Nothing Special   »   [go: up one dir, main page]

Hoppa till innehållet

Indium

Från Wikipedia
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.
Indium
Nummer
49
Tecken
In
Grupp
13
Period
5
Block
p
Ga

In

Tl
KadmiumIndiumTenn
[Kr] 4d10 5s2 5p1
49In



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa114,818 u
UtseendeSilveraktigt grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet7 310 kg/m³ (273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt429,75 K (157 °C)
Kokpunkt2 345 K (2 080 °C)
Molvolym15,76 × 10-6 /mol
Smältvärme3,263 kJ/mol
Ångbildningsvärme231,5 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie155 (156) pm
Kovalent radie144 pm
van der Waalsradie193 pm
JonisationspotentialFörsta: 558,3 kJ/mol
Andra: 1 820,7 kJ/mol
Tredje: 2 704 kJ/mol
Fjärde: 5 210 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Kr] 4d10 5s2 5p1
e per skal2,8,18,18,3
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd3 (amfoterisk)
Elektronegativitet1,78 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturtetragonal
Ljudhastighet1 215 m/s m/s
Elektrisk konduktivitet11,6×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet1,2
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Indiumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
113In 4,3 %
Stabil
115In 95,7 % 4,41·1014 år β- 0,495 115Sn
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Indium är ett mjukt metalliskt grundämne som bland annat används i elektronik, till exempel i bildskärmar.

Historik

Indium upptäcktes på spektroskopisk väg 1863 av de tyska kemisterna Ferdinand Reich och Theodor Richter i zinkblände från Freiberg i Sachsen och visades offentligt första gången i form av en halvkilosklump vid världsutställningen 1867. De undersökte egentligen talliumhalten i mineraler från Freiberg, men fann istället för talliums karakteristiska gröna linje en blå linje. Namnet kommer av ordet indigo, och syftar på den karakteristiska linjen i indiums spektrum.[1]

Egenskaper

Indium är en silvervit, mjuk och formbar metall som är mjukare än bly och färgar av sig på papper. Den är lättsmält och i smält form väter indium en glasyta. Föreningar av metallen är till skillnad från föreningar av det närbesläktade grundämnet tallium, inte giftiga.[1]

Metallen är beständig i luft, smidig och kan lätt skäras med kniv.[2]

Framställning

Indium framställs ur koncentrat av zinkmalm, vilken efter rostning behandlas med svavelsyra varefter metallen utskiljs elektrolytiskt.[1] Halten av indium i jordskorpan är ca 0,25 ppm.[2]

Användning

Indium används i vissa legeringar, i blyfria lödlod, till vakuumförpackningar och tidigare även i lager i flygplansmotorer. Några indiumföreningar, t. ex. InAs, är halvledande och används inom elektroniken. Indiumgalliumaluminiumfosfid används i laserdioder.[1]

Källor

  1. ^ [a b c d] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  2. ^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952