Nothing Special   »   [go: up one dir, main page]

Innehåll som raderades Innehåll som lades till
Skapade sidan med '{{ugglespråk}} Steele, sir Richard, engelsk författare, f. 1672 i Dublin, d l sept. 1729 i Carmar-then i Wales, blef vid sex års ålder faderlös, men en morbror sörjde för...'
 
m https
 
(42 mellanliggande sidversioner av 20 användare visas inte)
Rad 1:
{{faktamall biografi WD}}Sir '''Richard Steele''', född [[1671]] ([[Dop|döpt]] den [[12 mars]] [[1672]]) i [[Dublin]], död den [[1 september]] [[1729]] i [[Carmarthen]] i [[Wales]], var en engelsk [[författare]].
{{ugglespråk}}
 
==Biografi==
Steele, sir Richard, engelsk författare,
Steele blev vid sex års ålder faderlös, men en morbror sörjde för hans uppfostran och sände honom 1684 till [[Charterhouse School|Charterhouse]]skolan i London där han hade [[Joseph Addison]] till skolkamrat och vän. Fem år senare kom han till [[Oxfords universitet]], som han emellertid lämnade utan [[examen]] för att mot morbroderns önskan ta plats vid [[livgarde|hästgardet]], genom en förnäm gynnares välvilja uppnådde han sedan [[kapten]]s[[Militära grader|grad]]en vid ett [[infanteriregemente]]. En [[duell]], i vilken han dödligt sårade sin motståndare, ingav honom avsmak för [[krigare|krigar]][[yrke]]t ([[1700]]), och han ägnade sig i stället åt författarskap.
f. 1672 i Dublin, d l sept. 1729 i Carmar-then i
 
Wales, blef vid sex års ålder faderlös, men en morbror
Detta inledde han med sin [[avhandling]] ''The Christian Hero'' ([[1701]]), i vilken han sökte påvisa [[bibeln]]s betydelse som [[moral]]isk rådgivare. Samma år skrev han sin första [[komedi]], ''The funeral'', där han bröt med den då i [[lustspel]]et härskande sedeslösa tonen. Denna tendens erkände han öppet och medvetet i ''The lying lover'' ([[1703]]; "En bättrad will-hierna", översättning av [[Karl Gyllenborg]] [[1723]]); därefter följde ''The tender husband'' ([[1705]]). Hans sista och bästa lustspel, ''The conscious lovers'', utgavs först [[1722]].
sörjde för hans uppfostran och sände honom 1684 till
 
Charterhouseskolan i London där han hade Addison
Under tiden hade han kommit in på en ny art av författarskap, i det han [[1707]] blivit utgivare av regeringens officiella [[tidning]], ''[[The Gazette]]'' I denna kunde han ej röra sig så fritt, som han ville. Han uppsatte därför en ny tidning, ''[[The Tatler]]'' ([[12 april]] [[1709]]-[[2 januari]] [[1711]]) som utkom tre gånger i veckan. Det är den första av de [[moralisk]]a veckotidskrifterna, vilka dock haft en föregångare i [[Daniel Defoe|Defoe]]s ''The Review''. Utom [[nyheter]] erbjöd den även förströelseläsning, behandlande sociala och [[litterär]]a företeelser i välskrivna "[[essä]]er", och utgör genom sin harmlösa [[humor]] och sina [[Målning (konst)|målning]]ar av äkta engelska [[karaktär]]styper och sin i [[berättelse]]form meddelade sunda, praktiska moral en föregångare till den [[borgerlig]]a [[familj]]e[[roman]]en med dess skildringar av vardagslivets händelser. Tidningen utgavs under [[pseudonym]]en [[Isaac Bickerstaff]], en figur, som Swift{{förtydliga|Jonathan Swift? Skapad när och var?|datum=2012-11}} skapat. Framgången var lysande, orsaken till dess snara upphörande var troligen några [[satir]]iska artiklar mot ministern [[Robert Harley, 1:e earl av Oxford och Mortimer|Harley]], som hade till följd, att Steele miste sin plats som utgivare av ''The Gazette''. Han hade därefter inte några [[politik|politiska]] nyheter till sitt förfogande.
till skolkamrat och vän Fem år senare kom han till
 
