Richard Steele: Skillnad mellan sidversioner

Steele blev vid sex års ålder faderlös, men en morbror sörjde för hans uppfostran och sände honom 1684 till [[Charterhouse School|Charterhouse]]skolan i London där han hade [[Joseph Addison]] till skolkamrat och vän. Fem år senare kom han till [[Oxfords universitet]], som han emellertid lämnade utan [[examen]] för att mot morbroderns önskan tagata plats vid [[livgarde|hästgardet]], genom en förnäm gynnares välvilja uppnådde han sedan [[kapten]]s[[Militära grader|grad]]en vid ett [[infanteriregemente]]. En [[duell]], i vilken han dödligt sårade sin motståndare, ingav honom avsmak för [[krigare|krigar]][[yrke]]t ([[1700]]), och han ägnade sig i stället åt författarskap.

Detta inledde han med sin [[avhandling]] ''The christianChristian heroHero'' ([[1701]]), i vilken han sökte påvisa [[bibeln]]s betydelse som [[moral]]isk rådgifvarerådgivare. Samma år skrev han sin första [[komedi]], ''The funeral'', där han bröt med den då i [[lustspel]]et härskande sedeslösa tonen. Denna [[tendens]] erkände han öppet och medvetet i ''The lying lover'' ([[1703]]; "En bättrad will-hierna", översättning av [[Karl Gyllenborg]] [[1723]]); därefter följde ''The tender husband'' ([[1705]]). Hans sista och bästa lustspel, ''The conscious lovers'', utgavs först [[1722]].

Under tiden hade han kommit in på en ny art av författarskap, i det han [[1707]] blivit utgivare av regeringens officiella [[tidning]], ''[[The Gazette]]'' I denna kunde han ej röra sig så fritt, som han ville. Han uppsatte därför en ny tidning, ''[[The Tatler]]'' ([[12 april]] [[1709]]-[[2 januari]] [[1711]]) som utkom tre gånger i veckan. Det är den första av de [[moralisk]]a veckotidskrifterna, vilka dock haft en föregångare i [[Daniel Defoe|Defoe]]s ''The reviewReview''. Utom [[nyheter]] erbjöd den även förströelseläsning, behandlande sociala och [[sociallitterär]]a företeelser i välskrivna "[[essä]]er", och utgör genom sin harmlösa [[humor]] och sina [[Målning (konst)|målning]]ar av äkta engelska [[karaktär]]styper och sin i [[berättelse]]form meddelade sunda, praktiska moral en föregångare till den [[borgerlig]]a [[familj]]e[[roman]]en med dess skildringar av vardagslivets händelser. Tidningen utgavs under [[pseudonym]]en [[Isaac Bickerstaff]], en figur, som Swift{{förtydliga|Jonathan Swift? Skapad när och var?|datum=2012-11}} skapat. Framgången var lysande, orsaken till dess snara upphörande var troligen några [[satir]]iska artiklar mot ministern [[Robert Harley, 1:e earl av Oxford och Mortimer|Harley]], som hade till följd, att Steele miste sin plats som utgivare av ''The Gazette''. Han hade därefter inte några [[politik|politiska]] nyheter till sitt förfogande.

Endast två månader efter att ''The Tatler'' upphört, började Steele emellertid en ny tidning, ''[[The Spectator (1711)|The Spectator]]'', som vann ännu större ryktbarhet (mars 1711-[[6 december]] [[1712]]), men där Addison, som medverkat redan i ''The tatlerTatler'', spelade huvudrollen. Efter dess upphörande utgav Steele, för sista gången med Addison som medarbetare, ''[[The Guardian]]'' (blott 176 nummer från mars [[1713]]). Under de närmaste åren uppsatte han åtskilliga nya tidningar, än av politiskt, än av [[social]]tsocialt innehåll, vanligen av kort varaktighet. Omedelbart efter ''The Guardian'' uppsatte han ''[[The Englishman]]'' (oktober 1713) för att störta [[tory]][[ministär]]en; i februari [[1714]] började ''[[The Lover]]'', en moralisk [[veckotidning|veckoskrift]], som efter ett par månader avlöstes av ''[[The Reader (tidskrift)|The Reader]]'', riktad direkt mot toryorganet ''[[The Examiner]]''. Därefter kom i snabb följd ''Town Talk'', ''Tea Table'' och ''Chit Chat'', med vilka han inte hade någon framgång. Tre år senare uppsatte han den mest berömda av sina politiska tidningar, ''[[The Plebeian]]'', som gav anledning till en brytning mellan honom och vännen Addison.

Hans sista tidning, ''The Theatre'', utkom [[1720]]. Dessutom skrev han åtskilliga politiska [[flygblad|flygskrift]]er över olika samhällsfrågor. Han var en ivrig [[whig]] och av ett ytterst stridslystet temperament. Han yrkade 1713 ivrigt på slopandet av [[Dunkerque]]s [[fästning]] och uppgav sin plats i stämpelkontoret samt lät invälja sig i [[Brittiska parlamentet|parlamentet]] för att genomdriva sin åsikt. Ett ytterst häftigt tal, som han där höll (1714) angående den protestantiska [[tronföljd]]en (''The crisis''), gav anledning till hansatt utvisa utvisninghonom ur parlamentet. Till sitt försvar skrev han den i [[biografi]]skt avseende intressanta ''An apology for himself and his writings'' (1714). Vid [[Georg I av Storbritannien|Georg I]]:s uppstigande på tronen nådde han högt anseende och överhopades med [[värdighet]]er ([[adel|adlad]] [[1715]]) och [[offentligt ämbete|ämbete]]n.

Av dessa senare indrogs dock några för hans uppträdande i en politisk fråga, men då [[Robert Walpole, 1:e earl av Orford|Walpole]] [[1721]] kom till makten, insattes han åter i sina forna befattningar. Trots stora inkomster kunde den orolige, nyckfulle och slösaktige mannen aldrig få sin [[ekonomi]] att gå ihop, varför han [[1724]] flyttade från London och tillbragtetillbringade sina sista år på sin hustrus gods i [[Wales]], där han dog av följderna från ett [[slaganfall]]. Hans framställningssätt utmärks genom godmodig humoristisk uppfattning, den öppenhet, varmed han gör läsaren till sin förtrogne, och den finkänslighet, med vilken han tecknar kvinnan.

[[Kategori:FöddaPersoner 1672från Dublin]]