Sven III Grate, född cirka 1125, död 1157, kung av Danmark från 1147. Son till Erik Emune.
Sven vistades i sin ungdom vid kejsar Konrad III:s hov.
Han valdes 1147 till kung av invånarna i Själland
och Skåne, medan Knut Magnusson valdes av
invånarna i Jylland. Trots att ärkebiskop Eskil
hjälpte Knut, fick Sven övertaget och besegrade Knut
vid Slangerup. Han tog Eskil till fånga och spärrade in
honom i Lunds domkyrka, men försonade sig snart
med honom och skänkte betydande gods till ärkestiftet.
Det blev även vapenvila med Knut och de genomförde ett
gemensamt fälttåg mot venderna, men utan framgång.
Senare vann Sven segrar vid Höje Taastrup
1149 och Viborg två gånger 1151. Knut
flydde ur landet till den tyske kejsaren,
Fredrik I Barbarossa. Vid ett
möte i Merseburg tvingades
Sven erkänna kejsaren som länsherre och
avstå Själland som län till Knut.
Väl hemma bröt Sven avtalet och ville endast
avstå några mindre områden. Även om Sven inte
kunde försvara landet mot vendiska plundringar,
drog han i krig mot Sverige 1152-1153.
Valdemar, hertig av Sönderjylland,
sedermera kung Valdemar den store, allierade sig med Knut. 1154 lät
Knut och Valdemar hylla sig som kungar i Viborg.
Då både ärkebiskop Eskil och Skjalm Hvides
ätt övergick till hans medtävlare,
flydde han till Tyskland 1154. Där fick han 1156
viss hjälp av sachsiske hertigen Henrik Lejonet,
men det var inte tillräckligt, så 1157 blev han tvungen att
sluta fred, varefter riket skulle delas. Sven skulle
behålla Skåne med Bornholm, medan Knut fick
öarna och Valdemar hela Jylland. Sven kunde inte
acceptera delningen, utan beslöt sig för att mörda bägge sina motkonungar
vid ett gästabud, som Knut anordnade i Roskilde.
Han lyckades få Knut mördad, medan Valdemar sårades och
undkom till Jylland. Sven följde efter
honom men blev slagen den 23 oktober. Under flykten
mördades han av en bonde på Gradeheden
sydväst om Viborg.
Sven gifte sig 1152 med Adelheid, dotter till markgreve Konrad av Meissen.
Barn:
- Luccardis, gift med markgreve Berthold II af Istrien.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