Oxfords universitet, som han emellertid lämnade utan
Endast två månader efter att ''The Tatler'' upphört, började Steele emellertid en ny tidning, ''[[The Spectator (1711)|The Spectator]]'', som vann ännu större ryktbarhet (mars 1711-[[6 december]] [[1712]]), men där Addison, som medverkat redan i ''The Tatler'', spelade huvudrollen. Efter dess upphörande utgav Steele, för sista gången med Addison som medarbetare, ''[[The Guardian]]'' (blott 176 nummer från mars [[1713]]). Under de närmaste åren uppsatte han åtskilliga nya tidningar, än av politiskt, än av socialt innehåll, vanligen av kort varaktighet. Omedelbart efter ''The Guardian'' uppsatte han ''[[The Englishman]]'' (oktober 1713) för att störta [[tory]][[ministär]]en; i februari [[1714]] började ''[[The Lover]]'', en moralisk [[veckotidning|veckoskrift]], som efter ett par månader avlöstes av ''[[The Reader (tidskrift)|The Reader]]'', riktad direkt mot toryorganet ''[[The Examiner]]''. Därefter kom i snabb följd ''Town Talk'', ''Tea Table'' och ''Chit Chat'', med vilka han inte hade någon framgång. Tre år senare uppsatte han den mest berömda av sina politiska tidningar, ''[[The Plebeian]]'', som gav anledning till en brytning mellan honom och vännen Addison.
examen för att mot morbroderns önskan taga plats vid
 
hästgardet, genom en förnäm gynnares välvilja uppnådde
Hans sista tidning, ''The Theatre'', utkom [[1720]]. Dessutom skrev han åtskilliga politiska [[flygblad|flygskrift]]er över olika samhällsfrågor. Han var en ivrig [[whig]] och av ett ytterst stridslystet temperament. Han yrkade 1713 ivrigt på slopandet av [[Dunkerque]]s [[fästning]] och uppgav sin plats i stämpelkontoret samt lät invälja sig i [[Brittiska parlamentet|parlamentet]] för att genomdriva sin åsikt. Ett ytterst häftigt tal, som han där höll (1714) angående den protestantiska [[tronföljd]]en (''The crisis''), gav anledning till att utvisa honom ur parlamentet. Till sitt försvar skrev han den i [[biografi]]skt avseende intressanta ''An apology for himself and his writings'' (1714). Vid [[Georg I av Storbritannien|Georg I]]:s uppstigande på tronen nådde han högt anseende och överhopades med [[värdighet]]er ([[adel|adlad]] [[1715]]) och [[offentligt ämbete|ämbete]]n.
han sedan kaptensgraden vid ett infanteriregemente En
 
duell, i hvilken han dödligt sårade sin motståndare,
Av dessa senare indrogs dock några för hans uppträdande i en politisk fråga, men då [[Robert Walpole, 1:e earl av Orford|Walpole]] [[1721]] kom till makten, insattes han åter i sina forna befattningar. Trots stora inkomster kunde den orolige, nyckfulle och slösaktige mannen aldrig få sin [[ekonomi]] att gå ihop, varför han [[1724]] flyttade från London och tillbringade sina sista år på sin hustrus gods i [[Wales]], där han dog av följderna från ett [[slaganfall]]. Hans framställningssätt utmärks genom godmodig humoristisk uppfattning, den öppenhet varmed han gör läsaren till sin förtrogne och den finkänslighet med vilken han tecknar kvinnan.
ingaf honom afsmak för krigaryrket Q700), och han
 
egnade sig i stället åt författarskap. Detta inledde
==Källor==
han med sin afhandling The chri-stian hero (1701),
{{ugglan|artikel=Steele, Richard|url=https://runeberg.org/nfcf/0614.html}}
i hvilken han sökte påvisa bibelns betydelse som
 
moralisk rådgifvare S. å skref han sin första komedi,
=== Noter ===
The juneral, där han bröt med den då i lustspelet härskande sedeslösa tonen. Denna
<references />
tendens erkände han öppet och medvetet i The lying
{{Auktoritetsdata}}
lover (1703; "En bättrad will-hierna", öfv. af Karl
 
