Finlands försvarsmakt

	Försvarsmakten; Puolustusvoimat
	Försvarsmaktens symbol
Information
Nation	Finland
Grundad	1918
Organisationer	Armén; Flygvapnet; Marinen
Högkvarter	Huvudstaben, Helsingfors
Högste befälhavare	President Alexander Stubb
Statsråd	Försvarsminister Antti Kaikkonen
Kommendör	General Janne Jaakkola(fi)
Vapenför ålder	18-49
Militärtjänst	Ja, från 18 års ålder
Stående styrkor	34 700
Reservstyrkor	900 000 totalt, ; 280 000 krigstida styrka (inledningsvis)
Aktiva styrkor	Afghanistan (ISAF), Kosovo (KFOR), Bosnien-Hercegovina (EUFOR Althea), Somalia (EUTM Somalia och EUNAVFOR ATALANTA), Sudan (UNMIS), Liberia (UNMIL)
Ekonomi
Budget	5,8 miljarder euro (2022)
Leverantörer	Patria
Övrigt
Historia	Vinterkriget, Fortsättningskriget, Lapplandskriget.

Försvarsmakten (finska: Puolustusvoimat) är den militära organisation som har till uppgift att försvara Finlands territorium. Den är underställd Försvarsministeriet och dess chef benämns kommendören för försvarsmakten. Överbefälhavare är Republikens president.

Gränsbevakningsväsendet som är underställt Inrikesministeriet hör inte till Försvarsmakten, men dess personal och utrustning kan via ett separat beslut tillföras Försvarsmakten vid ett hot om konflikt.

Försvarsmakten baseras i Finland på ett så kallat kadersystem, där enbart en del av den militära personalen är avlönad och militärt utbildad stampersonal och den största delen av den krigstida organisationen består av reservister.

De senaste årens militärtekniska utveckling och materialföråldrande har lett till att man gjort förändringar i truppernas organisation och den krigstida styrkan som ännu år 2002 uppgick till 490 000 man har nu även minskats märkbart. År 2008 beslutades det att krigstida styrkan av Försvarsmakten skall bestå av 350 000 man. Efter ytterligare neddragningar 2014 bestod krigstida styrkan av 230 000 man. Efter regeringsbeslut 2017 håller man på att förbereda en styrka på 280 000 man.

Historia

De europeiska krigen (1700–1800-talet)

Se även: Savolaxbrigaden (Finland)

Autonomitiden 1809–1917

Under Finlands tid som storfurstendöme fanns det en finländsk armé under olika perioder, den värvade finska militären 1812–1831 och 1846–1860 (Finska grenadjärskarpskyttebataljonen), den indelta finska militären 1855–1868, den värnpliktiga finska militären 1881 – 1902. Finska gardet var till en början ett värvat och sedan värnpliktigt finländskt gardesförband, tillhörande den ryska gardeskåren, men förlagt i Helsingfors. Den finska militären deltog aktivt i försvaret av Finland mot Frankrikes och Storbritanniens anfall under Krimkriget.

Man skilde på den tiden mellan finska militären, (Finskij (Финcкий) = finska) som uppsattes och finansierades av den finländska senaten och finländska militären (Finljandskij (Финляндский = finländska) som var benämningen på de ryska trupperna i Finland.

Finska inbördeskriget

11. jägarbataljonen urlastar på järnvägsstationen i Pieksämäki.

Huvudartikel: Finska inbördeskriget

I Finland blev ryska revolutionens första synliga konsekvens att de ryska trupperna i Finland gjorde myteri. De förklarade att de inte längre tänkte ta order av tsarregimen. Samtidigt gled den inre utvecklingen i Finland mot en blodig kris. Då organiserad ordningsmakt saknades i Finland efter ryska revolutionen, började man bilda frivilliga ordningsstyrkor. De borgerliga bildade s.k. vita skyddskårer och socialisterna på yttersta vänsterkanten bildade i sin tur så kallade röda garden. De röda sympatiserade med kommunisterna och de vita sökte självständighet från Ryssland. Finländska jägare hade i hemlighet utbildats i Lockstedt i den preussiska provinsen Schleswig-Holstein och deltagit på Tysklands sida i första världskriget. Dessa så kallade pfadfindrarna transporterades hem och bildade en officerskår i den nybildade finländska armén. Majoriteten av jägarna var finlandssvenskar. Efter en serie slag som kulminerade i slaget om Tammerfors och i och med att en tysk expeditionskår erövrade Helsingfors så bröts det röda försvaret slutligt. De kvarvarande röda kapitulerade eller flydde till Ryssland. Under ledning av generalen Carl Gustav Mannerheim gick de vita därmed segrande ur kriget. Den kommunistiska regimen under Lenin erkände Finlands självständighet den 4 januari 1918^[1].

