Erik Sparre (1550–1600)

Sparre var son till riksmarsken Lars Siggesson (Sparre) och Britta Turesdotter (Trolle), gift med Ebba Brahe (1555–1634) (därmed svärson till Per Brahe den äldre) och far till friherrarna Johan Sparre (1587–1632), riksråd, lantmarskalk, Lars Sparre (1590–1644), riksråd, lantmarskalk, landshövding, Peder Sparre (1592–1647), friherre, riksråd, lagman, Ture Sparre (1593–1664), friherre, landshövding, lagman, riksråd, och Carl Sparre (1595–1632), ämbetsman.

Erik Sparre var högt utbildad, en framstående skriftställare som även behärskade latin och besatte från 1574 flera av rikets högsta ämbeten. Han blev riksråd 1575 eller 1576, vicekansler, hovkansler, lagman och från 1582 ståthållare i Västmanland och Dalarna. Han utarbetade 1585 skriften Pro lege, rege et grege (För lagen, kungen och folket), i vilken han hävdar att kungen måste styra riket i samverkan med rådet. Skriften utgör grundvalen för rådskonstitutionalismen, och Sparre framträdde därmed som en av sin tids främsta statsteoretiker.

Han ställde sig på Johan III:s sida mot hertig Karl och fick 1587 i uppdrag att, tillsammans med Erik Brahe, företräda Sigismund i förhandlingarna om vem som skulle få ärva den polska tronen. Han visade sig vara en skicklig diplomat och bidrog starkt till att Sigismund valdes till polsk kung samma år. Trots detta hamnade Sparre i onåd hos Johan III då han under förhandlingarna tvingats avge ett villkorat löfte om att Sverige skulle återlämna Estland.

Hans maka Ebba Brahe fick nyåret 1591 företräde för Johan III på Svartsjö slott och bad då om att han skulle bli benådad. Kungen ska vid det tillfället ha skällt ut henne, slagit med en järnklubba i omkringstående möblemang och sagt att Sparre inte skulle bli frigiven förrän Johans son återkom från Polen, något som fick den höggravida Ebba att svimma.^[1]

Efter Johan III:s död 1592 försonades Sparre med hertig Karl, då motsättningar mellan Sigismund och rådet gjorde Sparre till kungens främsta kritiker (till exempel under Uppsala möte 1593). Sedan hertig Karl börjat driva en allt mer auktoritär politik försämrades dock deras relation. Sparre undertecknade dock besluten vid Söderköpings riksdag 1595 där bland annat hertigen erkändes som riksföreståndare och beslut fattades att alla katoliker skulle utvisas ur landet.

Men när hertig Karl med vapenmakt ville angripa den med Sigismund allierade ståthållaren i Finland, Clas Eriksson Fleming, protesterade Sparre och flera rådsmedlemmar. De öppna striderna ledde till att Sparre och flera rådsmedlemmar begav sig till Polen där de övertalade Sigismund att återvända till Sverige. Trots inledande framgångar i en skärmytsling vid Stegeborg besegrades Sigismund definitivt 1598 i Slaget vid Stångebro. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna Sparre och övriga rådsherrar till hertig Karl som avrättade dem vid Linköpings blodbad år 1600.

En sägen berättar om hur Sparre räddade livet på en liten pojke som höll på att dränkas i Klara sjö. Pojken var Erik XIV:s son Gustav Eriksson Vasa som skulle dränkas på order av sin farbror Johan III.

•  
  Erik Sparre, porträtt av okänd konstnär från 1600-talet på Gripsholms slott, baserad på en äldre målning från 1595.

•   Wikimedia Commons har media som rör Erik Sparre (1550–1600).
  Bilder & media
• Svedelius Wilhelm Erik (1871). Minnesteckning öfver riksrådet och rikskanslern Erik Larsson Sparre:. Stockholm: Norstedt. Libris 8461140 

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Sparre, Erik Larsson, 1904–1926.

• http://www.benedi.se/?http://www.benedi.se/sltr/0003/3383.htm