Carlo Andrea Pozzo di Borgo

Carlo Andrea Pozzo di Borgo
Född	8 mars 1764[1][2][3] Alata, Frankrike
Död	15 februari 1842[1][2][3] (77 år) Paris[4]
Begravd	Père-Lachaise[5] kartor och Grave of Pozzo di Borgo
Medborgare i	Frankrike
Utbildad vid	Universitetet i Pisa
Sysselsättning	Politiker, diplomat
Befattning
Ledamot av Frankrikes nationalförsamling Fransk pär
Politiskt parti
Monarchiens
Utmärkelser
Riddare av Sankt Ludvigsorden Sankt Alexander Nevskij-orden Sankt Georgsorden Sankt Ferdinands Förtjänstorden Sankt Georgs heliga militära konstantinska orden Sankt Stefansorden Torn- och svärdorden Sankt Ludvigsorden Gyllene skinnets orden Karl III:s orden Guelferorden Första klassen av Röda örns orden Riddare av Gyllene skinnets orden Svarta örns orden Riddare av Sankt Alexander Nevskij-orden Medalj "För belägringen av Paris" Sankt Annas orden, första klass Andreasorden Sankt Vladimirs orden, första klassen Georgsorden, fjärde klass Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden
Redigera Wikidata

Carlo Andrea Pozzo di Borgo, född 9 mars 1764 i Alata på Korsika, död 15 februari 1842, var en korsikansk greve och rysk diplomat.

Pozzo di Borgo var gammal adelssläkt nära lierad med familjen Bonaparte. Han föddes på Korsika nära Ajaccio. År 1791 blev han medlem av den franska lagstiftande församlingen, och drogs högerut på den politiska skalan och råkade i motsättning med bröderna Bonaparte. Han anslöt sig till Pasquale Paoli på Korsika, blev chef för öns civila regering och bröt med konventet. Ett hat mot Bonaparte utvecklades hos honom. Under det engelska protektoratet intrigerade han bort sin forne kompanjon Paoli och blev president över öns statsråd. När Frankrike återtog ön gick han i exil och kom 1804 i rysk tjänst. Han tvingades emellertid lämna Ryssland i samband med Tilsitfördraget, men återkallades till Ryssland 1812 och skickades till Sverige för att påverka Jean Baptiste Bernadotte.

Pozzo di Borgo var från 1814 till 1832 ryskt sändebud i Paris, där han som representant för den liberale tsaren Alexander I sökte mildra den bourbonska reaktionen.

Från 1835 till 1839 var han ryskt sändebud i London.

• Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1150