Aunusexpeditionen

Huvudartikel: Aunusexpeditionen

Efter inbördeskriget drevs Finland under ett starkt tyskt inflytande som varade till hösten 1918. Eftersom Tyskland hade ingått i ett fredsavtal med den bolsjevistiska regeringen, hade också Finland ett relativt fredligt förhållande med Ryssland fastän ett krigstillstånd varade tekniskt sett mellan båda länderna. Efter Tysklands nederlag vände finländska utrikespolitiken till en entente-vänlig hållning.

Samtidigt med den utrikespolitiska omsvängningen började finska nationalister samla män för en expedition att hjälpa karelisktalande som hade revolterat mot bolsjevikerna i Fjärrkarelen. Syftet var att hjälpa stamfränderna och samtidigt erövra Fjärrkarelen. Samtidigt förde västmakterna krig mot bolsjevikerna i Guvernementet Archangelsk. Omkring 3 000 finska frivilliga nationalister deltog i expeditionen som dock blev överlag ett misslyckande. Det enda området som de finska frivilliga nationalisterna kunde kvarhålla var socknarna Repola och Porajärvi vid den finländska gränsen. Dessa områden byttes mot Petsamo i freden i Dorpat år 1921.

Snabbeldsgevärsskytt i eldställning med sg Lahti-Saloranta M/26, februari 1940.

Estlands frihetskrig

Huvudartikel: Estlands frihetskrig

Under år 1919 deltog frivilliga från Finland i Estlands frihetskrig.

Vinterkriget

Se även: Vinterkriget

Den 30 november 1939 inledde Sovjetunionen krigshandlingar mot Finland, efter en iscensatt provokation som kom att kallas Skotten vid Mainila. De vinterovana sovjetiska trupperna led emellertid svåra motgångar vid Tolvajärvi, Suomussalmi och Mannerheimlinjen. Efter flera månader blev dock det ryska trycket för stort, och Mannerheimlinjen bröts. Freden blev hård, men tillät i alla fall att Finlands fick behålla sin självständighet. Det är numera historiskt belagt att Stalins långsiktiga mål var att införliva Finland med Sovjetunionen. Stalin utsåg nämligen år 1939 den finländske kommunisten Otto Ville Kuusinen till statsminister i en marionettregering (Terijokiregeringen) för att denne sedermera skulle ta över regeringsmakten i Finland efter en förväntad sovjetisk seger i vinterkriget

Fortsättningskriget

Förstörd sovjetisk stridsvagn av typ KV-1 i Fjärrkarelen, september 1941.

Huvudartikel: Fortsättningskriget

När de tyska styrkorna inledde Operation Barbarossa mot Sovjetunionen var båda sidor övertygade om att den revanschsugna finländska armén skulle ställa upp på Tysklands sida mot Sovjetunionen. De finländska styrkorna hjälpte tyskarna att minera vattnen i Finska viken och sände ut patruller på sovjetiskt territorium för att insamla data. I och med utbrottet bombade även sovjetiskt flyg finländska städer före krigsförklaringen. De finländska styrkorna avancerade snabbt och erövrade stora områden från de hårt trängda ryssarna. Marskalk C.G. Mannerheim var dock realpolitiker, och beordrade halt vid floden Svir samt framför Leningrad för att inte förarga USA och Storbritannien; båda länderna hade framfört skarpa krav (i hemliga depescher) på att lend-lease-trafiken över Murmanskjärnvägen inte fick störas. Härvid inleddes ställningskriget som varade från 1941 till 1944. Inga större offensiver inleddes från finländskt håll även om några officerare och politiker ville göra ett "Stor-Finland". Man var mera inställd på att hålla de områden som man erövrat. Den 9 juni 1944 inledde Sovjetunionen sin stora offensiv mot Finland på det Karelska näset. De finländska styrkorna var då tvungna att retirera och uppge Viborg. Man lyckades dock i en serie slag vid Tali och Ihantala bromsa den ryska anstormningen till den grad att offensiven mattades av. Samtidigt landsteg de allierade i Normandie vilket öppnade en ny allierad front i Europa. Kapplöpningen till Berlin började. Sovjetunionen började då förflytta sina trupper till den tyska fronten och efter att den finländske presidenten Risto Ryti avgått var vägen öppen för de vapenstilleståndsförhandlingar. Dessa inleddes eftersom man ansåg att ett fortsatt rysk offensiv skulle slutligen knäcka det finländska motståndet och man ville förhandla medan man ännu hade en chans att bibehålla sin självständighet.

Lapplandskriget

Finländska trupper återtar det förstörda Rovaniemi, oktober 1944.

Huvudartikel: Lapplandskriget

Vapenstilleståndsavtalet ledde till att Finland tvingades driva ut de tyska styrkorna från finländskt territorium. Till en början skedde det tyska tillbakadragandet och den finländska framryckningen i ett tyst samförstånd, ett så kallat låtsaskrig. I och med Tysklands försök att erövra Hogland och på grund av allt tyngre påtryckningar från Sovjetunionen så inleddes de egentliga krigshandlingarna när general Hjalmar Siilasvuo landsteg och överraskade tyskarna i Torneå. Tyskarna som ansåg sig svikna av de forna vapenbröderna började bedriva den brända jordens taktik och lokalbefolkningen flydde till Sverige. Den 27 april 1945 var de sista tyska styrkorna fördrivna från finländsk mark.