Gyllenborg 1723); därefter följde The tender husband
{{STANDARDSORTERING:Steele, Richard}}
(1705). Hans sista och bästa lustspel, The conscious
 
lovers, utgaf s först 1722. Under tiden hade han
[[Kategori:Brittiska journalister]]
kommit in på en ny art af författarskap, i det han
[[Kategori:Brittiska författare]]
1707 blifvit ut-gifvare af regeringens officiella
[[Kategori:Engelskspråkiga författare]]
tidning, "The gazette" I denna kunde han ej röra sig
[[Kategori:Personer från Dublin]]
så fritt, som han ville. Han uppsatte därför en ny
[[Kategori:Födda 1671]]
tidning, "The tatler" (12 april 1709-2 jan. 1711),
[[Kategori:Avlidna 1729]]
som utkom tre gånger i veckan. Det är den första af
[[Kategori:Män]]
de moraliska veckotidskrifterna, hvilka dock haft en
[[Kategori:Alumner från Oxfords universitet]]
föregångare i Defoes "The review" Utom nyheter erbjöd
den äfven förströelseläsning, behandlande sociala
och litterära företeelser i välskrifna "essayer", och
utgör genom sin harmlösa humor och sina målningar af
äkta engelska karaktärstyper och sin i berättelseform
meddelade sunda, praktiska moral en föregångare till
den borgerliga familjeromanen med dess skildringar
ti hvardagslifvets händelser. Tidningen utgafs
under pseudonymen I s a a c B i c-kerstaff, en
figur, som Swift skapat Framgången var lysande,
orsaken till dess snara upphörande var troligen
några satiriska artiklar mot ministern Harley,
som hade till följd, att S. miste sin plats som
utgifvare af "The gazette" Han hade därefter icke
några politiska nyheter till sitt förfogande Endast
två månader efter att "The tatler" upphört, började
S. emellertid en ny tidning, "The spectator", som
vann ännu större ryktbarhet (mars 1711-6 dec. 1712),
men där Addison, som redan medarbetat i "The tatler",
spelade hufvudrollen. Efter dess upphörande utgaf S.,
för sista gången med Addison som medarbetare, "The
guardian" (blott 176 nummer från mars 1713). Under de
närmaste åren uppsatte han åtskilliga nya tidningar,
än af politiskt, än af socialt innehåll, vanligen af
kort varaktighet. Omedelbart efter "The guardian"
uppsatte han "The englishman" (okt. 1713) för att
störta toryministären; i febr. 1714 började "The
lover", en moralisk veckoskrift, som efter ett par
månader aflöstes af "The reader", riktad direkt mot
toryorganet "The examiner". Därefter kommo i snabb
följd "Town talk", "Tea table" och "Chit chat", med
hvilka han icke hade någon framgång. Tre år senare
uppsatte han den mest berömda af sina politiska
tidningar, "The plebeian", som gaf anledning till
en brytning mellan honom och vännen Addison. Hans
sista tidning, "The theatre", utkom 1720 Dessutom
skref han åtskilliga politiska flygskrifter öfver
olika politiska frågor. Han var en ifrig whig och
af ett ytterst stridslystet temperament. Han yrkade
1713 ifrigt på slopandet af Dunkerques fästning och
uppgaf sin plats i stämpelkontoret samt lät invälja
sig i parlamentet för att genomdrifva sin åsikt. Ett ytterst häftigt tal,
som han där höll (1714) angående den protestantiska
arfföljden ("The crisis"), gaf anledning till hans
utvisning ur parlamentet Till sitt försvar skref han
den i biografiskt afseende intressanta An apology
for himself and his writings (1714). Vid Georg
I:s uppstigande på tronen nådde han högt anseende
och öfverhopades med värdigheter (adlad 1715)
och ämbeten. Af dessa senare indrogos dock några
för hans uppträdande i en politisk fråga, men då
Walpole 1721 kom till makten, insattes han åter
i sina forna befattningar. Trots stora inkomster
kunde den orolige, nyckfulle och slösaktige mannen
aldrig få sin ekonomi att gå ihop, hvarför han 1724
flyttade från London och tillbragte sina sista år på
sin hustrus gods i Wales, där han dog af följderna
från ett slaganfall Hans framställningssätt utmärkes
genom godmodig humoristisk uppfattning, den öppenhet,
hvarmed han gör läsaren till sin förtrogne, och den
finkänslighet, med hvilken han tecknar kvinnan.