Dalsländska

Dalsländska eller dalbomål är ett samlingsnamn på de svenska dialekter som talas i Dalsland, både de traditionella folkmålen och de lokala varianterna av standardspråket. Dialekterna har stått under påverkan från tre olika håll: västerifrån från norskt område, från värmländska dialekter i norr och från dialekterna i Västergötland i söder.^[1] Dalsländskan räknas till götamålen^[2], även om det finns tydliga influenser från andra dialektområden. Landskapet genomkorsas av flera dialektala skiljelinjer, både mellan söder och norr och mellan öster och väster.^[3]

Kännetecken

Dalsland gränsar till Norge och dialekterna har vissa drag gemensamma med norska och nordbohuslänska mål, t.ex. att o blir u i ord med lång vokal som bu ('bo' och 'bod') och bru ('bro'). Detta u-uttal var tidigare vanligt i hela landskapet, men förekommer idag endast i genuina dialekter i väster.^[1]^[4] Ett särskiljande drag mellan norska och östnordiska språk som danska och svenska är att gammalt kort e i ord som avslutas med -a har brutits till jä. I väster, liksom i delar av Dalsland och Bohuslän, kvarstår detta vokalljud ofta som ä, t.ex. i stäla (sv. 'stjäla') och stärtt ('stjärt').^[5] Ett annat västligt drag är assimilationerna mp > pp, nt > tt, nk > ck i ord som sopp ('svamp'), bratt ('brant') och säcka ('sjunka'). I Dalsland saknas däremot de bevarade diftonger som förekommer på norska sidan av gränsen.^[3] Liksom i både västgötamål och norska mål har ä utvecklats till a framför r+ytterligare konsonant. Det heter till exempel jarv ('djärv') och varre ('värre') Kombinationen ju kan på samma sätt som i söder och väster utvecklas till y i vissa fall, t.ex. i ord som lyga ('ljuga') och sy ('sjuda').^[1]

Ett tydligt drag som kommer söderifrån är att avslutande t kvarstår i bestämd form singularis, i ord som huset (fsv. husit) och barnet (fsv. barnit). Längre norrut faller emellertid detta t bort, och uttalet blir liksom i Norge och övriga Mellansverige huse och barne. Samma princip gäller avslutande t i supinumformer av verb som supit och kastat. Kontakten med Värmland i norr visar sig bland annat att verbens infinitivformer slutar på -e som i kaste ('kasta') och ligge ('ligga').

Särdrag hos de dalsländska dialekterna är t.ex. böjningen av feminina substantiv som bok, som blir bökene i västra delarna och böckera i öster (jfr. 'böckerna'). Maskulina substantiv som häst böjs hästane i bestämd form pluralis. Dalsländskan använder a och e som fog i sammansättningar, t.ex. väggalus ('vägglus') och ålesjinn ('ålskinn').^[3]

Referenser

Noter

^ [a b c] Pamp 1978, s. 85.
^ Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., [uppdaterade] uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 227. ISBN 91-44-03911-5
^ [a b c] Dalsland i Nationalencyklopedins (1990).
^ Närke i Nationalencyklopedins (1994).
^ Pamp 1978, s. 81.

Källor

Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2

Externa länkar

Inspelning av en 75-årig kvinna från Frändefors född 1900 från Institutet för språk och folkminnen

[Pamp197885-1] [a b c] Pamp 1978, s. 85.

[2] Pettersson, Gertrud (2005). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande (2., [uppdaterade] uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 227. ISBN 91-44-03911-5

[NE-Dalsland-3] [a b c] Dalsland i Nationalencyklopedins (1990).

[NE-Närke-4] Närke i Nationalencyklopedins (1994).

[5] Pamp 1978, s. 81.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]