Främlingens syn

Vems är palatset, som jag for förbi
I kvällens mörker nyss? Vem bor däri?
Så gravlikt hemskt det stannat i mitt minne:
Det höjde sig så stolt bland nejdens hus,
Men det var mörkt och tomt och dött därinne,
Blott ur ett rum, ett enda, lyste ljus.

Jag stannade en stund och såg. Det var
Palatsets stora sal, som lyste klar;
Den låg som öppen för mitt skärpta öga.
Jag sökte människor i salen, men
Min väntan såg sig fylld så ganska föga,
Blott två gestalter rörde sig i den.

En svartklädd kvinna, hög, fast böjd av år,
Med rika lockar av ett silverhår,
Som föll på skuldran ned, var en av dessa;
En svartklädd man, den andra av de två,
Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa,
Än buren upprätt, sken som snö också.

Mitt öga följde dem. Det fanns en bild,
En tavla fäst på salens vägg, och skild
Från den på ringa avstånd fanns en annan.
När kvinnan nådde dessa på sin rund,
Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan
Och såg mot dem liksom i bön en stund.

Vem var hon? En minut, och allt förgick:
Hon hade vandrat. Nästa ögonblick
Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända.
Vem var hon, säg? En vålnad utan ro?
En enslig bilderdyrkerska kanhända,
Från andra länder och av annan tro?

Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid
Du skådat, — allt var verklighet och frid.
Dock, om i morgon du vid samma timma
Vill följa vägen, som till slottet bär,
Skall du som nyss se ljus i salen glimma
Och se den gamla kvinnan åter där.

Sen långa tider ren, sen många år
Med samma tjänare i samma spår
Hon vandrar så, var gång till natt det stundar:
Hon dröjer en minut, sen syns hon gå;
I nästa stund hon vilar ren och blundar,
Och det är fridens sömn, hon sover då.

De båda bilderna, du kunde se,
Två ädle bröder Ramsay voro de,
I denna boning vuxna med varandra.
Den ena stupade på Lemos strand,
Helt kort därpå vid Lappo föll den andra,
Och båda för ett älskat fosterland.

Om dem vet sägnen tälja många drag,
Och Finlands skalder sjunga än i dag,
Hur glatt sitt unga hjälteblod de blödde.
De fingo segra i sin ålders vår,
De fingo falla för det land, dem födde,
En tjuguett, den andra nitton år.

Men kvinnan, ädle främling, som du såg
Med dyster undran, när i stilla tåg
Hon långsamt skred från broder och till broder,
Hon lever nu av sina minnens skatt:
Det var de båda tappres gamla moder,
Hon tillbad ej, — hon tog godnatt.