1945–1990

Den finländska armén hade tuffa tider efter kriget: de stora krigsskadestånden till Sovjetunionen ledde till att gammal och utsliten materiel fick behållas alltför länge. Dessutom ledde den så kallade vapengömmoaffären till att många officerare avskedades och/eller straffades. För att möta ett (säkerligen reellt) hot om sovjetiskt kuppanfall ordnades hemliga vapendepåer runt om i Finland. Saken var i sig inte olaglig, men när den avslöjades av den kommunistinfiltrerade statspolisen drev sovjeterna fram hårda straff för förövarna. Finland hade i freden förbjudits att inneha flera vapensystem, till exempel jaktrobotar och ubåtar. Genom förhandlingar med signatärmakterna lyckades man dock få köpa jakt- och pansarvärnsrobotar till försvaret. Andan i det finländska försvaret var hela tiden mycket god: man visste vad som väntade om man inte försvarade sig.

Finländska reservister vid en repövning 2005.

1990–idag

Vid Sovjetunionens sönderfall 1991 förklarade sig Finland omedelbart som befriat från fredsavtalet 1947, och började köpa in modern utrustning från väst. Jaktplan av typen F-18 Hornet tillfördes på nittiotalet och stärkte luftförsvarsförmågan väsentligt.

Den mycket stora krigsorganisationen har bantats ordentligt, men fortfarande kan Finland mobilisera cirka 350 000 man. Tre brigader är helt moderna, varav pansarbrigaden är utrustad med Leopard 2 stridsvagnar och svenska stridsfordon 90 mekaniserade infanterivagnar. Det finländska artilleriet omfattar över 1 000 pjäser.

Organisation

Under kommendören för försvarsmakten (sedan april 2024 Janne Jaakkola) lyder:^[2]

Huvudstaben
Försvarsområdena med militärlänen och truppförbanden
Marinen
Flygvapnet

Huvudstaben

Armén

Arméstaben

Norra Finlands militärlän

Västra Finlands militärlän

Östra Finlands militärlän

Södra Finlands militärlän

Arméns materielverk

Staben för Arméns materielverk
Norra Finlands underhållsregemente
Västra Finlands underhållsregemente
Östra Finlands underhållsregemente
Södra Finlands underhållsregemente
Elektronikanstalten
Provskjutningsanstalten
Sprängmedelsanstalten

Flygvapnet

Marinen

Strukturförändringar

Den finländska försvarsmakten skall genomföra organisatoriska strukturförändringar.

En självständig arméstab bildas och placeras i S:t Michel.^[3]
Försvarsområden och militärlän läggs ned och ersätts av fyra operativa län och tre militärlän.^[4]
Marinstaben flyttas från Helsingfors till Åbo.^[3]
Två truppförband dras in.^[3]

Personal

Den finländska försvarsmakten har 16 500 personer anställda. Av dessa är 7 800 civilanställda, av vilka hälften är kvinnor. Den anställda militära personalen är 8 700 personer.

Anställd militär personal

Det finns även militärpräster och militärtjänstemän.

Värnplikt

Huvudartikel: Den finländska värnplikten

Årligen utbildar Finlands försvarsmakt cirka 24 000 värnpliktiga. Ungefär 75 procent av de finska männen genomför sin värnplikt i försvaret.

Utrustning

Huvudartikel: Finlands armé (utrustning)

Finska soldaternas huvudvapen är 7,62 stormgevär.

Referenser

^ (svenska) Bernces förlag, Efter 1809: en krönika i ord och bild om finlandssvenskarna, ISBN 91-500-0408-5
^ mil.fi Försvarsmaktens sammansättning Arkiverad 18 februari 2010 hämtat från the Wayback Machine. Läst 30 januari 2010
^ [a b c] Försvarsministeriet, Ofta ställda frågor http://www.defmin.fi/osf/ 2008-03-27
^ Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om frivilligt försvar och vissa lagar som har samband med den RP 172/2006 http://www.finlex.fi/sv/esitykset/he/2006/20060172.pdf 2008-03-27

Externa länkar

Försvarsmaktens webbsida

[1] (svenska) Bernces förlag, Efter 1809: en krönika i ord och bild om finlandssvenskarna, ISBN 91-500-0408-5

[2] .fi Försvarsmaktens sammansättning Arkiverad 18 februari 2010 hämtat från the Wayback Machine. Läst 30 januari 2010

[defmin.fi-3] [a b c] Försvarsministeriet, Ofta ställda frågor http://www.defmin.fi/osf/ 2008-03-27

[4] Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om frivilligt försvar och vissa lagar som har samband med den RP 172/2006 http://www.finlex.fi/sv/esitykset/he/2006/20060172.pdf 2008-03-27

[1]

[2]

[3]

[4]