BT Kemi: Skillnad mellan sidversioner

BT Kemi KVK AB, fram till 1971 Bönnelyche & Thuröe AB, tidigare kemiskt-tekniskt företag. Tillverkade bland annat takpapp, träskyddsmedel och ogräsbekämpningsmedel (främst fenoxisyror) i Malmö och mellan 1965 - 1979 i Teckomatorp.

Bönnelyche & Thuröe, som urspungligen var ett danskt företag, köptes 1965 av dåvarande Höganäs-Billesholms AB. Tillverkningen av bekämpningsmedel flyttades samma år från Malmö till Teckomatorp. Bönnelyche & Thuröes takpappstillverkning flyttades två år senare över till det då nybildade Förenade Tak AB i Höganäs. 1971 sålde Höganäsbolaget växtgiftproduktionen till danska Kemisk Værk Køge A/S, som i sig var en dotterkoncern till Sadolin & Holmblad A/S. Färgtillverkning hos Höganäs behölls emellertid under namnet Bönnelyche & Thuröe. Efter Kemisk Værk Køges köp av fabriken i Teckomatorp ändras företagsnamnet till BT Kemi AB 1971 (1975 till BT KVK Kemi AB). Samma år, 1971, grävdes hundratals gifttunnor ned inne på fabriksområdet med restprodukter efter framställningen av växtgifterna – allt utan omvärldens vetskap.

BT Kemi hade fram till 1965 sin tillverkning förlagd i Malmö. Året dessförinnan köpte företaget ett nedlagt sockerbruk i Teckomatorp och flyttade tillverkningen dit. Tillverkningen bestod av råämnen till växtgifter, främst fenoxisyror. Dess främsta produkter var MCPA (2-metyl-4-fenoxättiksyra), 2,4-D (2,4-diklorfenoxiättiksyra samt 2,4,5-T (2,4,5-triklorfenoxiättiksyra). I tillverkningen användes dinitroortosekundärbutylfenol (Dinoseb) av vilket några få gram kan döda en människa. 2,4-D och 2,4,5-T ingick i hormoslyr som användes vid flygbesprutning av kalhyggen och besprutning av banvallar.

När fabriken anlades fanns ingen miljöskyddslagstiftning och företaget sökte inget särskilt tillstånd för verksamheten. Länsstyrelsen begärde dock att Vatteninspektionen skulle ange villkor. Vatteninspektionen beslutade att Vattendomstolen skulle granska kommande förbättringar av reningsprocesserna. År 1967 begärde företaget att Vattendomstolen skulle fastställa villkoren för verksamheten. Vattendomstolen beslutade 1970 att lämna ett tillfälligt tillstånd för verksamheten och att Koncessionsnämnden skulle fälla ett nytt avgörande efter tre år.

Det dröjde inte länge efter att fabriken startat innan grannar började klaga på lukten. En namninsamling med drygt 60 underskrifter överlämnades till den kommunala hälsovårdsnämnden som dock inte gjorde något eftersom företaget planerade att förbättra reningsprocesserna. En annan protest kom från flera trädgårdsmästare som använde vattnet i Braån för bevattning. Enligt skrivelsen visade odlingarna tecken på skador från bekämpningsmedel och vattnet i ån luktade fenol. Statens växtskyddsanstalt undersökte vattnet och fann att vattnet nedströms BT Kemi var giftigt. Företaget använde de gamla slamdammarna som hade anlagts under sockerbrukets tid för att fenolhaltigt vatten skulle renas med hjälp av klorkalk och det fanns misstankar att vattnet från dessa dammar läckte ut i ån. I Billeberga nedströms Teckomatorp fick vattenverket stänga på grund av illaluktande vatten.

I juli 1967 betalde företaget ut sammanlagt 75 000 kronor i skadestånd till fem trädgårdsmästare på grund av problemen med vattnet. En av dessa var trädgårdsmästaren Carl Johan Ahl som kom att fortsätta processa mot företaget.

