För västerbottniskan är det viktigt att det finns något sätt att beteckna ordton. Apostrof kan helt naturligt stå för apokope.

• vætn /ʋǽtːn̩/ "vatten"
• vætn’ /ʋæ̀tːn̩/ "vattna"

Brevis används ofta för kort eller försvagat ljud, och är således tjänlig som beteckning för icke-tonbärande stavelse.

• mætĕnn /mǽːtn̩/ "maten"
• fæten /fæ̀ːtʰen/ "fatet" (dativ)
• vætnĕð /ʋǽtːnɛ/ "vattnet"
• vætneð /ʋæ̀tːnɛ/ "vattnat"

Fler exempel på hur tonen avgör betydelsen:

• járĕð "året"
• járeð "årets avkastning"
• rósę̆ "rosen"
• rósę "bilden"

*bēgaz → bǽg

*ātula- → atoł
ǫxull → aksoł
skǫkull → skǫkoł
*stapulaz → stapoł

*hrugnaz → romm
*muniz → mon
*snuzą → snor
*stukkaz → stokk
*sturmaz → storm
*stuþs → stoð
*sundraz → sond, sondr
*trugą → trog

*budą → buð
*bukkaz → bukk
*husǭ (*husōnų) → husu
*kurną → kurn
*pundą → pund
*rugiz → rug
*skutą → skut
*skutiz → skut
*spurą → spur
*sundą → sund
*trudaną → truda
*wurkijaną → hvurk’
*wurmiz → urm

*hundaz → húnd

*sanþaz → sannʀ, saðʀ → sanð
*tanþs → tǫnn → tænn
*kunþaz → kunnʀ, kuðʀ → forkunð, ókunðug, einkunðes
*munþaz → munnʀ, muðʀ → munð
*sunþanē → sunnan → sunðę
*brunnaz ? snarare **brunþaz → brunnʀ, bruðʀ → brunð

*mannaz → mannʀ → mænn
*pannô → panna → pænn’
*þunnuz → þunnʀ → tunn

Lång vokal:

*brinnaną → brinn’
*rinnaną → rinn’
*spinnaną → spinn’
*tinnaną → tinn’
*vinnaną → vinn’

Kort vokal:

*finþaną → finð’
*hinþaną → hinð’
*kunþią → kynð’
*sanþōną → sanð’
*gaminþiją → minð’
*swinþaz → svinð

Teoretiskt:

*gunþaz → gunnʀ, guðʀ → *gunð
*hanþaz → *hannʀ, *haðʀ → *hanð
*hrinþaz → *hrinnʀ, *hriðʀ → *rinð
*kunþijaną → kynna → *kynð’
*linþaz → linnʀ, liðʀ → *linð, *linðurm
*linnaną → linna → *linn’
*sanþōniz → sannan, sǫnnun → *sanðę, *sanð’

Tydlig är väl regeln att nordliga mål får å-ljud framför tjockt l i långstaviga ord men inte i kortstaviga eller efter j.

Eld kommer av fornnordiska eildʀ, (från PGmc ailidaz) det är isländskan som är konstig i detta fall. Sen är väll den bottniska formen från ackusativet alltså bara eild om man ska vara petig.

Skillnaden mellan fornnordiskt é och ǽ är bevarad i bottniskan. Vissa ǽn har dock övergått till én genom vokalbalans.

Vokalbalans ǽ → é:

• bǽsa → bésa → bés’
• gǽta → géta → gét’
• lǽsa → lésa → lés’
• Sǽvara → Sévar

Annan förändring:

• snǽfʀ → snéf
• snǽʀ → sné
• Isländska mæltr "som talar" har annan vokal än bottniska lágmélt (möjligen föreligger här en förändring mǽla → *méla som påverkat mǽltʀ → mélt).

Ingen vokalförändring:

• lǽra → lǽr’ (beroende på r)

Historiskt har långstaviga bottniska ord haft ett nasalt schwa /ə̃/, som för det mesta sedan utvecklades till något a-liknande ljud /ɐ/. Olika fornnordiska ljud som -in(n), -un(n), -an(n), m. m. har således blivit till a-ljud, varför ord som sunðę, innę och morgję alltid slutar på a i samtliga mål, och aldrig på -in, -un etc. I ord som syskęn, sviskęn etc. har n'et återinförts från den bestämda formen, syskęnĕð, sviskęnĕð, och de egentliga formerna *syskę, *sviskę har försvunnit. Dessa senare ord har således egenskapen att n'et (efter ę) uttalas tjockt i södra målen, precis som i útęni, innęni osv., till skillnad från ord som fjórtan och nittan.

Långstaviga maskuliners bestämda pluralform -ęn uttalas -a i söder, och -an i norr; t. ex. gubbęn, skógęn; jämför "-son", som uttalas -sa (i södra målen?); t. ex. Eirks son.

Framför -nd har ę utvecklats till lite olika varierande ljud, beroende på mål; se t. ex. tíęndt (tunnt n-ljud har här skyddats av d:et).

