Växtnäring

Till makroämnen räknas kol, väte, syre, kväve, kalcium, kalium, svavel, fosfor och magnesium. Växterna behöver dessa ämnen i stora mängder och koncentrationen i växten anges därför i % eller gram ämne per kilogram torr biomassa.

I naturen är oftast kväve och fosfor de makronäringsämnen som växterna lider mest brist på. Det är därför som oförsiktig kväve- och fosforgödsling av jordbruksmark lätt ger utlakning och leder till övergödning av sjöar och hav.

Till mikronäringsämnen räknas mangan, järn, koppar, bor, klor, molybden och zink. Dessa ämnen är livsnödvändiga för växten, men behövs bara i små mängder. Om det finns för höga koncentrationer i marken kan det ge toxiska effekter på växterna. Detta gäller framförallt de mikronäringsämnen som kan ha flera olika oxidationstal, till exempel järn och mangan. Vid syrgasbrist reduceras dessa näringsämnen till lättlösliga former, som då ofta förekommer i så pass stora mängder att växterna kan förgiftas. Syrgasbrist, också kallat anaeroba eller reducerande förhållanden, kan uppstå i vattenmättade jordar.

Den viktigaste växttillgängliga formen för varje enskilt grundämne är markerad med fet stil.

Blandat eller renat? : positiv blandskogseffekt ingen ekologisk grundlag. SLU, Fakta Skog 2004:2.

• Gödsel
• Mineralgödsel
• Naturgödsel
• Rot
• Rotdjup
• Transpiration
• Växter
• Växtnäringsläckage
• Övergödning
• Metylendioxipyrovaleron (ett narkotika som ibland saluförs som plantnäring)