I oktober 1971 började företaget under ledning av platschefen Ragnar Nilsson gräva ned hundratals 200-litersfat med filtermassor som innehöll fenoxisyror på fabriksområdet.

Företagets ansökan till Koncessionsnämnden för den fortsatta tillverkningen krävde många kompletteringar och först 1975 kunde Koncessionsnämnden godkänna verksamheten. Beslutet innebar att företaget gavs ett tidsbegränsat tillstånd som gällde i fyra år och det måste förbättra verksamheten på 23 punkter. 1975 bildade kringboende en lokal miljögrupp för att protestera mot besvären från fabriken. Dessa besvär var den speciella lukten från fabriken, problem med allergier och det fanns också misstankar om nedgrävda tunnor på fabriksområdet. En namninsamling för att påverka Koncessionsnämndens beslut 1975 hade ingen effekt.

Den lokala miljögruppen gjorde påstötningar på kommunens hälsovårdsnämnd för att denna skulle ingripa. På hösten 1975 tvingades företaget att börja gräva på företagets område. Företaget hävdade att de 200 tunnor som hittades endast innehöll ofarliga filtermassor men efter provtagningar upptäcktes farliga halter av fenoxisyror. Företaget hävdade att nedgrävningen skett med länsstyrelsens tillstånd men något sådant tillstånd ansåg sig inte länsstyrelsen ha lämnat. Fynden ledde till att BT Kemis direktör Göran Prawitz och platschefen Ragnar Nilsson åtalades enligt Brottsbalkens bestämmelser om vårdslöshet med gift.

Trädgårdsmästaren Carl Johan Ahl kontaktade hösten 1975 stiftelsen Miljöcentrum i Uppsala och dess förgrundsfigur, miljödebattören Björn Gillberg. Genom provtagningar upptäckte Miljöcentrum fenoxisyror i jorden i Ahls växthus och i bevattningsvattnet. Ahl stämde BT Kemi och på sommaren 1977 fann tingsrätten BT Kemi skyldig och dömde BT Kemis danska moderbolag att betala ut ungefär 500 000 kronor. Tingsrättens dom överklagades av Ahl men efter förlikning kom man överens om ett skadestånd på 1,25 miljoner kronor. Kort därefter satte moderbolaget BT Kemi i konkurs för att undvika framtida skadeståndsprocesser.

Brottsmålsprocessen mot Prawitz och Nilsson ägde också rum sommaren 1977. Landskrona tingsrätt friade de två eftersom åklagaren inte kunnat visa att fenoxisyrorna i Braån kom just från de nedgrävda tunnorna. Inte heller kunde åklagaren visa att det som skett var ett allmänfarligt brott, att tunnorna orsakat några omfattande utsläpp, att någon direkt hade skadats eller att företagsledningen hade uppsåt att skada.

På hösten 1977 lade man ned dräneringsrör på företagets område för att kunna fånga upp läckage från de 200 tunnorna och vid schaktningen upptäcktes ytterligare 160 tunnor. Dessa tunnor innehöll bekämpningsmedlet Dinoseb. Kort därefter beslutade företagsledningen att upphöra med verksamheten i Teckomatorp.

De nya fynden gjorde att ännu en rättsprocess inleddes mot Prawitz och Nilsson. Den tidigare domen hade visat svårigheten med att få de ansvariga dömda och länsåklagarens åtal gällde därför luftföroreningar från fabriken. Länsåklagaren hävdade att företaget lämnat oriktiga uppgifter och att större utsläpp skett nattetid. Tingsrättens dom 1982 innebar ett frikännande av Prawitz vad gäller miljöbrottet. Nilsson hade då redan avlidit i cancer. Däremot dömdes Prawitz till dagsböter för vissa ekonomiska oegentligheter.

Erland Mårald (2007). Svenska miljöbrott och miljöskandaler 1960-2000. Hedemora: Gidlunds förlag. ISBN 9789178447336 

• P3 Dokumentär