Bottniskan har inte lika ofta progressivt i-omljud som svenskan. Det är främst ja som avviker från det svenska mönstret. Yngre mål kan uppvisa omljudda former där inget historiskt omljud funnits. I de äldre målen förekommer omljudet framför dessa konsonanter:

• f/p: kept’
• l: bjell’, fjell, gjell’; undantag: hjall’
• r: fjeðr
• rn: bjern, stjern’, tjern (efter flera konsonanter, av historiskt ja)
• t: jetu

Opåverkad står vokalen framför dessa:

• ł: bjałk, fjǫł, kjał, sjał, stjałk
• m: jamn
• n/ŋ (m): jank’
• rð: fjarð
• rt: stjart
• rn: jarn (efter enkel konsonant, av historiskt já)

Ord som har gammalt kort ö:

• (fjǫł,) gøra, gør, mjøð, mjøł, øł, słøkkj’, tjør, nøss’ ?

• tiðurr → tjedor
• selʀ → sjał
• þeli → tjała
• stertʀ → stjart

É ska ha brutits till ie sen gammalt i hela gamla Västerbotten, som sedan har utvecklats till je, (j)i och jö, beroende på mål. Rent allmänt kan fonemet stå för [e]; t. ex. där inget j kan inskjutas, som i rétt.

Av gammal nasal vokal:

• błán’, brún, dún, fjún, hjún, ingę, mingst’, Nings, rán’, ráneð, róĕnn

• błinkn’, gǫunkn, krankn’, krǿnkn’, kvinkn’, reinkn’, sónkn, vankn’, och trøyntn’ med alveolar nasal

Ord som saknar förmjukning:

• gała (böjningsformer), ghikk, ghisk, ghýs, khega, khemb’, khink’, khiss’, khymið, skhefa, skheka, skhepes, skhytið

• ǫu - ǫur, dǫufslig, dǫuðslern, frǫudug, frǫuðneð, gǫuð’, kǫur’, mǫur, mǫuł’, rǫuðt, snǫuðt, sǫur
  • ovisst: nǫudug (g-inskott saknas i äldre mål, jfr. yngre målens frǫudug med g-inskott), ǫuł’, ǫuring, rǫun, sjaldǫugútt
  • inget inskott i sammansatta ord: dǫufskall’
  • inget inskott i ord som hǫus
• øy - køyddis, strøydd’
• ei - breidd, breidt, reideð, leidt, reidt m. m. - endast framför /d/.
• oy - oyddis

Mjukt g /ʤ/ har utvecklats i böjningsformer som ełginn, som blivit ełgjĕnn, men då /ɽʤ/ och /ɾʤ/ av fonotaktiska skäl uttalas /ɽj/ och /ɾj/, har g-fonemet analogiskt omtolkats som ett j-fonem, och så har /ɛ́ɽɡ/ omtolkats till /ɛ́ɽj/, sedermera /ɛ́ɽɪ/, /ɛ́ˑɽe/.

Ord som i sin grundform inte hade följts av någon främre vokal eller j bevarar oftare hårt g:

• *bjarga → bjerg’
• byrgʀ → byrg
• dorga → dorg’
• fargalt → farg’
• gnurg’
• skjalgʀ → skjałg
• *jarga → jærg’
• *targa → tærg’
• margʀ, pl margiʀ → mærgi [!], mærgfǫllug

Pitemålet särskiljer sig med hårda g:n:

• berg → berg
• dorg
• vargʀ → hværg
• terg

Så ock lövångersmålet:

• elgʀ → ełg
• trełg

• borti, bortaf, hveh, hvim, hvo, hvors, hvum, ner, oð, steð, svø, ti, uti, va, vara

affektǽr, afinsjónǽr, ærgulǽr, duktórǽr, eksmentǽr, figulǽr, galantǽr, gæstrǽr, græsǽr, grágnǽr, refferǽr, reppetǽr, sidǽr, spæðsǽr, sjennǽr, stræffsǽr, trafalǽr, tunðrǽr, óbservǽr, ópparǽr

Aarland → Árlandĕð "Arlanda" ár- gen. till á f

Färiska andsøgn [ˈanˌsœkn] → andsygn [ɑ̀ːɳʂøŋ(ːə)n] "motsägelse"

Nahuatl āxōlōtl [aː.ˈʃóː.loːtɬ] → ásjólótil, ásjótil eller sjálátil "Ambystoma mexicanum"

Sarek → Sarik [sɑ́ːɾɪk] (jfr. nelik, kvuksik)

Njåtjosvagge → Nǫ́ttljúsvuggę

Sarvesvagge → Særfsvuggę

Alggavagge → Ałgvuggę

Kuopervagge → Kǫuparvuggę

Ruotesvagge → Róðsvuggę

Pastavagge → Fæstvuggę

Rapadalen → Repadałĕnn

Kukkesvagge → Kugsvuggę

Umemålet har förutom jag och gøra också de mer allmänna ég och gera:

"Tråmä ji hä gjer", det gör jag alldeles icke. Vb. (Ume). 

http://runeberg.org/dialektl/0778.html

wikt:en:User:LokiClock/Most_common_Old_Norse_words

Det kanske finns något att göra här, eller här.

ortografi här och här

Gammal långstavighet föregår alltid apokope, och gamla långstaviga ord akopoperas alltid.

• myrð’
• nyrð
• nyrðum
• skyrð
• skyrðænn
• vanbyrðing
• útbyrðing
• vørð’
• børð’
• børðtré

|- !Vokativ | |Knyȝtið | |

• Däu jäst fajg

• faigr (faigar, faigur)
• ákr (a:kar, a:kur)
• vakr (vak:ar, vak:ur)