck, könsvarelse, könsvårta, könsöppning, könsöverskridande, mankön

2. kortform av könsorgan; genitalier
3. (grammatik) mindre vanlig benämning för genus

   Sammansättningar: hankön, honkön, intetkön, tvekön

 

Homofoner: Tjörn

Se även tesaurus: Fruktbarhet, Klass

kön 2

• uttal: køːnⓘ

1. böjningsform av kö